Mitt i dramatiken på arbetsmarknaden kan jag inte låta bli att tycka lite synd om Mårten Bergman. Han arbetar med infrastruktur och miljö på Svenskt Näringsliv, och nu har han skrivit en rapport.

Den beskriver ett av de största och minst uppmärksammade problemen för den svenska industrin – järnvägen förfall.

Att årtionden av havererad järnvägspolitik drabbar persontrafiken har ingen kunnat missa. Men att bristande underhåll och uteblivna investeringar också hotar affärer för miljarder i industrin blir inte lika bra löpsedlar.

Ändå är det precis så. Jag vet till exempel vilken match ABB i Ludvika (det är ett av Bergmans exempel) tvingas gå mot ett underdimensionerat järnvägsnät. Och vilken utmaning bristen på transporter utgör för planerna på att återstarta gruvbrytningen i Bergslagen.

Svenskt Näringsliv sätter kort sagt fingret på ett allvarligt samhällsproblem. Det borde förtjäna uppmärksamhet, om det nu inte hade kommit just i går.

En rapport om behovet av investeringar i järnväg har nämligen inte en chans i medierapporteringen om fyra fackförbund samtidigt lägger varsel om massiva sympatiåtgärder, och ett femte förbund trappar upp de egna avtalsförhandlingarna med ett konfliktvarsel.

Så spänt har läget på svensk arbetsmarknad i vart fall inte varit sedan Kommunal strejkade för nio år sedan, och kanske inte ens då. Den konflikten rörde trots allt bara ett förbund.

Och inte kan det ha blivit lättare av att Bergmans rapport dessutom skulle konkurrera med en av de största svenska företagskonkurserna i historien.

Den lilla journalistiska bevakning som finns om arbetsmarknaden och den verkliga ekonomin hade annat att göra i går, och jag gissar att Mårten Bergman förgäves fick passa sin telefon i väntan på journalister som aldrig ringde.

Och kanske finns det en sensmoral. När det kommer till kritan går de hårda nyheterna – antingen det handlar om löner eller företagskonkurser – alltid före opinionsbildning, hur vällovlig och långsiktig den är.

Ingvar Persson

Det är ett bluffpokerparti som fått hålla på i drygt tre år. Ända sedan regeringspartierna i mars 2009 lanserade sin energiöverenskommelse har det nämligen funnits två uppfattningar om vad uppgörelsen innebär.

Centerpartiet och Maud Olofsson har bestämt hävdat att överenskommelsen i praktiken innebär ett stopp för ny svensk kärnkraft. Däremot ska den öppna för väldiga mängder sol, vind och vatten.

Folkpartiet och Jan Björklund har för sin del lika bestämt sagt att regeringen nu slagit upp portarna för en nybyggnadsbom i svensk kärnkraftsindustri. Full fart framåt, med andra ord.

Tvisten har handlat om tolkningen av kravet att kärnkraften i framtiden ska klara sig utan subventioner, också när det gäller försäkringar mot hotande katastrofer.

Centerpartisterna har menat att kärnkraften aldrig kan klara det villkoret. Folkpartisterna har betraktat det som en formalitet. Båda kan naturligtvis inte ha rätt.

Lite i skuggan av helgen bestämde sig Moderaterna i torsdags för att göra slut på spelet. Korten synades och det visar sig att det är Centern som bluffat värst. Det blir inga höjda krav på kärnkraften i Sverige, och därmed kan man knappast säga att Centern lyckats stoppa nybyggen av kärnkraftsverk.

Partiet har givit upp sin profilfråga sedan 40 år.

Kanske var det inte så svårt. För dagens Timbroskolade centerledning betyder kärnkraftsmotståndet antagligen nästan ingenting. Annie Lööf var trots allt inte född när Thorbjörn Fälldin tvingades dagtinga med sitt samvete.

Frågan är om de centerväljare som fortfarande betraktar partiet som ett grönt alternativ inom borgerligheten har lika lätt att svälja överkörningen?

Ingvar Persson

Finansminister Anders Borg har sina kontakter i folkdjupet. Apropå bolåneräntorna säger han till Svenska Dagbladet att ”människor är väldigt upprörda över de superlönsamma bankerna”.

Det har Anders Borg alldeles rätt i.

Vad finansministern tycks ha missat är att allt fler svenskar också är väldigt trötta på att ha en supersnacksalig finansminister som inte använder sin makt för att göra något konkret åt bankernas övervinster.

Ingvar Persson

Till vardags är Tomas Tobé ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott. På lediga stunder är han ledamot i den stora parlamentariska socialförsäkringsutredningen.

En sak är Tobé dock alltid. En av de nya moderater som lojalt backat upp Fredrik Reinfeldt och Anders Borgs politiska projekt.

När Tobé i dag föreslår att arbetsvillkoret i a-kassan ska bytas ut mot ett inkomstvillkor är det ett utspel som varit i säck innan det kom i påse. Moderaterna vill diskutera de villkor som gjort att en allt mindre del av de arbetslösa faktiskt är försäkrade.

Det är ingen liten sak. I skuggan av den urholkade sjukförsäkringen och de orättvisa avgifterna till a-kassan har regeringens skärpning av arbetsvillkoren i arbetslöshetsförsäkringen knappast debatterats. Ändå har den haft enorm effekt i verkligheten.

Två av tre arbetslösa får i dag ingen ersättning från a-kassan. Det är dubbelt så stor andel som 2006. En av de viktigaste orsakerna är skärpningen av arbetsvillkoret.

Fram till i dag har Moderaterna inte varit intresserad av att prata saken. Men nu vill alltså en av partiets ledande företrädare ändra på hela systemet.

Det skulle kunna vara en grund för riktiga samtal.

Men då måste Moderaterna också erkänna att de grundläggande problemen inte är tekniska. De handlar i stället om politik.

Moderaterna skärpte villkoren för att göra tillvaron för arbetslösa svårare. Att fler blev utan ersättning var inget misstag, det var själva syftet med förändringarna.

Så länge det målet finns kvar finns det ingen anledning för vare sig opposition eller fackföreningsrörelse att prata om nya regler.

I grunden handlar det om ifall vi ska ha en arbetsförsäkring värd namnet. Det handlar om verkliga människors villkor och trygghet.

Nu återstår se om det är något Moderaterna vill diskutera.

Ingvar Persson

Symbol för Demokratiska Folkrepubliken Korea

Symbolen för Folkpartiet liberalerna

Det är något särskilt med skolminister Jan Björklund. Han kan liksom allt. Jag får nästan intrycket av en folkpartistisk variant av det nordkoreanska ledarskapet.

Nu senast står Björklund redo att undervisa landets mattelärare i hur man lär barnen räkna.

”Det handlar egentligen rätt mycket om en övergång till mer traditionell katederundervisning”, förklarar skolministern i Ekot. Sedan uppmanas landets högskoleutbildade lärarkader ”förklara, berätta, instruera, repetera och diskutera”.

Man blir inte förvånad. Björklund brukar som sagt kunna sina saker.

Han ser saker ingen annan ser i Skolverkets siffror. Han vet bättre än fack och arbetsgivare vilka kunskaper arbetslivet efterfrågar, och han är helt säker på vilka nya befogenheter lärarna behöver för att återfå sin forna status.

Det är som alla de där historierna från den demokratiska folkrepubliken Korea. Ni vet de där som handlar om hur den store ledaren Kim Il Sung och den käre ledaren Kim Jong Il intuitivt kan allt och klarar vad som helst.

De kunde spela golf bättre än något proffs. De hade ett övermänskligt minne, flög jetplan bättre än någon pilot och skrev fantastiska musikstycken.

Dessutom anses i alla fall Kim Jong Il ha inspirerat världens modeindustri.

Med Björklund är det liksom likadant. Han vet – utan att behöva fundera – vad en rektor ska göra, hur gymnasiet ska vara organiserat och – som sagt – hur undervisningen i landets alla mattematiksalar borde skötas.

Kanske har han dessutom inspirerat modet – i alla fall i Folkpartiet.

Det känns att Björklund är för stor för Sverige. Men han skulle nog passa i Nordkorea.

Ingvar Persson

I morgon är det dags. Utredaren Lars-Erik Liljelund överlämnar den senaste i raden av svenska rovdjursutredningar till miljöminister Lena Ek.

Miljöministern kan behöva all hjälp hon kan få. Den politik Ek fick ärva av sin föregångare – Andreas Carlgren – ser nämligen ut som ett haveri, oavsett från vilket håll vi betraktar den.

EU-kommissionen har tagit kommandot över den svenska vargpolitiken. Jägare och bönder är arga, djurskyddsorganisationerna är missnöjda och Naturvårdsverket klarar inte av att genomföra någon utplantering av vargvalpar i år.

Officiellt är orsaken snöbrist. I verkligheten har våren i vargreviren kommit lägligt. Det är nämligen långt i från säkert att myndigheterna kunnat få de tillstånd som krävs för att plantera ut djurparksvalparna.

Det är som det brukar när det gäller rovdjur och politik, krångel och misslyckanden.

Dessutom är renägarna arga. De tycker att rovdjuren äter upp alldeles för många av deras djur, och då är ändå vargen bandlyst i norra Sverige.

När hon tillträdde lovade Lena Ek att hon skulle bringa ordning i röran. Hittills har det inte gått så bra.

Nu återstår att se om Liljelund kan ge en hjälpande hand.

Ingvar Persson

Deltagare på den internationella Jas-träffen

Bland entusiaster för gamla bilar och motorcyklar tillhör märkesträffar kulturen. Alla som har en bil eller en motorcykel av ett visst märke är välkomna. Sedan blir det öl och underhållning, och kanske en del aktiviteter med fordonen.

Framför allt handlar det dock om att träffas och äntligen känna att man befinner sig bland likasinnade.

Nu ser jag att stridsflyget hakat på idén. I alla fall pågår en stor internationell JAS Gripen-träff i Ronneby den här helgen. Det är åtminstone så beskrivningen av Lion Effort 2010 ser ut. Gripenplan från Sverige, Tjeckien, Ungern och Sydafrika samlas för flygövningar och trevlig samvaro.

Jag kan tänka mig hur det går till. En stilla rundtur med planen på morgonen, kanske i karavan. Lite snack utanför förläggningen på eftermiddagen. Kanske en stunds nyfikna studier av de andras flygplan, och någon tävling. Med försvarsindustrin som sponsor borde det vara fina priser.

På kvällen ett rejält party i öltältet, kanske med Doktor Alban. Om man nu inte har cruising, som på en bilträff.

Det låter rätt kul. Man kanske ska planera in den internationella Gripen-träffen nästa år.

Ingvar Persson

Efter viss tvekan har moderaterna på Ekerö kommit fram till att det är bäst att inte trotsa ekeröborna. Efter helgens folkomröstning där 66 procent röstade nej blir det ingen utförsäljning av det kommunala bostadsbolaget.

Ekeröborna är bara att gratulera. De får behålla sitt bostadsbolag, och de har visat att det finns en gräns för hur långt kommunpolitikerna kan gå när det gäller att fatta oåterkalleliga beslut om att rusta ner samhället.

Men frågan är om inte Peter Carpeland och hans moderater är de som verkligen ska gratuleras.

De slipper inte bara svara för ett beslut som sannolikt hade varit riktigt dåligt. De har dessutom visat att det trots allt kan finnas en smula anständighet kvar, också i den mest maktfullkomlige moderata kommunpolitiker.

Ingvar Persson

LO-kongressen ska inte bara välja en ny ledning. Om två månader ska kongressombuden dessutom behandla de motioner som kommit från förbunden.

En av dessa handlar om tidningen Arbetet – tidigare LO-tidningen. Det är IF Metall som vill se ett närmare samarbete mellan redaktionen och informationsavdelningen på LO.

Det är som jag skrivit tidigare en riktigt urdålig idé. Vad den svenska fackföreningsrörelsen behöver är knappast mer PR-anpassad ”kommunikation”, utan ett fritt samtal och en fri journalistik.

Och fri journalistik organiseras inte av informationsavdelningar. Inte på LO, inte i bolagsledningar och inte i regeringskansliet.

IF Metalls förslag hör helt enkelt inte hemma i det här årtiondet, eller i något av de tre senaste innan dess.

Som tur är tycks LO:s styrelse inse det. Enligt Dagens Arbete föreslås kongressen avvisa motionen.

Gott så, om det inte vore för att IF Metalls pressombudsman Lars Ankarfjäll hotar att komma tillbaka till frågan.

Om en månad ska förbundet diskutera hur saken ska drivas på kongressen.

Förhoppningsvis inte alls, är svaret.

Det fungerar nämligen inte att blanda journalistik och propaganda. Det borde arbetarrörelsen ha lärt sig.

Ankarfjäll tycks i alla fall inte vara ute efter att samordna den egna tidningen – Dagens Arbete – med informationsavdelningen. Det är i alla fall något.

Ingvar Persson

Dagens Nyheter har i dag försökt jaga reda på effekterna av regeringens stora slagnummer när det gäller ungdomsarbetslösheten, den särskilda ungdomsrabatten på arbetsgivaravgiften. Det är, som det visar sig, inte så lätt.

Som tidningens reportrar konstaterar: ”Inte heller den rundringning till olika branscher som DN har gjort visar att sysselsättningen ökar bland de under 26 år.”

Anders Weihe på teknikföretagen kallar det naivt att tro på snabba eller stora effekter av en halverad arbetsgivaravgift.

Det hindrar inte att han och de andra arbetsgivarrepresentanter DN talat med vill ha kvar dagens ordning. Och inte undra på det. En sak har regeringen nämligen åstadkommit, en massiv överföring av pengar till arbetsgivare som sannolikt ändå skulle ha anställt ungdomar.

Och pengarna är lättare att dokumentera än resultaten. Mest har restaurangbranschen tjänat, över fyra miljarder. Sedan följer jord- och skogsbruken och fastighetsservice med knappt tre miljarder vardera.

Weihes tillverkningsindustri har bara fått en dryg miljard i rabatt, men det är ju också pengar.

Att de miljarder som använts för sänkningen av arbetsgivaravgiften inte har haft några mätbara effekter på sysselsättningen borde få en och annan att stanna upp och fråga; är verkligen ungdomsarbetslösheten en kostnadsfråga? Är det en lönefråga?

Den sortens frågor ställer inte näringsminister Annie Lööf, 29 år. Själv tjänar hon, sin ringa erfarenhet till trots, 151 000 kronor i månaden och tycker att arbetsmarknadens parter borde sänka ingångslönerna för vanliga löntagare med minst 20 procent.

I söndagens Agenda kunde vi höra hur rörd näringsministern blir när hon tänker på alla ungdomar som hört av sig för att tacka Centern för att de ”ser deras situation”.

Det gick nästan att ana en tår i ögonvrån.

Kanske existerar dessa ungdomar verkligen också utanför Annie Lööfs fantasi.

Men framför allt existerar en verklighet där arbetsgivare visserligen gärna sänker sina kostnader – antingen det sker med sänkta arbetsgivaravgifter eller lönerabatter – men där de flesta branscher helst vill ha utbildad och erfaren personal.

Och där mjölk och hyra kostar precis lika mycket för unga och gamla.

Ingvar Persson