I söndags röstade invånarna i Ekerö kommun nej till en utförsäljning av det kommunala bostadsbolaget. De vill ha kvar allmännyttan i Mälarkommunen.

Det definitiva resultatet kommer först i morgon, men redan i söndags kväll visade sammanräkningen att två tredjedelar av de röstande säger nej till den massivt borgerliga kommunledningens planer.

Därmed borde saken vara avgjord, skulle man kunna tycka. En folkomröstning är trots allt ett av demokratins starkaste uttryck.

Men inte på Ekerö. Omröstningen är nämligen ingenting kommunledningen önskat sig. Den har kommit till efter ett medborgarinitiativ, och eftersom valdeltagandet ser ut att stanna under 50 procent anser kommunstyrelsens ordförande, moderaten Peter Carpeland, att han kan strunta i resultatet.

Till Svenska Dagbladet säger han att det inte är ”absolut tvunget” ta valresultatet i beaktande.

Så är det. I Sverige är folkomröstningar rådgivande, Carpeland och hans kollegor har fått mandat att styra kommunen och väljarna kan visa sitt missnöje i nästa val.

Det finns bara ett problem. Vid det laget kan de kommunala bostäder som tidigare generationer byggt vara sålda och borta. Pengarna lär inte heller finnas kvar.

Privatisering och utförsäljning av gemensam egendom är inte några löpande beslut som går att ta tillbaka. När det är gjort är det gjort.

Att fullfölja utförsäljningen av de kommunala bostäderna i Ekerö kommun trots väljarnas tydliga besked skulle inte bara vara arrogant. Det kommer dessutom att påverka Ekerös utveckling för lång tid framöver.

Ingvar Persson

Jag noterade att chefen på Dagens Nyheters ledarredaktion – Peter Wolodarski – skrev om lönebildningen i helgen. Ett ”osexigt” ämne, om vi får tro Wolodarski. Annat är det med privatisering av äldrevården och Sveriges medlemskap i EU.

Nå ja, vi har väl alla våra preferenser.

Hur som helst skriver Wolodarski att lönebildningen är ett ämne som nästan bara diskuteras av experter. En märklig bild av verkligheten. I min värld tillhör löner de saker folk både funderar på och diskuterar mest hela tiden.

Wolodarskis tes är att de senaste 15 åren utgör något slags guldålder i den svenska lönebildningen historia, en guldålder som nu kan vara på väg att ta slut. Han går till och med så långt att han vänder på sambandet. För Dagens Nyheter är numer låginflationspolitiken ett resultat av lönebildningen, inte tvärtom.

Den gyllene epoken inleds med industriavtalet och formas av industrilönernas normerande roll för den övriga arbetsmarknaden. Hjältarna i berättelsen heter Stefan Löfven och IF Metall, och skurkarna en något diffus grupp LO-förbund som ”ignorerar statliga konjunkturinstitutets varningar”.

Vilken fräckhet…

Så där brukar det låta när Dagens Nyheter ger sig in i lönekampen. Det är Byggnads och Handels som hotar lönebildningen, inte lärarna eller sjuksköterskorna. Det kan kanske betraktas som målgruppsanpassning.

Men lite kan man ändå fundera på hur de får saker och ting att gå ihop där borta i Bonniersskrapan. Jag menar, under de femtom gyllene år som ligger bakom oss har ju LO faktiskt funnits med och samordnat lönebildningen. IF Metall och de övriga industriförbunden i LO har stämt av sina krav med tjänstemannafacken, men också med övriga LO-förbund.

Det har förstås retat arbetsgivarna, men det har fungerat, till för ett och ett halvt år sedan. Då bestämde sig nämligen arbetsgivarna för att först driva igenom ett avtal bara med industritjänstemännen, och sedan för att säga upp industriavtalet. Förmodligen är det en förklaring till att LO i årets avtalsrörelse inte lyckats samordna lönekraven, och till att saker och ting är så röriga som de är.

Till och med Wolodarskis hjälte Stefan Löfven talade trots allt om ”pay-back”, och den minnesgode kommer ihåg att konflikthotet i december vilade som ett moln över industrins förhandlingar.

Det är verkligen möjligt att dagens regim för lönebildning är på väg mot skymningen. Kanske är tiden när Medlingsinstitutet kunde administrera en arbetsmarknad i stort sett utan konflikter på väg att ta slut. Men det beror i så fall inte på fackligt lättsinne, eller på att löntagarna inte förstår värdet av reallönehöjningar.

Problemet är snarare att dagens system saknar mekanismer för att kunna hantera kraven på relativlöneförändringar. I klartext, det är nästan omöjligt att göra något åt till exempel den strukturella lönediskrimineringen av stora kvinnodominerade yrkesgrupper. Och det accepterar inte de fackliga medlemmarna, i synnerhet inte de som är diskriminerade.

Kanske skulle det finnas en lösning, som i så fall handlar om mer av facklig samordning och fackligt samarbete. Det är den funktion LO-samordningen haft. Möjligen kan den återupprättas och eventuellt breddas till att omfatta tjänstemännen.

Om inte återstår nog bara att ge statens medlare ett mer traditionell uppdrag, att helt enkelt upprätthålla arbetsfreden. Det skulle inte föra oss tillbaka till 1980-talets devalveringsekonomi, men det skulle antagligen leda till större klyftor och mer bråk.

Dagens Nyheters försök att i myndig ton uppfostra landets löntagare bidrar däremot knappat till en bättre lönebildning.

Ingvar Persson

Anders Borg har äntligen insett att något måste göras åt riskkapitalisternas skatteflykt. Det ska bli ett stopp för de så populära ”räntesnurrorna”.

Borg hoppas att åtgärden ska ge upp till 6 miljarder i nya skatteinkomster, pengar finansministern tänkte använda för att sänka andra skatter för företagen. Det är dock oklart när, och hur mycket.

– Om vi breddar skattebasen och sänker skattesatsen så gynnar det ju alla företag som sköter sig, säger Borg till Ekot.

Det har Borg naturligtvis rätt i. Om alla betalar sin skatt behöver var och en betala lite mindre.

Frågan är bara hur han förenar den insikten med sänkt restaurangmoms, rut- och rotavdrag och det stora politiska slagnumret – jobbskatteavdraget.

Ingvar Persson

Aktieägarna – bland annat folkrörelseanknutna Folksam – kräver att Lundin Petrolium utreder företagets roll i det sydsudanesiska blodbadet. Kan företaget knytas till konkreta brott mot mänskligheten hotar försäkringsbolaget att ”avinvestera”.

Det blir säkert en utredning, men om jag ska tolka Ian Lundin är svaren redan givna.

Företaget har inte anställt barnsoldater, eller tvångsförflyttat människor i Sudan. Så är det med den saken.

Däremot antar jag att Lundin Petrolium kommer att genomföra en riktig internrevision av företagets krishantering efter Aftonbladets reportageserie. Den är nämligen så nära en total katastrof man kan komma.

Efter Aftonbladets artikelserie valde Ian och Lukas Lundin i lördags att svara på debattsidan i Dagens Nyheter. Det var antagligen bekvämt, men det var inte så smart.

Med artikeln i Dagens Nyheter gjorde bröderna Lundin Aftonbladets reportageserie till något vi inte hade kunnat göra den till själva, nämligen journalistiskt allmängods

Bröderna Lundin hade i ett slag förpassat sig själva ur askan, i elden. Och till skillnad från år 2001 när det också blåste kring Lundins oljeaffärer i Sydsudan finns inte Carl Bildt städslad för att städa upp oredan.

Alltså är det nu Ian Lundin själv som tvingas säga att företaget inte tvångsförflyttat civilbefolkning eller anställt barnsoldater.

Däremot svarar han förstås inte på frågan om bolaget dragit nytta av regimens övergrepp.

Under alla omständigheter hänger doften av dåliga undanflykter kvar över tidningssidor och radioinslag. Den som vill framstå som en rättskaffens företagsledare ska helst inte behöva dementera uppgifter om brott mot mänskligheten, i alla fall inte alltför många gånger.

Debatten lär inte förändra Lundin Petrolium, eller bröderna Lundin. Men den borde övertyga Folksam, AMF och Swedbank om att det är dags att ”avinvestera”.

Om inte annat så för att slippa dras in i bröderna Lundins krishantering.

Ingvar Persson

Allt fler ansökningar om att få starta friskolor avslås, oftast för att elevunderlaget krymper eller därför att skolorna saknar bibliotek och praktikplatser.

Utvecklingen oroar Svenskt Näringsliv. På organisationens hemsida beklagar sig ”friskoleföretagaren” Christer Andersson över situationen, och varnar för att utvecklingen av den svenska skolan hindras.

Vi kan möjligen förstå att Andersson och de andra skoldirektörerna tror sig kunna utveckla skolan utan bibliotek eller praktikplatser.

Men om det fattas elever måste det trots allt bli svårt…

Ingvar Persson

I förra veckan presenterade Arbetsmiljöverket en granskning av arbetsmiljön i bemanningsbranschen. I verkets statistik hade antalet rapporterade arbetsplatsolyckor nästan fördubblats på ett år.

Samtidigt visar statistiken för hela arbetsmarknaden att antalet allvarliga olyckor åter ökar. Förra året dödades 61 människor på sitt arbete. Det är tio fler än 2009.

Vi skrev om det i lördagens ledare.

I går hände det igen. När en lastbil skulle lossas vid kraftvärmeverket i Härnösand lossnade en lucka och föll ner över en man. Han skadades så svårt att han avled.

Mannen arbetade åt ett entreprenadbolag.

Nu utreds olyckan, av polisen och av Arbetsmiljöverket.

Människor ska inte behöva dö på sitt jobb.

Ingvar Persson

Vänstervridningen är en klassisk borgerlig tankefigur i svensk politik. I årtionden har den uttryckts i misstänksamhet mot allt vad kultur och journalistik heter. Under en period ansågs barnprogrammen i TV särskilt svårt smittade.

De senaste åren har det varit lite svårt att hävda den där konspirationen. Det är trots allt ett faktum att den politiska journalistiken handlat mer om rätten att välja sina barns skola och möjligheten att köpa subventionerad hemhjälp än om klasskillnader och fattigdom.

Följaktligen har det varit vänsterdebattörer som sett konspirationer de senaste åren. Borgerligt dominerad press gjorde alldeles för stor sak av Göran Perssons husbygge. Mona Sahlin fick aldrig en chans, och Juholt fick löpa ett medialt gatlopp.

I konspirationsteoriernas värld är den egna oskulden det enda som är riktigt säkert.

Det tycks kort sagt som de politiska stämningar som för dagen befinner sig i otakt med tiden också anar skuggor i kulisserna.

Just därför är det intressant att vinterns grälsjukaste kulturbråk handlat om kulturens vänstertendenser.

”När ska det röda rinna av kulturens fana”, frågade sig författaren Bengt Ohlsson på klassiskt konspirationsjägarmaner i Dagens Nyheter. Det blev förstås ett herrans liv.

I går sällade sig Fredrik Reinfeldt till de som beklagar sig över tidens radikala tendenser. Statsministern avfärdade Rädda Barnens rapport om barnfattigdomen som ”vänstervriden i sina utgångspunkter”.

Rädda Barnen som vänstervriden…

Det låter nästan som på den gamla goda tiden när TV2 beskrevs som något slags kulturrevolutionär central.

Och slutsatsen kan väl egentligen bara bli en. I dag är det borgerligheten som kämpar mot tidens vind.

Ingvar Persson

Fredrik Reinfeldt är sur på Rädda Barnen för att de rapporterar att barnfattigdomen ökar. Siffrorna kommer nämligen från 2009, och då genomgick – påpekar statsministern – världen en finanskris.

Att rapporten är årlig och att 2009 är det senaste året det finns siffror i från spelar tydligen ingen roll för statsministern. Han har gått vidare, och vill inte höra talas hur det var förr.

Rädda barnens rapporten är ”vänstervriden”, tycker Reinfeldt.

Nu har utanförskapet minskat, påstår statsministern. Och de som säger att långtidsarbetslöshet, utförsäkringar och socialbidrag talar ett annat språk borde bara vara tysta.

Fredrik Reinfeldt vill alltså inte diskutera hur det såg ut när dagens siffror samlades in. Och han vill inte höra någon kritik mot hur det ser ut i dag, eftersom det kritikerna inte har några data.

Reinfeldts nya Moderater har kanske inte samma driv som tidigare, men de har i alla fall konstruerat det politiskt perfekta cirkelargumentet.

Ingvar Persson

I dag skulle riksdagens konstitutionsutskott bestämma om det blir en snabbgranskning av turerna kring den saudiska vapenfabriken och Totalförsvarets forskningsinstituts del i affären. Så blir det inte, frågan får vänta ett par dagar. Konstitutionsutskottets ledamöter vill först reda ut om det förekommit liknande fall tidigare.

Eller så har somliga bara drabbats av kalla fötter.

Så sent som i går såg konfliktlinjerna ut att vara tydliga. Regeringen – gestaltad av moderaten Per Bill – ville av formella skäl skjuta granskningen så långt in i framtiden som möjligt.

Som så ofta i den här affären uppträder den verkliga aktörerna genom bulvaner.

Oppositionen – i alla fall Miljöpartiets Peter Eriksson – tyckte att frågan borde behandlas medan den är aktuell. Socialdemokraternas Mikael Damberg skruvade lite på sig, och ville hålla frågan om förtur öppen.

Det borde inte vara så svårt. Naturligtvis ska hela affären granskas, och granskas snabbt.

Det är länge sedan Sverige upplevde en affär där myndighetschefer och politiker så uppenbart talat osanning. Det är dessutom länge sedan hemligstämplarna fick en lika oblyg användning i den offentliga debatten.

Vapenfabriken och de turer vi såg i förra veckan hotar förtroendet för politiken och för den svenska statsförvaltningen. Det skulle vara argument nog för att skynda på en granskning.

Att affären dessutom rör verkligt viktiga frågor, som de praktiska konsekvenserna av en förändrad försvarspolitik och den svenska statens förhållanden till världens diktaturer, gör inte granskningen mindre angelägen.

Ändå är det inte säkert att det blir något beslut i dag. Risken är att konstitutionsutskottets ledamöter väljer att skjuta på frågan inför risken att någon del av skuggan ska falla på det egna partie

Att gå till botten med den saudiska vapenfabriken kan bli obekvämt, särskilt om det ska göras med förtur. Men det är faktiskt just för sådana situationer riksdagen har ett konstitutionsutskott.

Ingvar Persson

PJ Anders Linder på Svenska Dagbladet vet inte om han ska skratta eller gråta. Själv måste jag i alla fall kväva en fnissning när jag läser Svenska Dagbladets ledarsida i dag.

Linder har nämligen fyllts av helig vrede över statens klåfingrighet. Det handlar om föräldraförsäkringen och den rapport som Inspektionen för socialförsäkringen presenterade i går.

Där konstateras kort att pappamånaden varit mer effektiv än den komplicerade jämställdhetsbonusen när det gäller att jämna ut föräldraledigheten.

Social ingenjörskonst, utbrister Linder.

”Människor travar snällt i väg i den riktning staten pekar ut; det hela låter förfärligt deprimerande”, skriver han.

Det är nästan som ett eko från tiden när Fredrik Reinfeldt och Anders Borg ännu var engagerade ungmoderater, i ständig strid med det socialdemokratiska förmyndarsamhällets alla lömska anslag.

Det kanske är ofint, men jag kan inte låta bli att påminna om att Svenska Dagbladet brukar hylla ganska omfattande försök att få människor trava i väg i ”den riktning staten pekar ut”. Sjuka uppmanas att ta sin säng och gå – till Arbetsförmedlingen. Arbetslösa ska trava i väg till sin coach – eller till Fas 3. Och den som känner hunger ska veta att vägen till den momssänkta krogen alltid ligger öppen.

Ingripande åtgärder i människor liv. Mer tvång än frihet, för att travestera Linder. En social ingenjörskonst som är själva kärnan i regeringens politik. Och som till vardags brukar hyllas av Svenska Dagbladet.

Men något måste väl bli kvar av ungdomens frihetslängtan. Det är bara lite synd att det ska gå ut över jämställdheten – i alla fall på Svenska Dagbladets ledarsida.

Ingvar Persson