Att döma av telegrammen hade jag fel när jag i går kväll gissade att medlarbudet skulle bli svårsmält för arbetsgivarna. Nu talas det om att de kommer att acceptera, för att slippa konflikt.

Det är i så fall ett gott tecken. Lösningen på avtalsekvationen ligger ovanför medlarbudets nivå, inte under den. Det borde bli lättare att komma dit när nu arbetsgivarna tycks gå med på att de faktiskt måste tala om löneökningar.

På en annan punkt hade jag däremot desto mer rätt. Det handlar om förväntningarna från andra fackliga organisationer. Seko:s Janne Rudén har redan slagit fast att det är ett ”skitbud”, och att IF Metall får svårt att ta det.

Att Rudén har så bestämda åsikter om förhandlingar som inte rör medlemmar i Seko visar om inte annat att industrin tills vidare behåller sin roll som riktmärke för den övriga arbetsmarknaden. Och att det sätter ett tryck på förhandlarna, antingen man deltar i LO:s samordning eller inte.

Ingvar Persson

I kväll avslöjar LO-tidningen innehållet i det medlarbud som fack och arbetsgivare inom industrin till sist fick i dag. Medlarna föreslår ett avtal på 13 månader med löneökningar på 2,6 procent.

Det är på tok för dåligt, och på lönebloggen förklarar jag varför.

Ingvar Persson

Gunnar Axén, moderat ordförande i socialförsäkringsutskottet, gillar inte att riksdagen ännu en gång vill skynda på arbetet med att få bort de värsta tokigheterna i sjukförsäkringen

– Vill man ta lagstiftningsarbetet på allvar måste det få ta lite tid, säger Axén till TT.

Tänk om den insikten funnits när Cristina Husmark Pehrsson, tvärt emot remissinstansernas åsikter och utan ordentlig utredning, förstörde försäkringen.

Ingvar Persson

Alldeles norr om Gränna har företaget Tasman Metals – gruvbolag heter sådana saker – hittat en ovanligt rik fyndighet av ”sällsynta jordartsmetaller”, bland annat dysprosium och yttrium.

Sällsynta, men alltså inte i Gränna. Fyndigheten beräknas kunna räcka åtminstone 40 till 50 år, och skapa hundratals jobb.

Eftertraktade, eftersom en stor del av den moderna elektronikindustrin bygger på just dessa jordartsmetaller. Efterfrågan från mobiltelefonproducenter och tillverkningen av vindkraftverk lär ha varit en av de drivkrafter som finansierat inbördeskriget i Kongo, bland annat.

Nu kan det alltså bli frågan om brytning redan 2016 – i Gränna.

Ett tecken på att globaliseringen äntligen nått till Alf Svenssons hemtrakter vid Vättern.

Ingvar Persson

I nästa vecka ska de båda statsråden Ewa Björling och Catharina Elmsäter-Svärd till Oslo på konferens. Den kommer att handla om infrastruktur och industriell utveckling i norr, så deras medverkan är säkert på sin plats.

Märkligare är det kanske att de båda statsråden väljer att ta malmbanan från Kiruna till Narvik för att komma till Norge. Resebyrån som föreslog den resrutten från Stockholm till Oslo borde bums få sparken.

Möjligen är dock inte allt resebyråns fel. I pressmeddelandet får vi nämligen veta att ministrarna villigt kommer att posera för hugade fotografer när de kliver på tåget i Björkliden.

En lång resa för att få trevliga kort, med andra ord.

Det låter som ännu ett av Per Schlingmanns små hyss.

Nu får vi väl bara hoppas att helgens oväder kan bidra med lite dekorativ snö till bilden av infrastruktur och industriell utveckling i norr.

Ingvar Persson

Det har handlat mycket om bruten tystnad den senaste tiden, om människor som till sist vågar berätta. Skandalerna i äldreboendet byggde på anonyma berättelser, och i Södertälje är berättelserna tecknet på att de kriminella gängen kan vara på väg att förlora en del av sin makt.

Att bryta tystnaden är alltid att utmana. Men frågan är om det finns någon som utmanar en farligare motståndare än de elever och anställda som nu börjat berätta om pennalism, förtryck och sexuella övergrepp på landets fina internatskolor.

Överklassens speciella skolor har nämligen stöd från betydligt mäktigare grupper än något MC-gäng i världen. Det handlar naturligtvis inte om sistaårselever, eller om skolledningen. De finns långt ner på hackordningen.

Bakom skolorna kan vi ana de maktens nätverk som den hårt segregerade internatutbildningen skapat under årtionden, och som är själva avsikten med skolorna. Nätverk som inte behöver skickar pistolbeväpnade unga män eller hästhuvuden, men som vet att ett telefonsamtal till en broder ofta är nog för att röja undan ett hinder eller lösa ett problem.

Kunskaper i all ära, men de kan aldrig tävla med överklassens självklara självförtroende, eller de kontakter som bygger upp det.

Det är nätverk ingen vill komma på kant med, och det syns i den arrogans som framför allt ledningen för Lundsberg valt att bemöta anklagelserna med.

De som vågar vittna om denna slutna värld visar prov på ett stort mod.

Nu återstår att se hur modig regeringen är. Utbildningsminister Jan Björklund brukar inte vara den som lägger fingrarna emellan. Mobbare ska stängas av eller flyttas. Skolor som inte håller måttet ska stängas.

Så där brukar han hålla på.

Nu är det dags att också skärpa tonen mot överklassens internatskolor, även om det betyder att Björklund retar upp människor som är vana att få som de vill. Den kultur och den människosyn som enligt vittnesmålen odlas på internatskolorna har nämligen inte i ett modernt Sverige att göra.

Ingvar Persson

Det har ännu inte gått två månader sedan Karen Gebreab mördades på sin arbetsplats vid häktet i Flemingsberg söder om Stockholm. I går misshandlades ännu en vakt i Flemingsberg, den här gången på polisens arrest. Det är omöjligt att inte fundera över parallellerna.

Det handlar om en annan arbetsgivare, en annan anställningsform, och en annan arbetsplats.

Men det sker på nästan samma plats och handlar om samma besinningslösa våld.

Framför allt är det ännu ett exempel på hur en ensam väktare lämnas att hantera en farlig och oförutsägbar situation.

Vid gårdagens misshandel var det dessutom helt i enlighet med planerna. Rikspolisstyrelsens beställning till bevakningsföretaget Securus handlar om en ensam väktare.

I går hann hjälpen fram. Det gjorde den inte när Karen Gebreab öppnade dörren för Erik Ljungström.

Nu ska polisen och företaget se över rutiner och arbetsorganisation. Det måste naturligtvis göras.

Men frågan är om det inte också behövs en ny attityd hos myndigheternas chefer. Efter mordet på häktet i Flemingsberg gav ledningen för kriminalvården gång på gång prov på bristande inlevelseförmåga i förhållande till de anställda. I går förklarade polisens talesman Lars Byström att riskerna ska minimeras, men att det som hänt tyvärr är ”något vi får lära oss att leva med”.

Det duger verkligen inte. Speciellt inte mindre än två månader efter dödsmisshandeln i häktet några tiotal meter bort.

Ingvar Persson

Den lilla skara som i onsdags orkade vänta ut regeringens presentation av Klas Eklund som framtidsorakel fick se en föreställning med alla inslag från en dyr och professionell konferens.

Framför den specialritade och färgglada loggan uppträdde en alltför mångordig presentatör, en alltför välkammad panel och en inte längre så ung fotograf. Och allt bara som uppvärmning för regeringspartiernas fyra ledare.

Naturligtvis sändes det hela på nätet.

De stackars gymnasieelever som kommenderats in som fond till föreställningen såg en smula chockade ut, men ingen behövde betvivla att regeringen satsar på sin informationsavdelning.

Det är det väl å andra sidan ingen som gör. Att det inrättats en speciell statssekreterartjänst med ansvar för ”kommunikation och dialog” som det heter på hemsidan talar sitt tydliga språk. När Per Schlingmann fick tjänsterum i Rosenbad tog svensk politik ytterligare ett steg mot ren marknadsföring.

Uppenbarligen blir det dock inte det sista. En tjänstemannautredning vill nämligen ha ytterligare en informationsdirektör i statsministerns närhet. Någon måste samordna de 150 personer som arbetar med att informera om regeringens verksamhet.

Till skillnad från Schlingmann ska den nya tjänsten vara opolitisk, men uppdraget blir ändå att från statsrådsberedningen samordna regeringens kommunikation.

Av detta följer två slutsatser:

Vi har en regering som tycks vara mer upptagen av bilden av sig själv än av verkligheten i det land de regerar.

Och vi har en statsminister som till varje pris vill kontrollera – eller samordna – vad hans ministrar och deras anställda säger eller skriver.

Det är inte riktigt bra.

Ingvar Persson

I dag träffas de europeiska finansministrarna i Bryssel. Det har blivit många möten det senaste året.

Över dagens sammanträde vilar dock något märkligt vardagligt. Ämnet är nästa års budget för unionen, och positionerna är kända. EU-kommissionen och Europaparlamentet vill ha mer pengar. Många medlemsländer, bland dem Sverige, är skeptiska. Så brukar det vara.

Anders Borg bryr sig inte ens om att åka till Bryssel utan skickar sin statssekreterare.

Den odramatiska stämningen på dagens finansministermöte betyder dock inte att den politiska eller ekonomiska scenen i Europa har återgått till någonting som kan kallas vardag. Tvärt om.

Krisen är allvarligare än någonsin.

Förre statsministern Göran Persson förklarade i går för Dagens Industri att euroländerna nu trots allt rättar till sådant som varit fel från början.

En belåten Persson tycker sig se stramare budgetregler, hårdare sanktionen och i en framtid också gemensamma skatter.

Det låter ungefär som Anders Borg, möjligen undantaget det där om skatterna.

Kanske har Persson och Borg rätt. Kanske kommer kriserna att leda till hårdare budgetregler och tuffare sanktioner. En repris av den svenska budgetsaneringen.

Men det är inte säkert att det som kunde göras i ett litet land med öppna gränser är svaret på hur en kontinent ska komma till rätta med stagnation och arbetslöshet. Och det är helt säkert att det inte är svaret på den demokratiska kris som nu satt regeringsmakten i stora delar av Europa under tvångsförvaltning.

Ingvar Persson

Tillsammans med partiledarkollegorna i regeringen presenterade statsminister Fredrik Reinfeldt i går med visst gravallvar ett av mandatperiodens politiska prestigeprojekt, Framtidskommissionen.

Regeringens kommission – som kommer att ledas av statsministern själv – ska peka ut utmaningarna för Sverige och det svenska samhället, och peka på lösningar. Den ska kort sagt lägga grunden för ett nytt politiskt projekt, bortom det femte jobbskatteavdraget.

Annorlunda uttryckt, de borgerliga partierna har tillsatt en regeringskommission för att hitta på en politik att föra. Under normala förhållanden är det en uppgift politiska partier ska klara själva.

Redan i tisdags kunde den som önskade se kommitténs logotyp – ett färgglatt bollhav i gult, grönt och rött – i reklambranschens husorgan Resumé.

På något sätt känns det tidstypiskt. Regeringskansliet har en statssekreterare med propagandaansvar, och i reklambranschen talas det avundsjukt om ”inhousejobb”. Ytan och förpackningen först, innehåll och de politiska visionerna får komma i andra hand.

Risken är uppenbar att Reinfeldts framtidskommission går samma öde till mötes som förra mandatperiodens storsatsning, Lars Leijonborgs Globaliseringråd. Tillsammans med toppar från universiteten och arbetsmarknaden deltog inte mindre en fem statsråd under två år i arbetet.

I dag har fyra av de fem ministrarna fått lämna regeringen.

Resultatet blev en slutrapport med förslag om bättre utbildning, mindre krångel, lägre skatter och en försvagad anställningstrygghet. Ungefär som en slumpvis vald vecka av debattartiklar i Dagens Nyheter.

Nu ska alltså en statsminister som för bara några veckor sedan ägnade partistämman åt att varna för visioner leda en framtidskommission. Det borde garantera ännu en slutrapport utan överraskningar.

Att en regering tillsätter kommissioner och utredningar som en grund för kommande politiska åtgärder är varken nytt eller dåligt. Tvärt om är det en god tradition att förbereda beslut ordentligt, och att lyssna på kritiska invändningar.

Men då talar vi om utredningar med uppdrag att besvara tydliga frågor, frågor som har sitt upphov i politiska idéer och rent av i visioner om framtiden. Ett verktyg i ambitionen att leda en samhällsutveckling.

Det Fredrik Reinfeldt nu gör med sin kommission i grönt, gult och rött är något annat. Han använder regeringskansliets – och skattebetalarnas – pengar för att hitta på en politik för en regering som inte längre har några idéer.

Ingvar Persson