I EU-parlamentet råder missnöje. Tågen kan inte färdas fritt över unionens gränser, och det vill folkpartisten Olle Schmidt ändra på.

Problemet är bara att konkurrensen förutsätter att andra länder följer efter Sverige, och skiljer driften av spåren från tågtrafiken.

Många länder kämpar emot, men det stoppar inte Schmidt.

”I många fall så finns det något slags nationell identitet och stolthet i det gamla egna tågbolaget, som SJ. Men nu är det rörlighet som gäller”, säger han till Svenska Dagbladet.

Om Olle Schmidt hade tillbringat lite mer tid i den svenska vardagen hade han nog insett att det är länge sedan SJ förknippades med nationell stolthet.

Och en sak är säker. Den som vill använda den svenska järnvägspolitiken som modell för andra länder åker flyg, inte tåg, till jobbet.

Ingvar Persson

Att den nyss privatiserades apoteksbranschen är på väg att tas över av skattefifflande riskkapitalister upprör finansministern, och fattas bara annat. Reformen skulle garantera Bamyl till pressade barnfamiljer och en möjlighet att starta eget för hårt arbetande farmacevter.

Ungefär så motiverade i alla fall socialminister Göran Hägglund att staten sköt till ytterligare en halv miljard skattekronor för att göra apoteksbranschen tillräckligt lönsam för privatisering.

De pengarna tycks alltså till stor del ha hamnat på Jersey, men riskkapitalisterna är inte riktigt nöjda. Nu vill de att Hägglund skjuter till ännu mer pengar. Socialdepartementet lär beordrat Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket att se över handelsmarginalerna – i syfte att höja vinsterna.

Anders Borg är rasande, precis som han brukar vara när kapitalister uppför sig som kapitalister förväntas göra. Maximerar vinsten och minimerar skatten. Borg försäkrar att arbetet med nya regler som ska sätta stopp för riskbolagens skatteflykt går för högtryck på departementet.

– Det är mycket bråttom, sa han häromdagen till Svenska Dagbladet.

På regeringssvenska betyder det i bästa fall ett stopp för dagens fiffel om ett år.

Men det finns faktiskt en sak Borg borde kunna göra snabbare än så, med två telefonsamtal. Börja med att förklara för Göran Hägglund att det inte blir en krona till för att höja apotekens vinster så länge dessa skickas till Jersey. Sedan är det kanske säkrast att också beordra vaktchefen i Rosenbad att köra i väg riskbolagens lobbyister så snart de sätter foten i Socialdepartementets entré.

Det stoppar kanske inte fusket, men det vore i alla fall ett försiktigt uttryck för handlingskraft.

Ingvar Persson

Bland alla detaljerna i de senaste veckornas rapporter från vårdbolaget Carema är det en sak som hela tiden återkommit. Snart sagt alla källor har velat vara anonyma.

Oavsett om rubrikerna handlat om gamla som tvingats ligga på golvet, om usla arbetsvillkor för personalen och bonusar för cheferna eller om skatteplanering har varken anställda eller anhöriga velat få sina namn nämnda.

Det är nämligen inte så konstigt. Carema kan tjäna som exempel på en av de förändringar som just nu gör svenska arbetsplatser allt tystare. Privatanställda – som Caremas personal – har nämligen inte samma skydd för sin yttrandefrihet som kommunalt eller statligt anställda. Och det oavsett om verksamheten betalas med skattepengar.

Det slår naturligtvis mot arbetsklimatet. Men det slår framför allt mot möjligheten för oss som medborgare att kunna granska hur vård, omsorg och skola egentligen sköts.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att den fackliga centralorganisationen TCO just i dag presenterade en handbok i hur rätten att yttra sig fungerar inom olika delar av arbetslivet. Det kan behövas, för även om yttrandefriheten är grundläggande i en demokrati är den långt i från ovillkorlig på jobbet.

Som forskaren Carl Gustaf Spangenberg uttrycket det när boken presenterades:

”Det saknas inte rättigheter. Men det saknas makt.”

Det märks inte minst när till exempel vården av gamla och sjuka lämnas ut på privat entreprenad, som på Caremas äldreboenden i stockholmstrakten. Plötsligt gäller till exempel inte offentlighetsprincipen eller den meddelarfrihet som offentliganställda har.

Det märks också när allt fler – både på privata och offentliga arbetsplatser – saknar den relativa trygghet en fast anställning faktiskt utgör. Yttrandefrihet och anställningstrygghet hör intimt samman.

Det behövs kunskap.

Människor ska våga använda de rättigheter vi har. Dit hör rätten att vara anonym i kontakten med journalister, det avgörande skälet till att skandalerna på Carema kunnat avslöjas.

Men framför allt måste vi fråga oss om det är rimligt att de anställdas yttrandefrihet och medborgarnas rätt till insyn ska offras för att privata bolag ska kunna tjäna pengar på barn, gamla och sjuka?

Ingvar Persson

Det finns ett slags standardfigur i somliga amerikanska filmer. Den hopplösa konspirationsteoretikern som lever sitt liv i ständig kamp mot inbillade sammansvärjningar.

I filmerna brukar karaktären dyka upp när han av en tillfällighet råkat snubbla över något som faktiskt är en riktig konspiration.

Jag kan inte låta bli att tänka på den där karaktären när jag hör Folkpartiets Carl B Hamilton. Skillnaden är bara att han aldrig kommit till den där punkten där han skulle ha släppts in filmmanuset. Och sannolikt aldrig kommer att göra heller.

Hamiltons senaste bidrag till floran av konspirationsteorier handlar om tjänstepensionerna, eller mer precist om företagen AMF, Alecta och Folksam. I Dagens Nyheter framställer Hamilton de tre bolagen som ett sätt att smygvägen finansiera socialistisk agitation, socialisera näringslivet och i största allmänhet plundra pensionärerna.

I Hamiltons värld smyger slemma ombudsmän omkring och smider ränker mot regeringen, och till sitt förfogande har de inte bara avkastningen från pensionärernas pengar, utan dessutom den makt som följer med tusentals miljarder kronor.

Inte undra på att Hamilton är upprörd.

Nu skulle någon kunna invända Folksam inte utmärkt sig som någon kamporganisation, och att facken inte bestämmer riktigt själva, i vart fall inte i Alecta och AMF.

Den som kommer ihåg historien om AMF-chefens orimliga ersättningar minns också att ansvaret delades mellan representanter för bolagets ägare, LO och Svenskt Näringsliv.

Också i Alectas styrelse sitter representanter för fack och arbetsgivare, även om bolaget formellt ägs av de försäkrade – de anställda – och de som betalar försäkringen – företagen.

Det hindrar inte Hamilton. Han har nämligen sett det direktörerna från Svenskt Näringsliv inte insett. Att de alla omfattas av den stora fackliga konspirationen.

Och det är bara Carl B Hamilton som vågar tala om saken.

Det kan inte vara lätt att vara Carl B Hamilton.

Hans stickreplik för att på allvar träda in i filmens manus blir bara allt mer avlägsen.

Ingvar Persson

LO-tidningen kommer att byta namn. Till Arbetet.

Ett passande namn, tycker chefredaktören Johanna Kronlid.

”Vi är tidningen med den bästa arbetsmarknadsbevakningen”, säger hon. Det må vara sant. Men framför allt betyder namnbytet att LO-tidningen tar över en av den svenska arbetarrörelsens mest traditionstyngda symboler, tidningsnamnet Arbetet.

Låt oss hoppas att det arvet kommer att förvaltas bättre i framtiden.

Ingvar Persson

I Svenska Dagbladet applåderar i dag ledarsidan planerna på ett nytt omställningsavtal för privattjänstemännen. Särskilt glad tycks man, inte överraskande, vara över att över att Unionens ordförande Cecilia Fahlberg avfärdar turordningsreglerna.

Ledaren summerar nästan poetiskt att vi kan se början på ”en återgång till den tiden då fack och arbetsgivare arbetade tillsammans för att skapa goda förutsättningar för såväl företagen som arbetstagarna”.

Vackert. Men det är en fråga som gnager. När tänker sig Svenska Dagbladets ledarredaktion att denna guldålder kan ha inträffat?

Det kan inte vara 1990-talet, i alla fall inte innan industriavtalet 1997. Det präglades av havererade huvudavtalsförhandlingar, statliga kommissioner och – i alla fall enligt historieskrivningen på Svenskt Näringsliv – alltför höga lönelyft.

Det kan absolut inte vara 1980-talet. Då skenade nämligen inflationen, med höga nominella lönelyft men sjunkande reallöner. Dessutom inleddes årtiondet med en av de största konflikterna någonsin på svensk arbetsmarknad.

”En investering för framtiden” som den dåvarande arbetsgivarbasen Curt Nicolin beskrev storlockouten.

Det är också svårt att tro att ledarsidan på Svenska Dagbladet drömmer sig tillbaka till de vilda strejkernas och löntagarfondernas 70-tal, eller till gruvstrejkens 60-tal.

Så där skulle man kunna fortsätta. Arbetsmarknaden har alltid präglats av konflikten mellan arbete och kapital, och av försöken att hantera den motsättningen.

Så frågan kvarstår. Vilken tid är det Svenska Dagbladet önskar åter?

Kanske talar de om tiden före 1846. Då avskaffades nämligen skråväsendet.

Ingvar Persson

Svenskt Näringsliv och tjänstemännens förhandlingskartell PTK tänker prata om anställningstryggheten. Facket vill ha kompetensutveckling och bättre stöd till tillfälligt anställda och sjuka. Arbetsgivarna vill ha bort turordningsreglerna.

Det är säkert värt ett försök, även om det är lite svårt att förstå vad Unionens Cecilia Fahlberg och Svenskt Näringslivs Christer Ågren ska ersätta turordningsreglerna med. Kompetens, brukar de säga. Men på vems villkor?

Sanningen är ju att Sverige redan har en extremt generös lagstiftning när det gäller att säga upp folk. Och även om de fackliga organisationerna i dag ofta går med på avtalsturlistor förhandlas de fram med turordningen som argument.

Under alla förhållanden är risken stor för att Fahlberg nu öppnar dörren för de politiska krafter som gärna lägger hela makten över vem som ska ha ett jobb och vem som ska få sparken.

Näringsminister Annie Lööf kunde inte heller bärga sig. Även om anställningsskyddet rimligen är en fråga för arbetsmarknadsminister Hillevi Engström hade Lööf en kommentar red

Redan innan parterna fått prata till punkt lovade Annie Lööf att hon som näringsminister att ”bistå i processen att hitta lösningar som sänker trösklarna in på arbetsmarknaden”.

Entusiasmen borde om inte annat göra Fahlberg lite bekymrad.

Någon skulle kanske berätta för ministern att mindre anställningstrygghet snarare handlar om att sänka trösklarna ut från arbetsmarknaden.

Ingvar Persson

På Löneboggen skriver jag idag också om en ny rapport som visar att Sverige behöver bättre system för att företagen ska kunna behålla arbetskraften i kristider.

I går morse presenterade organisationen Swedwatch en uppföljning av tidigare rapporter om tillståndet i de svenska bärskogarna. Skärpta regler har enligt rapporten lett till färre arbetstillstånd, och rimligare villkor i de seriösa företagen.

Men det har inte lett till att utnyttjandet av människor upphört. Lika mycket bär som tidigare har plockats, sannolikt av lika många plockare. Fler har kommit på turistvisum och arbetat utan papper. Många har blivit exploaterade.

I går kväll berättade SVT:s Uppdrag granskning om byggbranschen. En historia om kriminalitet, svarta pengar och ett ohöljt förakt för regler och myndigheter.

– När man kommer ner till tredje och fjärde led i en entreprenörskedja då finns det inga vita pengar kvar, då är det bara svart och fusk, sa fackförbundet Byggnads ordförande Hans Tilly.

Staten blir lurad på pengar, men många blir också utnyttjade.

Så i morse berättade Morgonekot om hur en svensk företagare systematiskt lurat lettiska arbetare på lönen. Arbetarna har rekryterats genom mannens företag i Riga och fått löfte om arbete i Sverige. Väl här har de förmedlats till byggen och lantbruk, men någon lön har inte betalats.

Redan utblottade människor skinnas ännu en gång, i Sverige. Av Sverige.

Den lettiska ambassaden har nu vänt sig till svenska myndigheter för att få ett stopp på bedrägeriet.

Det är ingenting särskilt med de senaste dagarna. Rapporter som de här finns hela tiden i nyhetsflödet. De fackliga organisationerna brukar försöka protestera, men har i själva verket knappast möjlighet att sätta hårt mot hårt.

Myndigheter och polis slår i bland till mot de värsta övertrampen, men det tycks inte vara någon prioriterad uppgift. Och från politiskt håll brukar det heller talas om nya avregleringar och friare möjligheter att rekrytera utländsk – och billig – arbetskraft.

Det är faktiskt skamligt. Varken mer eller mindre.

Ingvar Persson

Häromdagen kände Kristdemokraternas Anders Sällström ett behov av att beskriva sin tro från riksdagens talarstol. Så här sa han:

”Jag vill deklarera vad vi kristdemokrater tror på.

Vi tror faktiskt på det här samarbetet med EU.

Vi tror på grundtanken med EU.

Vi tror på ett eurosamarbete som på sitt sätt faktiskt är någonting positivt.

Vi tror på den solidariska kraft som nu visar sig i den kraftsamling som pågår i Europa och inom euroområdet.”

Själva noterar vi lite förvånat att Gud inte finns med i Sällströms trosbekännelse.

Ingvar Persson

I måndags satt jag på ett tåg på väg genom natten mot Stockholm. Samma dag hade SJ:s ledning meddelat att koncernen förlorar pengar, och som vanligt skylldes allt på snön.

Konduktören kände på något sätt igen mig.

– Du skriver i tidningen, va?

Det gör jag ju, så det var bara att bekräfta.

– Skriv mer om tågen. Det kommer att bli mycket värre, sa han.

Resten av tågresan kunde jag höra honom kämpa med att ordna anslutningsresor åt passagerare eftersom vi naturligtvis snabbt blev försenade.

Så, i går morse, blev det mycket värre. Ett godståg rev ner kontaktledningen utanför Hallsberg. För vilken gång i ordningen frågar jag mig.

Trafiken mellan Stockholm och Göteborg stoppades, liksom många andra tåg. 500 tågresenärer fick tillbringa natten i väntan på ersättningsbussar.

Jag har skrivit det förut, och jag skriver det igen. Det svenska tågkaoset är inte en fråga om extremväder eller våldsamt väder. Det svenska tågkaoset är resultatet av åratal av politiska försummelser, bristande investeringar och avregleringar som inte fungerat.

Enligt en rapport från fackförbundet Seko som kom häromdagen är de svenska järnvägsinvesteringarna bland de lägsta i EU. I genomsnitt satsar andra EU-länder fyra gånger så mycket per kilometer järnväg.

Rapporten visar dessutom att den senaste vinterns problem – 45 000 förseningstimmar och 29 000 inställda tåg – kostade samhället fem miljarder kronor. Det är pengar i en storleksordning som annars bara förekommer i statsbudgeten och när riktigt stora koncerner redovisar sina vinster.

Och det kommer att bli mycket värre, det är så sant som det är sagt.

Ingvar Persson