Inlägg av Ingvar Persson

Den liberala tron sviktar

Privatiseringen av apoteken har kanske inte blivit den succé regeringen tänkte sig.

Inte nog med att staten tvingades betala mer för att de privata bolagen skulle sälja medicin. Kunderna fortsatte dessutom att handla hos det gamla Apoteket AB, en ovana som Göran Hägglund bekämpar genom att tvinga bolaget att sälja fungerande butiker.

Det är osäkert om det gjort oss friare, eller lyckligare.

Regeringen ger dock inte upp. Från finansdepartementet kommer nu ett litet pressmeddelande. Den här gången är det Svensk Bilprovning som ska slås sönder, till den fria konkurrensens fromma.

Sedan 1 juli förra året står det bilägarna fritt att besiktiga sin bil hos alla godkända stationer. Det är också fritt fram att starta en bilbesiktning för den hugade.

Modellen är hämtad från Finland, där den inneburit dramatiskt dyrare besiktningar. Sådant hindrar inte den svenska regeringen.

I vårt land har dock intresset för privata besiktningsstationer varit lågt. Svensk Bilprovning finns ju, och fungerar trots allt ganska bra.

Det retar uppenbarligen finansminister Borg kompis Peter Norman. På något annat sätt är det svårt att förklara varför staten nu tänker använda sin majoritetspost i Svensk Bilprovning för att sälja ut ”grupper av stationer”.

I klartext betyder det att Norman vill att många bilägare från Mälardalen och norrut, och i Sydvästsverige, inte längre ska ha tillgång till Svensk Bilprovning. Allt i den fria konkurrensens namn.

Det känns inte riktigt som den liberala regeringen vågar lita på konsumentens fria val och marknadskrafternas inneboende kraft.

Ingvar Persson

Vågen vänder

Gårdagens Rapport innehöll några sekunder som är så omtumlande att det tog mig några timmar att smälta.

Jag talar inte om näringsministerns flackande blick när hon försökte uttrycka sin medkänsla med de drygt 3000 anställda på Saab som just fått konkursbeskedet. Jag hade trots allt varit på presskonferensen och visste vad som skulle komma.

Det nyhetsinslag som verkligen fick mig att häpna handlade om havandeskapspenning. Inte för att uppgifterna var nya, eller för att Rapport kunde presentera några särskilda fakta om kvinnors villkor på arbetsmarknaden. Att dagens system är nyckfullt, orättvist och krångligt är känt sedan länge.

Det fantastiska var i stället att se en statlig generaldirektör – från Försäkringskassan dessutom – tala om att göra ett trygghetssystem generösare, enklare och mer anpassat för att lösa problem i människors vardag.

För det var just vad Dan Eliasson sa. Att dagens regler för havandeskapsersättning borde ändras, för att underlätta livet för småbarnsfamiljer. Han kostade till och med på sig en inkännande skildring av vardagen med små barn, som ofta blir sjuka.

Sådant har inte kunnat sägas i diskussionen om trygghetssystemen – eller bidragen – på minst tio år. I stället har det alltid handlat om fusk, överutnyttjande eller nya kontroller.

De senaste fem åren har utvecklingen skenat.

Kan Rapportinslaget betyda att tidvattenvågen nu vänt? Att nerskärningarna till sist nått så långt in i den röstande medelklassen att politiska reformer, inte nya inskränkningar, framstår som lösningen på dagens frågor?

Jag kan bara hoppas.

Ingvar Persson

Alla kan ju inte minnas högstadiet

Jag ser att ledarbloggen inspirerat Katrin Zytomierska till en ”debattartikel” i det väldigare formatet, 6000 tecken. Precis som Zytomierska misstänker skulle den nog bli svår att placera i en tidning.

Annars är det förstås alltid roligt när det man skriver kan uppmuntra till stordåd. Och en kombinerad lektion i statskunskap och historia av en person som på youtube försöker reda ut hur fyraprocentsspärren fungerar tillsammans med Moderaternas nuvarande partisekreterare är lite spännande.

Alla kan ju inte minnas högstadiets undervisning om det politiska systemet.

Det som gör mig lite förbryllad är Zytomierskas bild av det svenska klassamhället. Jag begriper att det är fel, kanske på grund av en ideologi som kallas ”kommunism/socialdemokrati”.

Däremot förstår jag inte vad det är som är fel. Är det att det inte finns något klassamhälle? Är det att klassamhället faktiskt finns, men inte syns? Eller handlar alltihop egentligen om att det ”är förbjudet att omge sig med tjänstefolk”, att det inte är normalt att ha chaufför, kock, nanny, agent och butler.

(Jag har lagt till ”och” framför butlern. Jag är lite konservativ på det sättet.)

Jag förstår som sagt inte riktigt, men intressant är det.

På en punkt kan jag dock trösta Zytomierska där hon lever i sin exil från det grå Sverige. Något håller på att förändras.

När Folkets Hus och Parker lät ett opinionsinstitut fråga svenska folket vem de helst skulle ta med sig på bio blev svaret – Fredrik Reinfeldt.

Så säj inte att svenskarna saknar känsla för glam och äventyr.

Ingvar Persson

Har Björklund glömt Ohlin

Genom klockradion vrålar Jan Björklund ”BUDGETDISCIPLIN”. Jag hör hur saliven plaskar mot mikrofonskyddet i radiohusets studio.

Vilken morgon. Det är nästan så man längtar tillbaka till logementet på 5 kompaniet på Bergslagens artilleriregemente. Där gick reveljen mer stillsamt till.

Men Björklund visar ingen nåd. Strax ger han sig ut på visitationsrunda i Europa, och det saknas inte saker att anmärka p

Grekland, slarv.

Lettland, slarv.

Storbritannien, slarv.

Island, slarv.

Det blir kompaniförbud och straffexercis. Och ändå har Björklund inte kommit fram till Irland, Spanien, Portugal eller Italien.

Studioluften tog väl slut.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro. Kan Björklunds världsbild verkligen vara så enke

Är det möjligt att han inte ser skillnaden mellan situationen i Grekland – där vanskötseln av staten till sist blev omöjlig att dölja – och Island där staten tvingades ta ansvar för en tokexpanderande banksektor? Tror han att den grekiska tragedin hade varit möjlig utan franska bankirers glada medverkan?

Kan Björklund verkligen vara omedveten om de svenska bankernas ansvar för den baltiska krisen? Utan deras ansvarslösa utlåning hade problemen knappast uppstått, och utan Anders Borgs påtryckningar hade det blivit svenska och inte lettiska skattebetalare som fått rädda bankerna.

Tror Björklund verkligen att bostadsbubblorna som knäckte ekonomierna i Spanien och Irland saknar samband med valutaunionens räntepolitik, där en nivå ska passa alla?

Och – framför allt – har Björklund avlägsnat sig så långt från arvet efter Bertil Ohlin att han verkligen tror att det skulle vara bra om alla länder samtidigt försökte balansera budgetarna med stora besparingar?

Bättre kan i så fall inte Folkpartiets kris illustreras.

Men vem hinner fundera på den saken. Det är dags för uppställning, och en ny visitation av major Björklund.

Ingvar Persson

PJ Anders går på stan

Chefen på Svenska Dagbladets ledarredaktion – PJ Anders Linder – har varit ute på stadspromenad. Norra Bantorget får honom att fundera en smula över LO:s roll i det svenska samhället.

Den är – om vi ska tro Linder – på avtagande. Precis som minnet av kejsardömet och det Habsburska riket i Österrike tänker redaktören. Det är en bild som skulle kunna väcka många tankar.

För PJ Anders Linder leder den i alla fall fram till funderingar om vem som ska bli nästa LO-ordförande. Han hoppas att den som blir vald klarar utmaningen att spela en ”konstruktiv roll” i debatten om arbete, produktion och konkurrenskraft.

På den punkten är jag inte så orolig. Däremot undrar jag efter att ha läst Svenska Dagbladet över vilken bild av fackföreningsrörelsen som egentligen råder bland borgerliga samhällsdebattörer.

Linder lyckas nämligen skriva en hel artikel om LO utan att i ett enda andetag reflektera över organisationens roll som facklig centralorganisation. Och det mitt under en brinnande avtalsrörelse.

Det finns inte ett ord om kollektivavtal, eller om samordning. Ingenting om jämställdhetspotter eller europeiska arbetsmiljöregler. Och absolut ingenting om vardagen på arbetsplatserna, eller arbetsgivarna.

Åtminstone det senare borde vi kunna förvänta oss av Svenska Dagbladet.

Det närmaste PJ Anders Linder kommer den saken är några tankar om hur arbetslivet organiseras i mindre enheter, och hur det påverkar värderingarna. Här kan jag nästan ana en smula historiematerialism.

Men det som sagt inte detta som får Linder att fatta pennan. Det är i stället den eviga frågan om LO:s förhållande till socialdemokratin, och alltså utsikten till ännu en personstrid.

Jag vet att både fack och arbetsgivare är frustrerade över det sätt som arbetslivet behandlas i medierna. Den senaste avtalsrörelsen satsade direktörerna på Svenskt Näringsliv miljoner i ett misslyckat TV-projekt, och för några veckor sedan frågade IF Metalls ordförande Stefan Löfven lite uppgivet mig och några kollegor vad han skulle göra för att tidningarna skulle skriva mer om arbetslivet.

Vi hade nog inget bra svar.

Att föreslå en storstrejk bara för att få människors försörjning att passa i nyhetsmallen skulle ju vara lite ansvarslöst.

Det är kanske inte bara de fackliga centralorganisationerna som ibland uppträder som skuggor av sitt forna jag. Samma ska kan kanske sägas om en del av dagens samhällsjournalistik.

Ingvar Persson

Klimatet chanslöst utan politisk vilja

Bläcket på den klimatuppgörelse som – till sist – kunde undertecknas i Durban har knappast hunnit torka. Sveriges miljöminister Lena Ek har antagligen inte kommit ur den där känslan av att nästan själv ha räddat världen som vi kunde ana bakom de lyckliga kommentarerna från i söndags. Och miljörörelsen vet fortfarande inte hur de ska hantera besvikelsen över ännu ett misslyckat försök att nå en politisk överenskommelse som i alla fall ger försöken att undvika en klimatkatastrof en liten chans.

Ändå lyckas den kanadensiska högerregeringen – nästan demonstrativt – visa att den politiska insikten till och med är mer avlägsen än vi kunde tro när Durban-konferensen tycktes vara på väg att kapsejsa. I går meddelades det i alla fall från Ottawa att Kanada nu också officiellt drar sig ur Kyotoprotokollet, den enda bindande överenskommelse om att minska klimatutsläppen.

En förlängning av protokollet var i själva verket det kanske viktigaste resultatet i Durban.

Det kanadensiska avhoppet kommer inte som någon verklig överraskning. Redan landet 2006 fick en ny – konservativ – regering gjorde man klart att landet i fortsättningen inte tänkte fullfölja sina åtaganden. Sedan dess har regeringen bland annat understött utvinningen av oljesand, den mest nedsmutsande formen av fossil energiutvinning som finns.

Ändå betyder det formella avhoppet att försöken att skapa ett regelverk för att skydda miljön försvagas ytterligare.

Men framför allt kanske det visar något annat.Att också de mest försiktiga överenskommelser för att undvika en global miljökatastrof havererar om inte den politiska viljan finns på hemmaplan.

Och på den punkten är det klent ställt.

Inte bara i Sveriges.

Ingvar Persson

Ett nygammalt klassamhälle

arkelstenzyto.jpg

Kanske fångar Katrin Zytomierska på sätt och vis bilden av det Sverige vi ser växa fram. I alla fall tillhörde hon den skara bloggare som i den senaste valrörelsen fick betalt av Moderaterna för att ställa troskyldiga frågor i youtube-klipp och skriva vänligt om partiet i sin blogg.

Däremot är det tveksamt om Moderaterna betalat Zytomierska för det inlägg hon skrev innan helgen. Där bestämde sig nämligen den moderata affischflickan att hudflänga sin polska barnflicka.

Och som hon gjorde det sedan.

I sin blogg – som har tiotusentals läsare – skriver hennes arbetsgivare att barnflickan är ett svin, och önskar henne allt ont. Hon är opålitlig och ond, och hon kommer aldrig att tillåtas ett liv i Sverige.

Ord och inga visor. Och vad är det då den unga polskan har gjort?

Hon har lämnat sin arbetsgivare. Eller rymt, som Zytomierska väljer att uttrycka det. Och det trots att Zytomierska försäkrar att hon aldrig snålat med glass, chips eller kläder till de fattiga släktingarna i södra Polen.

Vi får veta att barnflickan är en enkel bodjänta, och sådana ska man inte skämma bort.

Inlägget har skapat en storm på nätet, och polisanmälningar. Nu är det bortplockat. Men det har lämnat något efter sig, en blixtbelysning av ett nygammalt klassamhälle.

När statsministerns dåvarande pressekreterare Edvard Unsgaard för snart två år sedan hyllade det ”invandrarföretag” som städade bort bajs i hans trappuppgång väckte det visst rabalder. Riktigt så borde inte arbetslinjen tolkas.

Ändå uttryckte som sagt Unsgaard en distanserad uppskattning för tjänstefolket. Zytomierska visar upp en annan och hårdare sida av det moderna tjänstesamhället. Det totala föraktet för de människor som får vardagen att fungera.

Man kan vara snäll mot tjänstefolket, bjuda på kakor och pizza, hjälpa till med krånglande myndigheter och tillåta besök hos släkten. Men priset är högt.

Det går inte att missförstå Zytomierska. Hon anser att hon äger sin barnflicka.

Det kanske passar i en tid när rut-avdrag framställs som näringspolitik och direktörerna utan blygsel framställer kraven på minskade löneklyftor och jämställdhet som ett samhällsproblem.

Zytomierska låter som en övreståndsfigur ur en roman från slutet av förra seklet som beklagar sig över svårigheten att hitta anständigt tjänstefolk medan pigorna sliter med serveringen.

Det finns dock en skillnad. Den tidens överklass skulle ändå ha haft vett att hålla sin ynkliga klagan för sig själva.

Men på den tiden fanns å andra sidan inga bloggar.

Ingvar Persson

– – –
Läs också:
Nyheter24: Facket: ”Katrins blogginlägg kan få oerhörda konsekvenser”
LO-bloggen: Tystnaden som uppstår när din barnflicka har rymt.
Alliansfritt Sverige: Sponsrad moderatbloggare hatar på tjänstefolk

Onda aningar

I går skrev LO och TCO ett brev där de uppmanade Fredrik Reinfeldt att kräva respekt för de fackliga rättigheterna när euro-krisen ska bekämpas.

I dag formulerar de båda fackliga ledarna sig ännu hårdare.

Det samarbete som skissats i Bryssel är ”oacceptabelt” för svensk del. Det skulle, enligt Lundby-Wedin och Nordmark, undergräva den nationella suveräniteten, begränsa det demokratiska beslutsfattandet och minska möjligheten att utkräva ansvar.

Samarbetet kommer att ”kringskära både välfärd och demokrati”, skriver LO och TCO.

Nu återstår att se om riksdagsmajoriteten uppfattar just det som ett problem.

Ingvar Persson

Underskatta inte knattefotbollen

Låt mig gissa att Algirdas Šemeta inte vet så mycket om knattefotbollens ställning i svensk politik. Det är inte kunskaper som varit nödvändiga på hans väg från finansministeriet och statistikmyndigheten i Vilnius till EU-kommissionen i Bryssel.

Men nu har Šemeta trampat i klaveret, och allt på grund av tjejer och killars fotbollsspel.

Det var under valrörelsen 1985 som Olof Palme gång på gång angrep moderaterna för deras planer på att dra in stödet till föreningarna. Det skulle – förklarade Palme – drabba knattefotbollen.

Trots usla förutsättningar vann Socialdemokraterna det valet.

Nu är det EU-kommissionen och Šemeta som hotar knattarnas fotbollsspel. Kommissionens vägran att acceptera det svenska undantaget från moms för ideella föreningar skulle nämligen få den effekten. Vem vill vara föreningskassör om uppgiften inte bara är att föra bok och hålla reda på kassan, utan dessutom att redovisa moms för sålda kaffekoppar och varmkorvar?

Sannolikt inte så många. Och utan frivilliga krafter i styrelser dör föreningslivet, och knattefotbollen.

Det är precis en sådan sak som skulle kunna mobilisera det svenska folket. Anders Borg vet, han tänker inte göra om misstaget från 1985. Den här gången anförs försvaret av föreningslivet av en moderat finansminister.

Hittills har det inte påverkat EU-kommissionen. I en union där demokratin i praktiken satts ur spel i minst två länder, och där den sociala oron bubblar under ytan på så många håll är kanske ett uppror av föreningskassörer, anförda av en finansminister i hästsvans, inte så skrämmande.

Det kan visa sig vara ett misstag. Underskatta inte svenska fotbollsföräldrars vrede, eller envisheten hos föreningskassörer som år efter år orkar bokföra resultatet av helgens försäljning av varm korv.

Ingvar Persson

Sida 25 av 51
Senaste inläggen