Den socialdemokratiske ordföranden i justitieutskottet, Thomas Bodström, reagerar mot den mänskliga misären på Stockholms gator. ”Stoppa tiggeriet” skriver han på bloggen ”Bodströmsamhället”.

Ett utmärkt uttryck för socialt patos hos socialdemokraternas kandidat i huvudstaden, tills Bodström berättar hur han tänker angripa problemet. Genom att ropa på polisen nämligen. Bodström kallar till sig länspolismästaren i Stockholm för en rapport om vad polisen tänker göra åt saken.

I kampen mot social misär är polisens piketgrupper trots allt ett trubbigt verktyg.

Ingvar Persson

Efterfrågan på RUT-tjänster fortsätter att öka, meddelar arbetsgivarorganisationen Almega entusiastiskt i ett pressmeddelande. Organisationen är sedan länge engagerad som marknadsförare av ”hushållsnära tjänster”.

Att branschen nu växer måste väl betyda att det inte längre finns någon anledning att subventionera den växande marknaden för städning i medelklassens hem med skattepengar.

Ingvar Persson

Vattenfalls skandalomsusade vd Lars G Josefsson avgick i måndags. Lottlös blir han dock inte. Fram till 65-årsdagen kommer Josefsson att kvittera ut en pension på nästan en halv miljon kronor i månaden.

Allt som allt kan Josefssons tid på Vattenfall kosta det statliga företaget 145 miljoner kronor. En obegripligt hög summa för misslyckade investeringar i kolkraft och en pantsättning av hela den svenska vattenkraften. Möjligen tycker näringsministern ändå att det är värt pengarna.

Som ägare har Maud Olofsson på sin höjd visat Vattenfall ett förstrött intresse, och någon måste ju trots allt leda verksamheten även om det kostar.

Ingvar Persson 

Årets avtalsrörelse kommer att förändra relationerna på arbetsmarknaden och den svenska lönebildningen. Konflikten i pappersindustrin är ännu ett tecken. Den ordning där industrin utgjort norm för andra sektorer håller på att falla samman.

En lönebildningsregim är nämligen mer än en förhandlingsordning. Den handlar om förtroende och ansvar, och om traditioner som de inblandade är redo att acceptera.

I år har mycket av detta rivits ner.

Det kommer att påverka samarbetet mellan arbetare och tjänstemän inom industrin. Det förändrar samarbetet mellan industriförbunden i LO, och det påverkar industrins inflytande över andra delar av ekonomin.

I värsta fall skulle hela systemet för en ansvarsfull lönebildning kunna falla samman.

Regeringen har bidragit till oron. Tjänstemännen i Unionen utmanade det fackliga samarbetet, och LO-förbundens sammanhållning lämnar en del i övrigt att önska.

Huvudansvaret måste dock förläggas på annat håll, hos arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv. De höll i det längsta fast vid nollbudet. De stoppade alla förhandlingar utom de direktörerna själva prioriterade och de har försöka splittra motparten.

Om resultatet blir att respekten för industrin som norm faller samman kan konflikten i pappersindustrin följas av många fler.

Det tjänar ingen på. Därför är kanske trots allt inte ansvaret för det som hänt den fråga som borde stå överst på dagordningen. Den borde i stället vara hur den svenska arbetsmarknaden ska hitta tillbaka till förtroendefulla relationer?

Ingvar Persson

Efter hårda påtryckningar beslutade regeringen och finansminister Anders Borg till sist att kommunerna skulle få ett extra tillskott under 2010. Med 17 miljarder skulle nedskärningar, uppsägningar och försämringar av den offentliga servicen undvikas.

Nu slår finansministern fast att det inte blir någon fortsättning. Kommunerna har för mycket pengar.

”Vi reviderar upp skatteintäkterna”, säger Anders Borg i ett pressmeddelande.

Det är inte säkert att finansministerns revision bara beror på nya siffror.

Möjligen har det någon betydelse att 2011 inte är valår.

Ingvar Persson

Ikea har interna regler som ska garanterar de anställdas fackliga rättigheter, var i världen företaget än bedriver sin verksamhet. Koncernen har ett globaltavtal med det internationella Bygg- och träarbetarförbundet.

Det hjälper nu inte de anställda på Ikeaföretaget Swedwood i Danville, Virginia. Här tillverkas bokhyllan Expedit, garderoben Pax och sidbordet Lack. Men här tillåts inte de anställda organisera sig fackligt, och här talar de anställda om rättslöshet och rasism.

Tidningen Dagens Arbete har varit i Danville och talat med rädda Ikea-anställda. Tidningen har talat med organisatörer från det amerikanska facket, och med representanter för det internationella facket.

Berättelsen är dyster. Precis som så många andra företag i USA väljer Ikea att låsa facket ute.

”Vi följer de regler och förordningar som finns”, säger den svenske chefen Bengt Lundgren till Dagens Arbete.

Det duger inte. Svenska globala företags syfte med företagskoder, internationella avtal och program för anständiga anställningsvillkor kan inte vara att anpassa sig till det sämsta i de länder där de verkar.

Det fläckar ner hela koncernen, och i det här fallet är det Ikea som låter sig solkas. Koncernledningen måste röja upp i förhållandena vid sin fabrik i Virginia.

Ingvar Persson

Påskhandeln hotas av strejk. I går varslade Handelsanställdas förbund om konflikt från den 1 april, skärtorsdagen. Varslet gäller 5 000 anställda på 79 arbetsplatser, bland annat Ica, Willys och Hemköp. 

Varslet kommer inte som en överraskning för någon som följt avtalsrörelsen. I månader har de fackliga ledarna påmint arbetsgivaren om att avtalet, och därmed fredsplikten, löper ut till påsk.

Målet har varit att få igång riktiga förhandlingar. Kraven handlar om låglönesatsningar, om att anställda inte ska ersättas av inhyrd personal och om rätt till heltid.

I lördags gav fackets representanter upp.

”Svenskt Näringsliv blockerar hela den fria förhandlingsrätten”, sa Handels ordförande Lars-Anders Häggström i går.

Varslet mot påskhandeln är ett försök att få fart på samtalen.

Problemet för de handelsanställda tycks inte främst vara de egna arbetsgivarna i Svensk Handel. Genom sin chef, Dag Klackenberg, har organisationen tvärt om de senaste dagarna talat om att göra upp.

I stället skapar samordningen mellan olika arbetsgivarorganisationer problem. Handelns arbetsgivare har tvingats väntat på det ”märke” ett avtal för industrin skulle sätta.

I går förklarade Klackenberg att han delade fackets ”frustration” över att förhandlingarna blockerats.

När Teknikföretagen i lördags morse valde att göra upp med tjänstemän och ingenjörer – men inte med industriarbetarna – innebar det ett misslyckande. Industrin har inte klarat uppgiften att sätta normen för den svenska lönebildningen.

En epok gick i graven. Under drygt ett årtionde har industriavtalet skapat fasta spelregler och bidragit till stabilitet på den svenska arbetsmarknaden. Efter helgens ofärdiga överenskommelse kommer arbetsgivare och fack i industrin att få svårt att återta den rollen. Industriavtalets magi är bruten.

I skuggan av Handels hotande strejk varslade i går också de fackliga organisationerna i skogsindustrin – liksom tidigare i livsmedelsindustrin – om övertidsblockad.

Hotet mot påskäggen, godiset och sillen är alltså inte en isolerad skärmytsling. Det rör de grundläggande frågorna på svensk arbetsmarknad: Hur ska löneklyftorna mellan kvinnor och män minskas, hur ska påtvingade deltiderna ersättas av heltidsjobb och hur ska anställningstryggheten försvaras?

Så länge arbetsgivarna vägrar tala om de frågorna lär konfliktvarslen bli fler.

Ingvar Persson

Just nu pågår den största – och kanske viktigaste – avtalsrörelsen på mycket länge. Villkoren för över tre miljoner löntagare ska fastställas i ett som Sverige ännu kämpar med effekterna av krisen. För minst hundratusen arbetare och tjänstemän har den inneburit ett förlorat jobb. För många fler krisavtal och sänkta inkomster.

Tonläget har varit högt, inte minst från direktörerna som i snart ett års tid hamrat ut budskapet om nollavtal, i praktiken en lönesänkning för de anställda.

Samtidigt kan Aftonbladet i dag visa att det finns pengar – till aktieutdelningar, direktörslöner och bonusar. Medan arbetsgivarnas förhandlare kräver reallönesänkningar av de anställda delar sex stora industriföretag – Alfa Laval, Atlas Copco, Electrolux, Scania och SKF – ut femton miljarder till sina aktieägare.

Femton miljarder. Det är siffror som annars brukar höra hemma i diskussionen om statsbudgeten.

Direktörerna vill naturligtvis inte se något samband mellan utdelningen till aktieägarna och de anställdas löner. Vi känner igen argumenten.

De företag vi talar om är internationella, ja rent av globala. Vinsterna skapas inte bara i Sverige. Handel med aktier och kapital låter sig inte stoppas av nationsgränser. Företagen måste vara attraktiva för investerare från hela världen.

Dessutom är aktiekapitalet förutsättningen för företagens fortlevnad.

Det borde å andra sidan också kunna sägas om personalen.

Så sent som i måndags deklarerade Svenskt Näringslivs Urban Bäckström att det var dags för de fackliga förhandlarna att ”sansa sig”. Som om krav på bevarad reallön och en rimlig ersättning för det arbete man utför skulle vara omoraliskt.

I dag är det omöjligt att inte ställa frågan; är det inte omoraliskt att höja aktieutdelningarna efter en kris som drabbat anställda, leverantörer och kunder? Är det inte dubbelmoral att hojta om ansvar och reallönesänkningar samtidigt som ägarna – och direktörerna själva – höjer sina inkomster?

Och är det inte hållningslöst att tala om företagens utsatta läge, samtidigt som det kapital som skulle kunna användas för framtidsinvesteringar delas ut till kupongklippare?

Ingvar Persson

I dag ska jordbruksminister Eskil Erlandsson svara på frågor om trombin, köttlister, i riksdagen. Sedan EU med den svenska regeringens bifall beslutat tillåta att köttbitar limmas ihop oroar sig Vänsterpartiets Wiwi-Anne Johansson bland annat för konsumenternas möjligheter att kontrollera var djuren fötts upp.

Johansson har naturligtvis rätt, men frågan är om det verkligen är kossornas och grisarnas nationalitet som är problemet när maten består av laminerade köttslamsor?

Ingvar Persson

Det vilar en omisskännlig doft av gammaldags partron över Urban Bäckströms inhopp i avtalsrörelsen. Tonen går inte att ta miste på. När de fackliga organisationerna uppmanas ”sansa sig” och anklagas för ”högt uppskruvat tonläge” är det riktigt, gammalt klassförakt som lyser igenom.

Om Bäckström varit vilken Danderydsbo som helst hade det kanske inte spelat så stor roll. På sina håll dröjer det demokratiska genombrottet.

Men nu är Bäckström inte vilken överklassherre som helst. Han leder den organisation som samordnar arbetsgivarnas intressen på den svenska arbetsmarknaden. Och han påverkar den pågående avtalsrörelsen.

Det gör Bäckström till den kanske farligaste mannen i landet.

Får Bäckströms vägrarlinje styra innebär det nämligen ett slut på det samförstånd som präglat avtalsförhandlingarna det senaste årtiondet. Det skulle också innebära slutet för den ordning som sagt att det är den internationellt konkurrensutsatta industrin som ska avgöra löneutrymmet.

Hur stora skador det skulle innebära för svensk ekonomi är omöjligt att överblicka. Men de borde i alla fall räcka för att få Bäckström att ”sansa sig”.

Ingvar Persson