Statsminister Reinfeldt har äntligen fått upp ångan som EU-ordförande. Washington och Delhi. Ett snabbt besök i Agra och vidare till Berlin. Och i nästa vecka toppmöte med ryssarna innan det bär av till Kina.

Ett program som skulle kunna göra vilken statsman som helst grön av avund. Och överst på programmet står framtiden och världens klimat.

Då är det ju tråkigt att resultaten hittills är så bleka. Idel dystra besked efter den svenska statsministerns strandhugg i världens städer. Obama ville inte ens dela med sig av beskedet att han kanske åker till Köpenhamn.

Reinfeldt är i alla fall inte ensam om att gripas av storheten i uppdraget som ordförande för EU. Senast Sverige hade posten bestämde sig statsministern för att spela en medlande roll på den koreanska halvön. Frågan är om någon i Seoul eller Pyongyang mins Göran Perssons besök?

Låt oss hoppas att Fredrik Reinfeldts misslynta uppsyn till någon del är politisk taktik. Ett sätt att spela ner förväntningarna för att på det sättet få resultatet att framstå i bättre dager.

Effekterna av klimatmötet i Köpenhamn får vi nämligen leva med, också när det svenska ordförandeskapet i EU 2009 för länge sedan glömts bort.

Ett tretiotal ensamma flyktingbarn ska placeras på vandrarhemmet Bruksparken i skånska Hököpinge, Vellinge kommun. Bakom projektet står Malmö kommun och vårdföretaget Attendo.
En liten historia i utkanten av den oftast tragiska berättelse som globala flyktingströmmar just nu skriver.
Reaktionerna i det djupt borgerliga Vellinge skrämmer. Kommentarerna under gårdagens boendemöte i Hököpinge talar om mycket mer än bara kritik mot flyktingpolitiken. De talar om en inskränkthet som står redo att slå över i våld.
”Det kommer på skattsedeln”, sa någon.
”Tänk om någon eldar på anläggningen” sa någon annan.
Vi talar om en kommun som lanserar sig under parollen ”här är friheten lite större”.
Det gäller inte alla.
Bakom människorna i Hököpinges utbrott finns en politisk logik, de privilegierades rätt att vända samhället ryggen för att i lugn och ro ägna sig åt golf, aktieplaceringar eller heminredning. Det är en logik som inte ens låter sig utmanas av privat äganderätt.
Vandrarhemmets ägare vill hyra ut. Det privata vårdföretaget vill hyra, och det är inte skattebetalarna i Vellinge som kommer att betala.
För moderaterna i Vellinges kommunledning spelar det ingen roll.
Vellinge kommun har konsekvent vägrat att skriva kontrakt med migrationsverket om flyktingmottagande. Nu står det moderata kommunalrådet Lars-Ingvar Ljungman i spetsen för protesterna mot att ge trettio flyktingbarn ett tryggt boende.
Det är dags att den svenska borgerligheten sopar rent framför sin dörr.
Ingvar Persson

Det finns ingen anledning att samhällets bedömning av gravida kvinnors smärta ska vara annorlunda än bedömningen av annan smärta.

Det är precis de gårdagens dom i Stockholms tingsrätt handlar om. Fyra gravida kvinnor som nekats sjukersättning av Försäkringskassan fick rätt, och ett skadestånd på 50 000 kronor.

Fallet har drivits av Diskrimineringsombudsmannen, som menar att Försäkringskassan i många fall avfärdat gravida kvinnors smärta. För utom de fyra fall som nu avgjorts väntar ytterligare 13 kvinnor på upprättelse.

Domen i Stockholms tingsrätt är naturligtvis en seger för jämställdheten. Den erkänner att graviditet, utan att vara en sjukdom, kan orsaka problem som faktiskt ger lika starka skäl för ersättning som vilken snuva som helst. Därmed erkänner den också den kvinnliga kroppen, precis det som avfärdas i talet om ”normala processer”.

Ingvar Persson

Knappt hade LO hunnit meddela beslutet om gemensamma krav inför nästa års avtalsrörelse förrän Trä- och möbelarbetsgivarna reagerade. Både budskap och språkbruk var förutsägbart.

– Oansvarigt, verklighetsfrämmande och omodernt, utbrast förhandlingschefen David Johansson.

Frågan blir, varför valde den ryske psykoloven och nobelpristagaren Pavlov hundar för sina experiment om betingade reflexer? 

Han hade ju lika gärna kunnat arbeta med svenska direktörer.

Ingvar Persson

Tjänstesektorns motsvarighet till Industriavtalet. Så annonserar i dag Almega, Unionen och tre Sacoförbund sin överenskommelse om en ny förhandlingsordning.

Precis som Industriavtalet bygger överrenskommelsen på tidiga diskussioner och klara regler för förhandlingarna, allt för att undvika konflikter. Parterna ska ta ansvar för god sed, men också för att försvara kollektivavtalens räckvidd och respekten för dem. det är naturligtvis utmärkt.

Ändå är jämförelsen med Industriavtalet magstark.

Inte bara därför att Industriavtalet nu, efter tolv år, har inarbetade rutiner på ett sätt som bara tiden kan skapa. Det nya avtalet för tjänstesektorn saknar dessutom en avgörande byggsten för samarbete, nämligen allas medverkan.

Bland undertecknarna av det nya samarbetsavtalet för tjänstesektorn finns inget LO-förbund. Därmed reduceras det i parktiken till interna ordningsregler i samvaron mellan undertecknarna.

Det hindrar inte att det kan finnas de som vill mer, arbetsgivarorganisationen Almegas direktör Jonas Milton till exempel.

Milton berättar gärna att han vill ha en ordning utan centrala normer för lönebildningen, och syftet är knappast att tillåta extra löneökningar. Vad Milton önskar sig är riktigt låga löner i den framväxande sektorn för privata tjänster. Större lönespridning, helt enkelt.

För dagen har han god hjälp av lågkonjunkturen och av regeringen som rustat ner trygghetssystemen, eller sänkt reservationslönen för att använda finansdepartementets interna språkbruk.

Det är inte svårt att gissa att Milton nu tänker använda sitt nya samarbetsavtal för att ännu en gång utmana industrins normerande roll i lönebildningen.

Utan traditioner, utan instrument för att avgöra konkurrenskraften gentemot utlandet och, framför allt, utan de fackliga organisationer som sannolikt berörs mest lär Milton dock misslyckas ännu en gång.

Och tur är väl det.

Ingvar Persson

Folkpartiet meddelar nu att partiet bestämt sig för att återförstatliga skolan. I en stort upplagd artikel i Dagens Nyheter, var annars, lägger partiledaren ut texten, sufflerad av partiets kommunalpolitiska företrädare.

Det är en bister bild Folkpartisterna målar upp av situationen i det svenska utbildningsväsendet. Kommunerna skyller på staten, och staten på kommunerna. Dessutom satsar kommunalpolitikerna olika mycket på skolan. ”Ambitionerna varierar”, som Folkpartisterna uttrycker det.

Alltså ett återförstatligande, med statliga regler, statligt ansvar och statliga skolledare. Och naturligtvis med statliga pengar. Kommunalpolitikerna kan även i fortsättningen få visst inflytande över skolbyggnader och skolgårdar.

”Ingen ska få sämre förutsättningar i livet därför att de råkar bo i en kommun som inte prioriterar utbildningsväsendet”, skriver Folkpartisterna.

Det låter kraftfullt.

Frågan är bara, vågar vi lita på att staten kommer att prioritera utbildningsväsendet högre än de kommunala politikerna?

Och kanske framför allt, hur får Folkpartisterna ihop bilden av en skola där skolministern personligen garanterar studieresultaten med dagens allt mer privatiserade skolväsende där valfrihet, snarare än rättvisa, tycks vara ledordet?

Ingvar Persson

Djurgården och Hammarby under strecket. Mjällby och Åtvidaberg färdiga för avancemang.

Om fotbollen vore ett politiskt parti skulle vi nu tvingas läsa nya långa artiklar om de förlorade stockholmarna.

Ingvar Persson

Staten borde sluta upp med att betala ut bidrag efter naturkatastrofer, som tsunamin eller stormen Gudrun. Den slutsatsen drar Professor Göran Skogh i en rapport till finansdepartementet.

Argumentationen är klassisk. Reseföretag och skogsägare vet att det kan inträffa katastrofer, alltså borde de teckna försäkringar. Bidrag från staten skapar ansvarslöshet och snedvrider konkurrensen.

På en punkt tycker Skogh ändå att staten ska ta ansvaret. Det gäller större industriolyckor, som ett kärnkraftshaveri. Då kan nämligen den som är ansvarig inte betala.

Det är förstås sant, men med professor Skoghs egna argument borde väl slutsatsen bli att verksamhet som är så farlig att den förutsätter statliga garantier inte borde bedrivas alls.

Ingvar Persson

Seger med 4-1 mot Albanien i Lars Lagerbäcks och Roland Anderssons sista landskamp.

Ett värdigt slut, som Margareta Winberg skulle ha uttryckt det.

Ingvar Persson

Eko-redaktionen har frågat landets kommuner om deras ekonomi. Resultatet är nedslående. Hälften av kommunerna räknar med att i första hand använda de extra statliga pengarna till socialbidrag.

Arbetslöshet, utförsäkring och allt fler som står utan a-kassan – kort sagt regeringens jobbpolitik – lägger över bördan på kommunerna. Och pengarna som Fredrik Reinfeldt försäkrat ska gå till lärare och vårdpersonal måste i stället användas för kontantstöd.

Jag kan föreställa mig hur regeringens propagandaansvariga vanmäktigt vrider sina händer. Men de borde inte bli förvånade. Samma sak har nämligen hänt förut, när socialdemokraterna inför 1998 års val satt i regeringskansliet och läste makroekonomins optimistiska siffror.

Allt pekade åt rätt håll. Sverige hade, med en hårsmån, klarat sig undan nationell bankrutt och saneringen såg ut att gå mot ett slut. Äntligen fanns tid för reformer, och Perssonpengar.

Det var då de svarta hålen dök upp i det politiska språket. Hur optimistiska statsråden än kände sig gick det över i mötet med underfinansierad kommunal verksamhet, arbetslösa människor och en verklighet långt från finansdepartementets jubeltoner.

Nu sitter Borg och Reinfeldt i samma sits. Frågan är om de har lärt något av historien.

Ingvar Persson