Hela kvällen har jag suttit och myst över vilken god människa jag är som har gått med på att ta Mats jour så att han kan gå på Springsteen. Jag skryter förstås om saken på överlämningmötet med de andra redaktionerna. Men det enda de säger är:

– Varför gillar alla sossar Springsteen?

– Jag gillar också Springsteen.

– Ja precis.

Jag går upp på våning sju igen och lägger mig i soffan för att läsa manuset till en föreläsning som Willem Buiter höll nyligen om ”Lessons from the global financial crisis”. Den är intressant, jag funderar på att skriva en krönika om den. Jag funderar på om Eva kommer att retas med mig om jag säger att jag vill skriva en krönika om den. (Willem Buiter har förövrigt en av de absolut bästa bloggarna nuförtiden: läs gärna den!)

Några brittiska bekanta hör av sig i plåga över Labours förväntade valresultat (de röstar redan idag):

– Under tjugo procent, sämsta valet på hundra år.

Jag försöker säga något käckt. Då börjar slutdebatten i Agenda mellan de svenska toppkandidaterna. Jag ger upp att säga något käckt.

På TV försöker Gunnar Hökmark skrämma väljare med just Gordon Brown: en röst på socialdemokraterna är en röst på brittiska budgetunderskott. Och nog för att situationen där kan diskuteras, men det går faktiskt inte att jämföra med Sverige. 

Däremot visar en ny undersökning gjord av TNS Opinion att europeiska väljares viktigaste fråga i valet i år är jobben, tätt följt av tillväxten och debatten nyss i Agenda var intressantare i sin första halva när man pratade om de här frågorna. Socialdemokraterna förespråkar som bekant en ny Lissabonstrategi för jobb, tillväxt och miljö samt stopp för den lönedumpning som nuvarande utstationeringsdirektiv tillåter. Även miljöpartiet vill ha långtgående stimulanser medans vänsterpartiets Eva-Britt Svensson sa att hon ville ha ”en helt ny ekonomisk politik”. Däremot tänkte hon inte arbeta för den i Bryssel.

Förövrigt måste centerpartiets Lena Eks kommentar om att högerextremismen på kontinenten ska bekämpas med studentutbyten, ha varit kvällens roligaste.

Själv var jag under två timmar dessutom tvungen att undantrycka en impuls att skicka meddelande till Marita Ulvskog om att hennes skor var snygga. Vilket de var. Men det kändes på något sätt opassande.

Nu regnar det fortfarande. Jag undrar hur Mats har det på Springsteen.

Finansminister Borg har gett sig ut i bloggosfären. Jag planerar att läsa hans första inlägg, men jag har inte hunnit än. Det är så långt.

Jag planerar att skriva ut det när jag kommer till jobbet på måndag (trots att vi har blivit tillsagda att spara papper), sen ska jag häfta ihop sidorna i det övre vänstra hörnet och lägga det i högen med saker att läsa. Då hinner jag nog läsa det innan veckan är slut.

Hade de ställt upp med den här låten igår hade de vunnit. Fantastiskt svängig refräng.

Ja det hävdade i alla fall arbetsmarknadsministern när vi intervjuade honom i Korseld. Det blev lite mer drag än vanligt vilket kanske inte var så konstigt då det finns en väldigt tydlig höger-vänster-dimension i synen på krisen. Att högern tror mindre på politikens möjligheter att forma framtiden blir tydligt i de här frågorna, och det är förstås en spännande diskussion.

Överlag vad det en trevlig inspelning med en arbetsmarknadsministern som i alla fall sa att han kommit dit utan den vanliga slipovern för min skull.

Diskussionerna innan kameran gick på handlade en del om brittisk politik: finns det liv efter New Labour? Och har de brittiska konservativa verkligen moderniserat sitt parti? Littorin tyckte att partiledaren David Camerons projekt hittills mest handlat om yta, medan jag försökte peka på att de hade tankesmedjor (som Demos) och intellektuella som Philip Blond knutna till sitt moderniseringsprojekt.

Det brukade vara Anders Borgs signaturmelodi att avfärda orättvisor och konstigheter i regeringens politik med att det minsann fanns amerikanska forskarrapporter någonstans som visade att vad regeringen gjorde skulle funka.

Finansministern trodde så mycket på vetenskapen att han rentav tillsatte ett finanspolitiskt råd efter valet och gav det uppdrag att göra oberoende granskningar av regeringens politik.

Igår kom en ny sådan rapport från rådet. Ledamöterna (alla utom Lars Tobisson) vill se kraftigare stimulanser för att motverka sysselsättningskrisen och menar att regeringen har en övertro på jobbsökaraktiviteter i lågkonjunkturen (frågan är väl när Borg inte har en övertro på jobbsökaraktiviteter…).Det finanspolitiska rådet menar även att utgiftstaken i statsbudgeten inte ska tillåtas begränsa möjligheterna att stimulera ekonomin (skulle det finanspolitiska rådet få sitta med i Mona Sahlins rödgröna regering?) samt att statsbidragen till kommunerna bör höjas mer än vad regeringen planerar.

Anders Borg har emellertid släppt sin gamla tro på den nationalekonomiska vetenskapen lagom till att han börjar få kritik från den. Han ämnar inte följa rådets rekommendationer.

I veckans Korseld frågade jag vänsterpartiets Lars Ohly om han tyckte att en av de styrelser som Wanja Lundby Wedin bör avgå ur är socialdemokraternas verkställande utskott. Det sade han sig inte ha några synpunkter på, men en stund senare pratade han glatt om att den fackliga politiska samverkan som den ser ut i Sverige borde brytas upp. Vi diskuterade även EU och en eventuell förändring av vänsterpartiets position i den frågan. Men Ohly menade att den pågående finanskrisen inte alls pekar på behovet av mer internationellt samarbete. Han förde även en del resonemang kring hur det där med väljarstöd och inflytande inte alltid hänger ihop och utanför sändning pratade han stolt om att han blivit stylad och fotograferad av magasinet King.

Nu har jag och SVD:s Sanna Rayman spelat in ett avsnitt av Korseld med miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand. Diskussionerna utgick en hel del från den attack på miljöpartiet som Wetterstrands företrädare Birger Schlaug levererade när vår reporter Erik intervjuade honom inför programmet.

Schlaug menade att miljöpartiet under Wetterstrand och Eriksson har slutat driva på för att förändra samhället i grön riktning. Ord och inga visor som Maria fick gå i svaromål mot.

Vi pratade även om vad som är ”det bästa med Lars Ohly” och svårigheterna med att förena miljöpartiets tillväxtkritik med en socialdemokratisk syn på ekonomin. Första maj kom förstås också upp och Wetterstrand var mycket tydlig med att miljöpartiet ”inte är vänster”.

Innan sändning visade det sig att jag i en del bemärkelser faktiskt fick fler miljöpartikel-poäng än Maria: jag äger en råsaftcentrifug och håller på med Yoga. Hmm…. Vi diskuterade faktumet att Sanna Rayman brukar sjunga Karaoke med Maria Wetterstrands pressekreterare.

Se gärna programmet klockan 14 på Aftonbladets eller Svenska Dagbladets webb.

Trevlig Valborg!

Här är en bortklippt bit ur Korseld förra veckan där moderaternas partisekreterare vägrar skriva på svenskkontraktet.

Det kändes som det gick otroligt mycket bättre i Korseld idag. Man lär sig! Fast som sagt är det väldigt svårt med TV.

Innan programmet fastnade jag och Per Schlingmann föga förvånande i en diskussion om diverse böcker i politisk kommunikation. Sanna tyckte vi var tröttsamt nördiga och kan ha haft en poäng, men det var två mot en så hon kunde himla med ögonen bäst hon ville.

Schlingmann och jag var hursomhelt eniga i vår fascination för ”Campaigning for Hearts and Minds- How Emotional Appeals in Political Ads Work” av min gamla lärare Ted Brader. Men vi tyckte olika om Drew Westens ”Political brain” som jag inte gillade. Per lyfte även fram Bernie Horns ”Framing the Future- How Progressive Values Can Win
Elections and Influence People” vilket fick Sanna att gå i taket eftersom titeln innehöll ordet ”progressiv”. Ett ord som Per förövrigt återkom till i själva sändningen och som gjorde Sanna lika upprörd då.

Diskussionen om Sverigekontraktet fick vi klippa lite i av tidsbrist så biten när jag viftar med ett kort mot Per och säger: ”Okej, skriv på att du är integrerad nu!”, han utropar ”Nej!” och jag sen försöker få svar på frågan hur många jobb hans förslag om ”svenskkontrakt” kommer att ge. Ja, den kom inte med.

Förövrigt vet jag fortfarande inte vad Sanna och Per menade med ”Plyschliberaler”, men jag vill gärna träffa dem. Plyschliberalerna alltså. De verkar mysiga.