På SvDs debattsida rasar debatten kring studieavgifter i högre utbildning. Moderata studenter och Centerstudenter tävlar i olika förslag för att göra det svårare för studenter från studieovana hem att plugga vidare efter grundskolan.

Moderata Studenter vill inför studieavgifter. Centerstudenterna tycker förslaget är lite väl häftigt och vill i stället montera ner Centrala Studiestödsnämnden (CSN). Båda förslagen handlar om att det i dag är för billigt att läsa på högskolan.

Högre utbildning ska bara vara till för den som har råd.

Högerförbunden oroar sig för högskolans bristande kvalitet. Antalet lärarledda timmar har minskat och tiden till examen har ökat. Den högre utbildningen måste onekligen förbättras.

Men det är sann högerpolitik att låta de enskilda studenterna betala för kvalitetsarbetet. Istället för att vi finansierar satsningarna tillsammans.

Moderata studenterna menar att avgifter för högre utbildning både ökar kvaliteten och underlättar klassresor. I deras debattartikel är argumentet att avgifterna i USA och Storbritannien är ett lyckoprojekt. Men tittar man på dessa samhällen och deras högskolor är resultatet inte lika ljust.

Centerstudenterna tror inte att bidragsdelen leder till ökad tillgängligheten till högskolan. De tycker att det är bra att det blir än mindre lönsamt att plugga vidare jämfört med att arbeta. Att vi har en skyhög ungdomsarbetslöshet och ett behov av mer utbildad arbetskraft verkar passerat förbundet helt förbi.

Att plugga vidare ska vara ett val oavsett om man kommer från ett studievant hem eller inte. Högskolan är inte vägen till lycka för alla men valet att plugga eller inte får inte avgöras av ens plånbok.

CSN:s egna rapporter visar att just studenter från studieovana hem väljer bort högre utbildning för att risken med att låna känns för hög. I denna grupp är studiestödets bidragsdel viktig.

Saco, paraplyorganisationen för de akademiska fackförbunden, har också visat att studenter från studieovana hem också framförallt läser utbildningar inom vård, skola och omsorg på regionala högskolor. Återbetalningen av lånedelen i studiestödet svider både med en sjuksköterske- och en lärarlön.

Ett välfungerande studiestöd med hög bidragsdel och avgiftsfri högskola är viktig politik om man vill ha en breddad rekrytering till högskolan.

Alla förslag som leder till att dessa försvinner handlar om att högskolan enbart ska vara till för de rika.

CNS finansieras i dag av de som inte har råd att betala tillbaka. Avgifter för påminnelser och administration är sedan årsskiftet grunden för Centrala Studiestödsnämndens finansiering.

Som Politism skrivit om tidigare var det vid årskiftet förändringen trädde i kraft. När Alliansen i våras beslutade om höjd lånedel i studiestödet behövdes finansiering. När deras första förslag om sänkt bidragsdel drogs tillbaka behövde man hitta pengar på annat håll. Idén om avgiftsfinansiering väcktes.

Socialdemokraterna, som fram till den nu släppta vårbudgeten, styrt med Alliansens budget hade inte mycket val utan tvingades genomföra förändringen. CSN:s påminnelseavgift höjdes från 200 kronor till skyhöga 450 kronor.

Att inte betala sin faktura i tid kan bero på att man glömmer. Men framförallt beror det på att man inte har råd. CSN har mottot att göra studier möjligt. Det målet ska inte uppnås genom att de som har det svårt får det värre.

Vårbudgeten består både av en ändringsbudget med förslag som ska genomföras nu. Men också en proposition som slår fast riktning för framtiden. I vårpropositionen slås fast att CSN:s framtida finansiering ska utredas.

Menar Socialdemokraterna allvar med breddad rekrytering till högskolan är denna utredning viktig. Studenter från studieovana hem lånar redan i dag mindre än studenter med studievana hemifrån.

Att det finns studiestöd som gör det möjligt att läsa på högskolan för den som vill är samhällets ansvar.

De som inte har råd att betala tillbaka ska inte finansiera CSN.

Maria Ehlin Kolk

– Vi jobbar ständigt med att etablera nya företag men också att behålla dem som finns på orten. Om en statlig myndighet väljer att plocka ner sina skyltar, vad signalerar vi då i fråga om tilltro och framtidstro?

Det säger Lilly Bäcklund (S), kommunalråd i Lycksele, till Sveriges Radio då Skatteverket tänker lägga ner det lokala kontoret för att effektivisera sin verksamhet.

Nedläggning planeras också på åtta andra orter i landet och Skatteverket är långt ifrån ensamma. Ett flertal myndigheter har de senaste åren centraliserat sin verksamhet. Omorganisationer, ofta ledd av konsultbyråer, med som mål att skapa mer väloljade organisationer.

Självklart är det bra att myndigheterna tar ansvar för sin ekonomi. Men målet att vara kostnadseffektiv kan inte vara det enda. Just centraliseringen av Skatteverkets lokala kontor är ju ett lysande exempel på hur staten agerar avfolkningsagent.

För ett slag mot arbetsmarknaden är ett slag mot hela orten. Att ha en bred arbetsmarknad stimulerar dels ekonomisk tillväxt och etablering av fler företag. Men underlättar också rekrytering till vård, skola och omsorg. Får en partner jobb måste det finnas arbeten att söka för de som flyttar med. Att statliga myndigheter centraliserar och lägger ner lokala kontor är att försämra möjligheter för kommuner utanför de stora städerna.

Civilminister Ardalan Shekarabi har agerat på den kritik som vuxit i de kommuner som drabbas av den kommande nedläggningen. Förutom Lycksele drabbas bland annat Värnamo, Ludvika och Simrishamn.

En utredning har tillsats för att få en bild av hur den geografiska spridningen av Sveriges myndigheter faktiskt ser ut. En helhetsbild som inte funnits tidigare vilket i sig är uppseendeväckande. Men förstås ett viktigt första steg.

Sen krävs det handling. Hur enskilda myndigheter väljer att lokalisera sin verksamhet inte får styras av ministrar. Men statliga verktyg i form av regleringsbrev, förordningar och förvaltningslagen är till för att användas.

Staten måste ta ett övergripande ansvar. Det måste både finnas god service i hela landet och jobb att söka. Det är viktigt både för myndigheternas men också regeringens legitimitet. Att enbart bestämma var nyetablerade myndigheter får sitt högsäte räcker inte. Att värna existerande myndigheter och lokala kontor är också viktigt.

Det kan kosta. Men politik för hela Sverige är inte alltid en kortsiktigt lönsam investering. Att möjliggöra för att flera myndigheter kan samlas i samma lokal eller underlätta för mer digital kommunikation lönar sig i längden.

Vi kan inte driva staten som ett stort företag. Det finns värden större än lyckade besparingar. Enskilda myndigheters vilja till centralisering måste ställs mot landets behov av en bred, fungerande arbetsmarknad.

Maria Ehlin Kolk