”Jag vet inte vad man gör när man fildelar en film”, säger 83-åriga Henning Klouman till SVT:s Uppdrag granskning. Han har fått ett kravbrev från en dansk advokatfirma som vill ha 4500 kronor av honom, eftersom att de anser att han olagligt laddat ner en actionfilm. I brevet stod att Henning skulle dras inför domstol om han inte betalade, men han vägrade och har än så länge klarat sig från vidare otrevligheter.

Enligt Uppdrag granskning har ingen som sagt nej till att betala faktiskt dragits inför rätta. Ändå har advokatbyråerna skickat ut 35 000 kravbrev hittills, som ifall alla mottagare betalar skulle håva in över 100 miljoner kronor. De pengarna kunde räckt till ett exemplar av ”Göta kanal 3 – Kanalkungens hemlighet” till varenda invånare i Västra Götaland.

Yvonne som kommer från Borås och jobbar i hemtjänsten fick också ett brev hem. Hon valde att betala avgiften, trots att hon ”aldrig kollar film på dator eller så”. Hon ville inte riskera att hamna i ett riktigt brottsmål eftersom hon kände att hon inte skulle ha någon chans mot en stor advokatbyrå.

Internet är laglöst. Delar av regeringens informationstext om nätbrott låter som en reklamannons från en värvare av nätgangsters – där står att brott på nätet ”innebär relativt låg risk för upptäckt, är anonymt och är många gånger lönsamt.” Det som händer på nätet stannar på nätet, resonerar alla från pirater till näthatare.

Vi måste stå för det vi gör på nätet lika mycket som det vi gör i den fysiska världen. Det skulle vara bra för kvinnor som blir utsatta för hämndporr och näthat. Det skulle också vara bra för musiker som försöker hanka sig fram utan skivbolag. Sist men inte minst skulle det vara bra för den politiska diskussionen, som lätt blir onödigt hetsig framför skärmen.

Men att skicka ut räkningar på måfå till omedvetet fildelande pensionärer är inte en rimlig form av ansvarsutkrävning. Däremot visar det att ansvaret för vad vi gör på nätet behöver förtydligas. Helst av någon som inte jobbar på en dansk advokatfirma.

Vad är nästa steg för #MeToo-rörelsen? Den frågan ställer många sig nu.

I förra veckan väckte Anna Serner, vd för Svensk Filmindustri, starka reaktioner när hon hotade med att öronmärka anslag för kvinnliga filmregissörer. Jag debatterade själv ämnet i Studio Ett med Blanche Jarn från nyliberala tankesmedjan Timbro som menade att förslaget var diskriminerande för männen.

Serners utspel var en del i att försöka ta diskussionen kring #MeToo-protesterna vidare. Under årets stora filmfestival i Cannes deltog 82 kvinnliga skådespelare och filmmakare – antalet representerade de kvinnliga regissörer som deltagit under filmfestivalen i Cannes sedan 1942 – i en protest mot bristen på jämställdhet i filmbranschen. De krävde just sådant som Anna Serners radikala förslag skulle kunna leda till: att kvinnor kan få möjlighet att utvecklas både framför och bakom kameran.

I dag är det premiär för ”Parisa pratar #MeToo med killar”, en miniserie från SVT Edit. Den handlar också om hur vi ska ta nästa steg: från att ha hört alla kvinnors #MeToo-vittnesmål till att försöka få till en förändring på djupet.

Programledaren Parisa Amiri har intervjuat kända och okända unga killar i serien.

– Jag har säkert ägnat tusentals timmar åt #metoo. Delat erfarenheter, stöttat och lyssnat. Men bara tillsammans med andra tjejer. Jag har fortfarande ingen aning om vad killar tänker om det här, konstaterar hon i seriens första avsnitt.

Komikern Daniel Hallberg gör en reflektion som är rätt talande för hur den manliga delen av befolkningen upplevde den gångna hösten.

– Det var ganska många killkompisar som inte kände igen bilden, men typ alla tjejkompisar kunde bekräfta att så här ligger det till. Det var helt sjukt, som att det fanns en stor sanning som halva befolkningen kände till men som det aldrig pratas om.

Äntligen talas det mer öppet om denna sanning, och om beteenden som omgivningen tidigare ofta har viftat bort eller sett mellan fingrarna på. Kraften i alla upprop och vittnesmål har också fått både män och kvinnor att rannsaka sitt eget beteende gentemot andra.

Att #MeToo-debatten lever kvar visade också världsstjärnan Janet Jackson när hon i går som första svarta sångerska tog emot Billboard Icon Awards på den amerikanska Billboard-galan. Efter att ha gjort ett medley på flera av sina hitlåtar höll hon ett tacktal inför publiken.

– Nu har kvinnor äntligen gjort det klart att de inte längre kan bli kontrollerade, manipulerade eller utsatta för övergrepp. Jag står tillsammans med de kvinnorna, sade Jackson.

Det var ord med en tydlig klangbotten. För fjorton år sedan störtdök Janet Jacksons exceptionella karriär. Orsaken var hennes uppträdande med artistkollegan Justin Timberlake på Super Bowl, som är USA:s största idrottsevenemang.

Mot slutet av låten skulle Timberlake dra bort någon del i Janet Jacksons överdel men råkade få med sig hela stycket – och lyckades blotta ett bröst på bästa sändningstid. Det gör man inte ostraffat på amerikansk prime time.

Ett misstag hävdade både artister och tv-producenter som fick be om ursäkt och betala höga böter.

Justin Timberlakes karriär fortsatte med framgång.

Janet Jacksons tvärdog.

Det kvinnliga offret fick bära hela skulden och skammen. Är det något vi känner igen från #MeToo-historierna?

Janet Jacksons tal i måndags blev både en comeback och en revansch.

Också det kan man säga är ett steg framåt som kanske inte hade varit möjligt utan stödet från #MeToo-kören av kvinnliga vittnesmål och erfarenheter.

I en bild som spridits i sociala medier berömmer sig Socialdemokraterna med att allt färre ”behöver bidrag” i dag jämfört med när Moderaterna styrde. Problemet är väl att det inte bara är bidrag man räknat på. För att blåsa upp siffrorna har man helt sonika blandat ihop bidrag och socialförsäkringar. Och det är verkligen inte samma sak.

– De som är kritiska till socialförsäkringstanken blandar systematiskt ihop försäkring och bidrag.

Så sa Joakim Palme, professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, till Dagens Arena efter att Moderaterna berättade att de avser att gå till val på att införa ett bidragstak och att värna välfärden. Hur värnar man välfärden? Man gallrar hårt i bidragen. Och i den moderata retoriken är sjukförsäkringen, a-kassan och föräldraförsäkringen lika mycket ett bidrag som socialbidraget, barnbidraget och etableringsstödet.

Men det finns som sagt en ganska avgörande skillnad.

Socialförsäkringar finns där för att man ska känna sig trygg i sin försörjning även om man blir sjuk, får barn eller blir arbetslös. Och de bekostas med avsagt löneutrymme via arbetsgivareavgiften. Så går det inte till om man behöver söka socialbidrag.

Men i Moderaternas värld är alla pengar man får om man inte arbetar bidrag.

Det är förstås ingen nyhet. Den förra borgerliga regeringen talade vitt och brett om ”bidragslinjen”, ”välfärdens kärna” och lät försämringar i socialförsäkringarna bekosta skattesänkningar.

Mer förvånande är det att socialdemokratin – vars historiska uppgift varit att på politisk väg bygga stabila försäkringssystem och stå upp för ett välfärdsbegrepp där både socialförsäkringar och sjukvård får plats – nu tycks ansluta sig till idén att bidrag och föräldrapenning är samma sak.

Vill du att dina skattepengar ska gå till fler lärare på ditt barns skola istället för vinster till aktieägare? Då är du kommunist, menar Barbara och Hans Bergström, som grundat och driver skolkoncernen Engelska skolan.

De båda intervjuades i veckan av Dagens Industri och pratade lika öppet som vore det vilken mutmiddag med sverigedemokrater som helst. ”Det får vara slut på kommunistväldet”, så lät det när regeringens lagförslag om vinstbegränsningar kom på tal.

Makarna Bergström symboliserar bättre än några andra den underjordiska alliansen mellan näringslivets vinstlobby och Sverigedemokraterna. Aftonbladet har tidigare avslöjat hur Hans Bergström, Dagens Nyheters förre chefredaktör, i hemlighet rådgivit SD och försökt få partiet att driva fram en regeringskris. Han är också en av finansiärerna bakom Kvartal, ett nytt mediehus med fäbless för invandringspolitik.

Med SD:s hjälp kan Engelska skolan fortsätta göra vinster på den gemensamt finansierade välfärden. Det rör sig om hundratals miljoner varje år. 

Koncernen har visat sig särskilt skicklig på att nyttja fulknep för att lägga vantarna på varje skattekrona. Förra året fick de mest i hela landet i extra läshjälpsbidrag, pengar som egentligen var tänkta att gå till de elever som har svårast förutsättningar.

I sitt remissvar till Ilmar Reepalus utredning om vinster i välfärden visade Engelska skolan fullständigt ointresse för den oro som elever, föräldrar, äldre och patienter känner kring hur deras skattemedel behandlas. Lärartäthet – en faktor som forskning och lärarfack menar har stor positiv effekt för yngre och resurssvaga elever – avfärdades av koncernen som en ”statistisk villfarelse”.

Lärartäthet är tydligen en del av kommunistväldet.

Kalle Sundin

I dag börjar Susanna Kierkegaard och Kalle Sundin som vikarier på Aftonbladets ledarsida.

– Mitt mål är att folk ska tänka till och kunna ändra sig kring politiska frågor. Jag vill överraska. Den politiska debatten idag är så låst kring vissa frågor och ämnen som invandring, jag hoppas kunna bidra till att bredda det, gärna med fler internationella frågor. Svensk debatt är inte så unik som vi tror, säger Susanna Kierkegaard, 22.

Susanna kommer från en tjänst som politisk sakkunnig på S-gruppen i Europaparlamentet i Bryssel och Strassburg där hon bland annat arbetat med migration och demokratifrågor kopplade till Polen och Ungern. Hon har en examen från Oxford University i politik, filosofi och ekonomi. Susanna går Aftonbladets ledarskribentutbildning i år.

– Jag vill skriva om traditionella höger-vänsterfrågor inför valet som klass, ekonomisk fördelning och lokal politik nära människor, säger Kalle Sundin, 27.

Kalle kommer senast från en tjänst som borgarrådssekreterare i Stockholms stadshus. Han har tidigare arbetat som ledarskribent på Dala-Demokraten och utredare på den fackliga tankesmedjan Katalys. Han har en Master i politisk sociologi från London School of Economics och kandidatexamen i statsvetenskap från Uppsala universitet. Kalle Sundin gick Aftonbladets ledarskribentutbildning 2016-2017.

På grund av det politiska läget och valrörelsen förlänger Aftonbladets ledarsida i år våra sommarvikariat från 14 maj och till 1 oktober.

Varmt välkomna Kalle och Susanna!

Anders Lindberg

Israel har tolv stammar. Josef tolv bröder. Jesus tolv lärljungar.

Sedan urminnes är tolv ett magiskt tal. Troligen eftersom fullmånen visar sig just tolv gånger per år.

Tino Sanandaji har tolv läsare, i varje fall på Ekerö kommunala bibliotek.

Om detta skämtade jag på twitter och fick ett förgrymmat svar av Tino Sanandaji. Jag börjar dock tröttna lite på den von oben-retorik borgerliga opinionsbildare ägnar sig åt och tänker för en gångs skull faktiskt svara.

Bakgrunden är att Ekerö bibliotek förra året inte ville köpa in Tino Sanandajis bok Massutmaning. Efter en hatstorm som Sveriges radio rapporterat om ändrade sig chefer högre upp i Ekerö kommun och körde över bibliotekspersonalen. Boken köptes in.

Sveriges radio rapporterar nu:

”I dag, drygt ett år senare, har boken varit utlånad tolv gånger. Och nästan inte alls efter förra sommaren.”

I sitt svar till mig (bild ovan) skriver Tino Sanandaji:

”Att Ekerös enda ex av min bok varit utlånad 12 gånger på ett år innebär således att den har varit kontinuerligt utlånad nästan hela tiden.”

Man kan ha olika åsikter ifall tolv läsare är många eller få. Men det är ingen åsikt om boken varit utlånad ”nästan inte alls efter förra sommaren” eller ”kontinuerligt utlånad nästan hela tiden”.

Tino Sanandaji har helt enkelt fel. 

Och jag är inte förvånad. Medier och myndigheter som i detta fall överskattar ständigt nätdrevens verkliga styrka. Det är vanligen små, väl organiserade grupper av arga män som för ett förfärligt oväsen.

Men som i Ekerö är det oftast tomma tunnor.

Tolv må vara ett magiskt tal, men nätdrevet mot Ekerös personal innehöll i verkligheten inte mer kraft än en tre arga lappar på bibliotekets anslagstavla.

Anders Lindberg

Nu söker vi på Aftonbladets ledarredaktion två vikarier för ett längre och ett kortare sommarvikariat.

Du ska ha stor talang för att skriva och mycket goda kunskaper om politik. Du får gärna ha erfarenhet av att skriva opinionstext. Erfarenhet av journalistiskt arbete på redaktion är ett plus, liksom kunskap om sociala medier och nya idéer om hur framtidens opinionsjournalistik borde se ut.

Kunskaper i Escenic och InDesign är meriterande.

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk så ett krav är att ditt hjärta sitter till vänster.

Vikariat 1 tillträds under maj och sträcker sig till 28 september.

Vikariat 2 tillträds under juni och sträcker sig till 17 augusti.

Sista ansökningsdag är 20 april. Skicka din ansökan med arbetsprov och referenser till Daniel Swedin, redaktionssekreterare, på daniel.swedin@aftonbladet.se. Skriv ”Vikariat 2018” i ämnesraden.

Aftonbladets fackliga representant Susanna Vidlund når du på telefon 08 725 2000.

Zina Al-Dewany, 27, blir ny lördagskrönikör på Aftonbladets ledarsida. Hon kommer att medverka varannan lördag från och med denna vecka.

Varför vill du skriva på Aftonbladets ledarsida?

– Att skriva är en slags ventil för mig, ett sätt att bearbeta. Idag ökar ojämlikheten och den individuella friheten minskar. Människors liv blir mer förutsägbara, med färre möjligheter. Min ambition är att engagera och stå för framtidshopp, säger hon.

Zina Al-Dewany är redaktör på Politism och har tidigare skrivit ledare för ETC och Flamman. Hon gick Aftonbladets ledarskribentutbildning 2015. Tidigare har hon bland annat studerat biomedicin på Karolinska Institutet och Litteraturvetenskap vid Södertörns högskola.

Hur känns det idag?

– Det var ju här på Aftonbladet jag började skriva så det känns som om cirkeln sluts på något sätt, säger hon.

Zina Al-Dewany är från Hagsätra i södra Stockholm och är uppväxt i söderort. Hon har tidigare varit engagerad i studentpolitik och då arbetat främst med bostadspolitik.

Hennes första krönika publiceras på lördag.

Anders Lindberg

Det är glädjande att i dag kunna berätta om två nya rekryteringar till Aftonbladets ledarsida.
Jonna Sima kommer att börja som ordinarie ledarskribent och Daniel Suhonen som lördagskrönikör varannan vecka.

Aftonbladets ledarsida ska vara Sveriges största och mest engagerande ledarsida. Vi är en tydlig vänsterröst i samhällsdebatten utifrån socialdemokratiska värderingar.

– Att komma till Aftonbladets ledarsida är att komma hem. Jag lärde mig läsa och tänka med hjälp av Aftonbladets Dieter Strand, Gunnar Fredriksson, Olle Svenning och Lena Askling, säger Daniel Suhonen som debuterar som lördagskrönikör 3 mars.

– I dag ökar ojämlikheten i Sverige trots att vi har en socialdemokratisk regering. Nästan all debatt handlar om invandring. Jag vill bidra till att den valdebatt vi nu går in i handlar om att minska de ekonomiska skillnaderna. Jag vill också föra in mer klimatfrågor, säger Jonna Sima som börjar som ledarskribent 26 mars.

Jonna Sima arbetar i dag som kulturredaktör på tidningen Arbetet och har tidigare i flera omgångar vikarierat på Aftonbladets ledarsida. Senast 2016-2017 som redaktionssekreterare. Hon har tidigare medverkat i bland annat ETC och Dagens Arena. Jonna Sima har gått kulturvetarlinjen vid Stockholms universitet och har en fil kand i idéhistoria.

Daniel Suhonen är chef för den fackliga tankesmedjan Katalys. Han har även medverkat på ETC:s ledarsida och i Expressen kultur. Daniel Suhonen har tidigare bland annat arbetat som vårdbiträde, skolvaktmästare, fastighetssekreterare och varit chefredaktör för de idépolitiska tidskrifterna Tvärdrag och Tiden. Daniel Suhonen har en fil kand i sociologi och ekonomisk historia vid Stockholms universitet.

Varmt välkomna

Anders Lindberg

I morse krävde SD att jag skulle ta ner artikeln om att Jimmie Åkesson ljög i Agenda om sina välfärdssatsningar.

Fair enough, om vi har fel ska vi naturligtvis rätta, jag hade inte själv gått igenom siffrorna som ligger under KIT:s postning.

Så jag läste nu på morgonen igenom SD:s budget och ringde sen till Finansdepartementet för att fråga hur Strandhäll har räknat.

Så här, blev svaret:

SD har i sin budget, i tabell 18:5, redovisat effekterna på kommun och landstingssektorns finanser:

Som man ser är minuset på drygt två miljarder enligt deras egen redovisning, effekten på kommuner och landsting av övriga statsbidrag är enligt tabellen noll.

Detta är uppenbart osant, flera av förändringarna är dessutom ganska stora. Exempelvis drar SD ner nästan 10 miljarder på kommunersättning till flyktingmottagande, knappt 4,5 miljarder på bidrag till lärarlöner och 2,3 miljarder på fler anställda i lågstadiet.

Finansdepartementet har summerat vad SD satsar och drar ifrån på olika områden i tabellen nedan:

Av tabellen framgår alltså de olika områdena och de summeras till just 13 miljarder.

SD:s budget är offentlig och vem som vill kan naturligtvis gå in och kontrollera siffrorna själva.

Därmed är mitt svar till Josef Franson, SD, att jag vidhåller att Åkesson ljög i Agenda. Om SD bevisar att jag har fel ska jag naturligtvis ändra mig.

Däremot ska jag självklart uppdatera artikeln med turerna kring KIT.

Anders Lindberg