Myndigheten för samhällsskydd och beredskap  presenterade innan Folk och Försvar en stor opinionsundersökning som bland annat visade att stödet för svenskt medlemskap i Nato ytterligare minskat. 

Andelen som anser att Sverige också fortsättningsvis bör stå utanför Nato har återigen ökat och är nu drygt 20 procentenheter fler än de som är positiva till ett svenskt medlemskap.

Bara 28 procent vill gå med trots att frågan som ställdes är positivt vinklad för Natomedlemskap. I själva frågan ges även info att flera andra nyss gått med, borde inte vi…

Trots detta vill många på Folk och Försvar och på de stora liberala tidningarna diskutera Natomedlemskap.

Det känns lite som slöseri med tid.

Den fråga som ingen egentligen lyckas svara på är vilket säkerhetspolitiskt problem Natomedlemskap egentligen är en lösning på? Vad fungerar inte nu som skulle fungera med ett medlemskap?

Det blir mest en massa lull-lull om att vi ska vara med i klubben för att andra är det.

Hos mig väcker denna diskussion flera frågor.

Finns det ett reellt existerande hot som vi behöver Natos försvarsgarantier för att värna oss mot?

Det hävdar ingen på allvar. Inte under överskådlig tid. Vårt säkerhetspolitiska läge är tvärtom bättre än kanske någonsin tidigare.

Det är svårt att se vad som försämrats så mycket i vårt säkerhetspolitiska läge de senaste åren att det skulle motivera en dramatisk omsvängning av vår försvars och säkerhetspolitik?

Hindrar vår militära alliansfrihet oss från att delta effektivt i internationella insatser för att bevara fred och säkerhet i omvärlden?

Uppenbarligen inte eftersom vi redan idag ger mycket uppskattade bidrag i flera insatser. Visst fanns det inkörningsproblem med exempelvis Libyeninsatsen men de löstes. Och flera av Natoländerna hade uppenbarligen större problem eftersom de inte deltog alls…

Vilket faktiskt samarbete behöver vi ha som vi inte redan har genom vårt partnerskap inom EAPR (Euroatlantiska partnerskapsrådet) och PFF (Partnerskap för fred)?

Sverige deltar idag under Natos ledning i Kosovo och Afghanistan. Vi deltog under förra året under Natos ledning i Libyen. Vi har fungerande samarbete för att genomföra liknande operationer, övningar, materiel som är Natostandard med mera.

Svaret är att vi samarbetar väl redan idag och det är svårt att hitta exempel på vad vi skulle vilja göra där vår Alliansfrihet skulle hindra oss.

Om vi vänder på det: vilka problem finns med Natomedlemskap?

Det första är att det begränsar Sveriges handlingsfrihet. Nato är både ett försvarssamarbete och ett politiskt samarbete. Det kunde vi exempelvis se efter 11 September när USA satte ett enormt tryck på medlemmarna att delta i diverse mindre lyckade krig och andra åtgärder inom ”kriget mot terrorismen”.

I en krigssituation, eller ett liknande scenario, skulle vi i praktiken sakna handlingsfrihet. Det är en central del av vår suveränitet som vi skulle ge upp.

Det andra är att alliansfrihet också kan vara en tillgång. Dels politiskt. Men även militärt. Exempelvis Libyeninsatsen fick större politiskt legitimitet i delar av världen eftersom det inte ”bara” var Nato som genomförde den. 

Det tredje är att Nato ytterst bygger sin avskräckande förmåga på kärnvapen. Att Sverige skulle ta steget in under Natos kärnvapenparaply vore mycket olyckligt. Trist sätt att avsluta ett halvt sekels arbete för kärnvapennedrustning.

Det fjärde är det som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap visar med sin undersökning. Sveriges försvars- och säkerhetspolitik måste ha folklig förankring. Det saknas fullkomligt för ett Natomedlemskap. 

Det kanske är lite elakt att påpeka men faktum är att samma undersökning visar att 22 procent tycker det är tveksamt om vi behöver ett militärt försvar alls.

En åsikt med nästan lika stor folklig förankring som Natomedlemskap. 

Kan vi övergå till att prata om de riktiga frågorna nu?

Anders Lindberg

Så återinträder han då i svensk politik, Håkan Juholt. Brunbränd och utvilad mötte han journalister, militärer och försvarspolitiker på Högfjällshotellet i Sälen.

Juholt själv tycker att långhelgerna gjort honom gott.

– Jag är en bättre människa i dag än vad jag var i december, sa han till TT.

Ska sanningen fram låter det snarare som Håkan Juholt är sig precis lik, på gott och ont.

Den politiska scenen är dock inte riktigt den samma som när Juholt tog ledigt. Vänsterpartiet har en ny ordförande som den senaste veckan har förekommit överallt. Just nu har han diskutera privat äldrevård med centerledaren Annie Lööf.

I debatten mot Lööf hade Sjöstedt trumf på hand. Att försvara vårdvinsterna efter Caremaskandalerna är inte det lättaste.

Men Sjöstedt håller kanske också på att skaffa sig en riktigt bra hand i spelet med Juholt om vänsterväljarna.

Vanvård av äldre är trots allt en större fråga än försvarets permanenta pengabrist, och Agenda är en större scen än Högfjällshotellet.

I kväll var det nog Sjöstedt som drog det längsta strået.

Ingvar Persson

Sverigedemokraternas ungdomsförbund försöker göra en stor sak av att de inte snabbt beviljats medlemskap i Folk och Försvar. 

Orsaken verkar vara att de vill gå på Rikskonferensen som börjar i Sälen idag.

Folk och Försvar har inte hanterat medlemsansökan tillräckligt snabbt tycker SDU. De har då svarat med att se till att ett par enskilda personer i Folk och Försvars ledning hängts ut på nätet. Bland annat på den ökända rasistsidan Avpixlat. Det är bedrövligt.

Folk och Försvar styrs av sina medlemsorganisationer. Det är ingen myndighet utan samlar en lång rad organisationer från hela det svenska samhället. 

Folk och Försvars medlemsorganisationer och styrelse måste självfallet själva få bestämma vilka som beviljas medlemskap i organisationen. Ingen annan.

SDU:s beteende visar både på en konstig demokratisyn och ett närmast rättshaveristiskt agerande när de inte får som de vill. 

Det vore onekligen naturligt om Folk och Försvar inte vill ha en sådan organisation som medlem.

Anders Lindberg

På LO:s kongress om lite mer än fyra månader kommer ombuden att få ta ställning till ett riktigt dåligt förslag. LO-tidningen – den heter så fram till i mars – berättar i dag att IF Metall vill att tidningens verksamhet samordnas med informationsenheten på LO.

Det är precis den sortens dumheter som jag trodde att arbetarrörelsen till sist lyckats lägga bakom sig. Uppenbarligen hade jag fel.

Journalistik och information är inte samma sak.

Det journalistiska uppdraget – också när det utövas i en organisationstidning – kan aldrig vara att förmedla den bild av verkligheten som makten vill visa. Och det spelar ingen roll om ledningen, som i fackförbunden, kan hänvisa till aldrig så starka demokratiska mandat.

Riktig journalistik måste ändå vara oberoende.

Det där är en insikt som i dag präglar arbetet i fackförbundspressen, och inte minst LO-tidningens redaktion. Här görs viktiga insatser för att skildra viktiga delar av verkligheten som andra redaktioner struntar i att berätta om.

Det är inte alltid populärt i ledningen för fackförbund, som när tidningen berättat om innehållet i kommande uppgörelser, eller avslöjat eftergifter som förhandlarna gärna sett hade förblivit dolda.

Besvärande för några alltså, men absolut nödvändigt om inte folkrörelsen ska förvandlas till något slags tyst företagskultur. Fackföreningsrörelsen behöver lojalitet, men inte konformism.

Nu hoppas jag att kongressombuden i maj kommer att vara alldeles för kloka för att anta IF Metalls förslag. Det luktar trots allt starkt av 1960- och 70-tal.

Men det är illa att det alls måste sägas. Arbetarrörelsen borde ha kommit längre vid det här laget.

Ingvar Persson

Statsminister Reinfeldt är bekymrad. Pengarna är slut, orosmolnen blåser in från Grekland. Det blir kanske inget femte jobbskatteavdrag på hela mandatperioden, avslöjade han i går för Rapports Mats Knutsson.

När massarbetslösheten bitit sig fast och lågkonjunkturen står för dörren är det en prioritering som ingen kan invända emot, utom möjligen en del av Reinfeldts egna kärnväljare.

Det finns angelägnare saker att göra än att sänka skatten. Reinfeldts problem är att han inte tycks veta vad.

När tiderna är svåra blir är det viktigt vilka beslut politiker fattar, och att de alls fattar beslut. Här får duon Reinfeldt och Borg problem.

Deras recept tycks nämligen vara att göra så lite som möjligt när politiken behövs som mest. ”Spara i ladorna” som finansminister Borg brukar säga.

Det är, med nationalekonomen Christian Westerlind Wigströms ord, som om regeringen inför en annalkande flodvåg köpt ett lager flytvästar, och sedan låst in dem i ett förråd dit bara Anders Borg har nyckeln.

Riksdagsledamöterna klagar på att de inte får några förslag att arbeta med. Ministrarna åker runt och försöker återanvända pengar från den senaste budgeten. Som när näringsminister Annie Lööf och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström försökte få budgetens anslag mot långtidsarbetslöshet att framstå som ett krispaket för Saab.

Det är förmodligen inte sista gången de pengarna kan återanvändas. Om varningstecknen slår in kommer det att behövas.

Statsministerns recept är dock det enklast tänkbara. Sitt still i båten.

Tänk om han kunde få Anders Borg att öppna förrådet med flytvästar också.

Ingvar Persson

Just nu duggar bekännelserna från ledande socialdemokrater tätt. Senaste är det Mona Sahlins tidigare stabschef Stefan Stern som på Dagens Nyheters debattsida förklarar förfallet.

Artikeln, som nu heter ”S är på väg att spela bort även de viktiga välfärdsfrågorna” borde kanske ha fått rubriken ”En politruks försvarstal”.

Stern ägnar nämligen sin skrivmöda åt att förklara vad som gick fel under den förra mandatperioden.

Till en början ingenting, visar det sig. Väljarna visade väldig entusiasm för det av Stern och Sahlin introducerade rådslaget. Opinionssiffrorna nådde rekordnivåer i ivrig förväntan på nyorientering.

Sedan gick å andra sidan nästan allt fel. Och mest fel blev det när envisa socialdemokrater vägrade acceptera att Sahlin bildade pakt med Maria Wetterstrand för deras räkning. En slem plan för att förhindra politisk förnyelse, antyder Stern.

I hans – och Sahlins – värld är det samarbetet med Vänstern som stoppat en blomstrande rödgrön regering. Historien skulle kunna beskrivas lite annorlunda, men det får bli en annan gång. Stern beskriver säkert hur han såg det politiska landskapet från sin utsiktspunkt bakom skrivbordet på partiexpeditionen.

När han kommer till slutet för dagen måste jag dock fråga mig hur den tidigare superstrategen tänker. Stern tycks nämligen – helt korrekt – tycka att Socialdemokratin illa nytjat skandalerna kring de privata företag som tjänar pengar på vanvård av våra äldre.

Men slutsatsen är inte att socialdemokratin ännu sliter med samma undanglidande inställning till välfärdens profitörer som till exempel Kristdemokraterna. Problemet är inte att partiets företrädare säger sig vara för vinst, men inte för vinstintressets konsekvenser.

Nej för Stern är problemet ett annat. Caremaskandalen har fått socialdemokratin att svikta i sitt försvar av privata vårdkoncerner och riskkapitalistiska placeringar.

Det är tydligen det han menar med viktiga välfärdsfrågor, att försvara Caremas vinster.

Så är det kanske. Men inte låter det så pragmatiskt att försvara att blöjor ska återanvändas för att pressa kostnader, eller att gamla ska få ligga på golvet därför att det fattas sängar? Och om sanningen ska fram låter det inte som så mycket till politisk strategi heller.

Ingvar Persson

På lördag klockan 13:00 kommer en demonstration gå från Sergels torg till Lundin Petroleums högkvarter. Från början var det tänkt att den skulle gå från Utrikesdepartementet men det tillät inte polisen.

På Facebook skriver arrangörerna:

Varför gör inte Carl Bildt mer för journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson som sitter fängslade i Etiopien, där de var för att undersöka Lundin Oils förehavanden?

Arrangör är Damon Rasti som tidigare kanske är mest känd som grundare till hemsidan Tjuvlyssnat.se.

På Twitter kan man följa arbetet med demonstrationen under hashtaggen #Bildt14jan 

Anders Lindberg

Nu på eftermiddagen ger sig näringsminister Anne Lööf och landsbygdsminister Eskil Erlandsson ut på krogrunda i stockholmsvimlet.

Så livat kommer det dock inte att bli. De båda ministrarna tänker börja på McDonalds och sedan fortsätta till Pizza Hutt. Möjligen blir avslutningen lite mer flottare. Lööf och Erlandsson har i alla fall bokat bord på restaurang Pontus, kanske för en toast Skagen?

Nu är det nog inte matsedlarna som ligger bakom ministrarnas restaurangval. Avsikten är att ta reda på hur branschen tagit emot den sänkta momsen, och då gäller det att välja med urskiljning.

Lööf och Erlandsson vill naturligtvis veta att krögarna sänkt priserna, och att restaurangerna nu ropar efter folk. Det är säkert precis vad de kommer att få höra på de tre utvalda krogarna.

Om de i stället hade valt någon av konkurrentarena tvärs över gatan hade beskedet sannolikt blivit ett annat. Varken erfarenheten från andra länder eller signalerna från landets restaurangägare tyder på att momssänkningen kommer att leda till lägre priser och fler anställda.

Pengarna – 5,4 miljarder – kommer i de flesta fall att stanna i krögarnas fickor. Men så kommer det alltså inte att låta under ministrarnas studiebesök i dag.

Ändå – den riktigt stora frågan är kanske en annan.

Hur motiverar man en politik som slussar över drygt 5 miljarder till landets kroggäster – eller krogägare – medan äldreomsorgen förfaller och sjuka utförsäkras?

Den frågan kan ju de båda ministrarna fundera på när de tar sig hem efter sin runda på Stockholms krogar.

Ingvar Persson

En konkurrerande kvällstidning revolutionerade för en tid sedan sportjournalistiken med webfrågan:

Är Petter Northug en gris?

Drygt 18 000 personer svarade ”Ja, absolut” på frågan vilket för övrigt var det ända svarsalternativ som fanns.

Nu har den konkurrerande kvällstidningens politiske reporter Niklas Svensson gjort en uppföljning i enkätform med samma metodik.

Han har skickat ut en enkät till socialdemokratiska lokalpolitiker med frågor om deras förtroende för Håkan Juholt.

Svarsalternativet att de har förtroende för honom och tycker han ska sitta kvar saknas.

Istället ska de besvara vid vilket procenttal i Demoskops väljarbarometer ”Håkan Juholt bör bytas ut som partiledare”. Och vem som bör efterträda honom.

Detta har upprört den socialdemokratiske lokalpolitikern Peter Högberg som lagt ut hela frågeformuläret på sin blogg samt den mediakritiska bloggen ”Mediabruset” som analyserar frågorna.

Svarsalternativet ”Ha ha ha, Demoskop, allvarligt?” saknas för övrigt också.

Anders Lindberg

Andra som skriver. Martin Moberg om hur man sätter ihop en enkät. Röda berget kallar det ”bottennapp”.

I dag berättar Ekot att Arbetsförmedlingen lyckats förhandla sig till ett riktigt bra pris för tolkhjälp, en verksamhet som expanderat snabbt sedan förmedlingen expanderat på flyktingmottagningens område. Företaget Semantix som fått kontraktet tar 59 kronor för den första halvtimmens arbete.

Med det priset behövs inte någon akademisk examen i personaladministration för att inse att tolkarna är underbetalda. Andra företag, där lönerna följer kollektivavtalen, har inte en chans.

Semantix tycks ta sig förbi problemet på enklaste sätt. Tolkarna är uppdragstagare, och alltså inte anställda. På det sättet kan de göra precis det den svenska kollektivavtalsmodellen ska förhindra, alltså dumpa lönerna.

Det skulle kunna vara en illustration av den arbetsmarknad som måste ha förespeglat Maud Olofsson när hon så energiskt röjde undan hindren för att utfärda F-skattsedlar.

Men det skulle också kunna vara en illustration till konsekvenserna av upphandlingar där det enda syftet tycks vara att pressa priset. I slutet finns det alltid någon som får betala, och allt som oftast är det den som ska utföra själva arbetet.

Det kanske liknar en fungerande marknad, men blir det verkligen också ett fungerande samhälle?

Det blir billigt för Angeles Bermudez-Svankvist och hennes myndighet, men dyrt för tolkar som tvingas arbeta för alldeles för låg lön. Och det blir dyrt för de anställda tolkar som nu blir utan jobb.

Det är inte konstigt att fackförbundet Unionen frågar sig vad statsminister Fredrik Reinfeldt ord till kollektivavtalens försvar på förbundets senaste kongress egentligen är värda?

Svaret är kanske trots allt inte så svårt.

Inte ett dugg, i alla fall inte så länge det hjälper till att pressa ner priset på arbete.

Ingvar Persson