LO-tidningen kommer att byta namn. Till Arbetet.

Ett passande namn, tycker chefredaktören Johanna Kronlid.

”Vi är tidningen med den bästa arbetsmarknadsbevakningen”, säger hon. Det må vara sant. Men framför allt betyder namnbytet att LO-tidningen tar över en av den svenska arbetarrörelsens mest traditionstyngda symboler, tidningsnamnet Arbetet.

Låt oss hoppas att det arvet kommer att förvaltas bättre i framtiden.

Ingvar Persson

Det privata vårdbolaget Carema menar att den gamla patienten sov på golvet för att han valde det.

I själva verket tyder allt på att mannen saknade säng. Att personalen på Tallbohov hade tagit sängen för att ge den till en annan patient.

Skandalerna i äldrevården rullar vidare. Dagens Nyheters nya Stockholmsbilaga har i en serie artiklar avslöjat missförhållandena i storstadskommunerna. Tidigare har vi läst om Koppargården i Vällingby som redovisade ovanligt höga dödstal. Nu har turen kommit till Tallbohovs äldreboende i Järfälla norr om Stockholm, ett hem för 92 pensionärer som precis som Koppargården drivs av vårdbolaget Carema. 

Rapporterna från Tallbohov avslöjar brister på allt som kostar pengar, tvål, handsprit, toalettpapper samt medicinsk utrustning. I ett fall gick det uppenbarligen så långt att en patient inte ens hade en egen säng.

Personalen har larmat om och om igen och när den till slut vände sig till kommunens medicinskt ansvariga sjuksköterska, då tog det hus i helvete på Carema. Det som hände på Tallbohov skulle stanna där.

Missförhållandena verkar ändå ha nått den moderata kommunledningen i Järfälla som nu sagt upp avtalet med Carema.

Problemet är bara att Carema driver över 80 äldreboenden runt om i Sverige. Har de samma hårda krav på nyckeltal som ska följas oavsett vad patienterna behöver?

Äldrevården måste granskas kontinuerligt, de anställda måste få meddelarskydd om de larmar om missförhållanden. Ingen ska behöva vara rädd för att avslöja vanvård av gamla och skyddslösa medmänniskor.

Eva Franchell

I Svenska Dagbladet applåderar i dag ledarsidan planerna på ett nytt omställningsavtal för privattjänstemännen. Särskilt glad tycks man, inte överraskande, vara över att över att Unionens ordförande Cecilia Fahlberg avfärdar turordningsreglerna.

Ledaren summerar nästan poetiskt att vi kan se början på ”en återgång till den tiden då fack och arbetsgivare arbetade tillsammans för att skapa goda förutsättningar för såväl företagen som arbetstagarna”.

Vackert. Men det är en fråga som gnager. När tänker sig Svenska Dagbladets ledarredaktion att denna guldålder kan ha inträffat?

Det kan inte vara 1990-talet, i alla fall inte innan industriavtalet 1997. Det präglades av havererade huvudavtalsförhandlingar, statliga kommissioner och – i alla fall enligt historieskrivningen på Svenskt Näringsliv – alltför höga lönelyft.

Det kan absolut inte vara 1980-talet. Då skenade nämligen inflationen, med höga nominella lönelyft men sjunkande reallöner. Dessutom inleddes årtiondet med en av de största konflikterna någonsin på svensk arbetsmarknad.

”En investering för framtiden” som den dåvarande arbetsgivarbasen Curt Nicolin beskrev storlockouten.

Det är också svårt att tro att ledarsidan på Svenska Dagbladet drömmer sig tillbaka till de vilda strejkernas och löntagarfondernas 70-tal, eller till gruvstrejkens 60-tal.

Så där skulle man kunna fortsätta. Arbetsmarknaden har alltid präglats av konflikten mellan arbete och kapital, och av försöken att hantera den motsättningen.

Så frågan kvarstår. Vilken tid är det Svenska Dagbladet önskar åter?

Kanske talar de om tiden före 1846. Då avskaffades nämligen skråväsendet.

Ingvar Persson

Sverige röstade tidigare i veckan nej till palestinskt medlemskap i FN-organet Unesco.

En skandal som nu kan komma att följas av fler.

Enligt den israeliska tidningen Haaretz kommer Palestina nu att söka medlemskap i ytterligare 16 FN-organ.

Det största är WHO, Världshälsoorganisationen.

Sveriges motivering till att rösta nej till Palestina i Unesco var i huvudsak principiell. Man vill vänta på FN.

Alla vet att det är ett svepskäl. Genom röstförklaringen är man nu dessutom inmålad i ett hörn tillsammans med USA och ett fåtal andra EU-länder. Ett beslut framdrivet av Jan Björklund (FP).

Regeringen körde, enligt TT, över diplomaterna på UD som ville ha en mer försiktig linje. Nu visar det sig med all önskvärd tydlighet att Utrikesdepartementet var bättre på utrikespolitik än Jan Björklund (FP).

Så vad ska Sverige göra nu? Hur kommer Sverige att rösta om palestinskt medlemskap i WHO?

Anders Lindberg

Svenskt Näringsliv och tjänstemännens förhandlingskartell PTK tänker prata om anställningstryggheten. Facket vill ha kompetensutveckling och bättre stöd till tillfälligt anställda och sjuka. Arbetsgivarna vill ha bort turordningsreglerna.

Det är säkert värt ett försök, även om det är lite svårt att förstå vad Unionens Cecilia Fahlberg och Svenskt Näringslivs Christer Ågren ska ersätta turordningsreglerna med. Kompetens, brukar de säga. Men på vems villkor?

Sanningen är ju att Sverige redan har en extremt generös lagstiftning när det gäller att säga upp folk. Och även om de fackliga organisationerna i dag ofta går med på avtalsturlistor förhandlas de fram med turordningen som argument.

Under alla förhållanden är risken stor för att Fahlberg nu öppnar dörren för de politiska krafter som gärna lägger hela makten över vem som ska ha ett jobb och vem som ska få sparken.

Näringsminister Annie Lööf kunde inte heller bärga sig. Även om anställningsskyddet rimligen är en fråga för arbetsmarknadsminister Hillevi Engström hade Lööf en kommentar red

Redan innan parterna fått prata till punkt lovade Annie Lööf att hon som näringsminister att ”bistå i processen att hitta lösningar som sänker trösklarna in på arbetsmarknaden”.

Entusiasmen borde om inte annat göra Fahlberg lite bekymrad.

Någon skulle kanske berätta för ministern att mindre anställningstrygghet snarare handlar om att sänka trösklarna ut från arbetsmarknaden.

Ingvar Persson

På Löneboggen skriver jag idag också om en ny rapport som visar att Sverige behöver bättre system för att företagen ska kunna behålla arbetskraften i kristider.

Maria Wetterstrand rasar på Facebook mot Miljöpartiets valberedning i Stockholm

Nu ger sig Maria Wetterstrand (MP) med hull och hår in i ledarstriden i Miljöpartiet i Stockholm. På Facebook kallar hon det ”fullständigt obegripligt” att valberedningen föreslår Daniel Helldén till nytt borgarråd.

Hon vill istället se Emilia Hagberg som hon kallar: ”grymt kompetent, intelligent, tydlig, rak och förtroendeingivande”. Något Daniel Helldén alltså tydligen inte är.

I de flesta partier håller sig före detta partiledare på behörigt avstånd från personval. Det brukar ses som ganska odemokratiskt att den som haft den yttersta makten i partiet lägger sig i vem partimedlemmarna ska ge sitt förtroende.

Bakom striden döljer sig en konflikt mellan gamla miljöpartiet (Daniel Helldén som doktorerat på almstriden) och nya (Emilia Hagberg som inte var född när almstriden ägde rum).

Miljöpartister brukar anklaga andra partier för att vara toppstyrda och en del av ett politiskt etablissemang där kompisar håller varandra om ryggen.

Återstår nu att se om partiets medlemmar håller fast vid sin öppna valprocess eller om de lyder Maria Wetterstrand.

Det vet vi efter medlemsmötet 9 november.  Går Göran Persson-fasonerna hem?

Anders Lindberg

Vill man läsa mer om Miljöpartiets ledarstrid i Stockholm finns allt material samlat här.

Unesco är FN:s organ för utbildning, forskning och kulturfrågor. I dagarna har organisationen toppmöte i Paris.

I dag röstade de 194 medlemsstaterna om de skulle acceptera Palestina som medlem. En het fråga som dominerat i diskussionerna inför och under mötet.

Palestina välkomnades som medlem med 107 röster för, 14 emot och 52 nedlagda röster.

Men Sverige röstade mot palestinskt medlemskap.

Källor till Aftonbladets ledarsida har uppgett att det som hänt är att Folkpartiet blockerat frågan internt i regeringen. Demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) är för övrigt själv delegationsledare för den svenska delegationen.

I röstförklaringen skyller Sverige på timing. Man säger sig vara för en tvåstatslösning men vill att frågan först ska avgöras i FN där frågan om palestinskt FN-medlemskap är en stor diskussion.

Detta är inget annat än en skandal. Övriga Allianspartier har alltså låtit det lilla och i Palestinafrågan extrema Folkpartiet ta politiken som gisslan. Att bara 13 andra stater röstade likadant säger något om vilken grupp Sverige nu hamnat i. 

Agerandet väcker frågor.

Har oppositionen överhuvudtaget blivit informerad av vad den svenska regeringen sysslar med i Paris? Allianspartiernas egna riksdagsledamöter?

Vad betyder det för frågan om palestinskt medlemskap i FN?

Och varför sker det svenska ställningstagandet utan offentlig debatt?

Anders Lindberg

Syriens diktator, Bashar al-Assad, talade i helgen för första gången på länge med västmedia. Det tyder på desperation.

Efter att Ben Ali, Hosni Mubarak och Muammar Gaddafi i tur och ordning har fallit bör världen nu på allvar rikta strålkastarna mot Damaskus.

Våldet måste upphöra och ännu en diktatur bör förpassas till historieböckerna.

I en exklusiv intervju med The Daily Telegraph sa al-Assad  bland annat att Syrien inte är jämförbart med något annat land som påverkats av den arabiska våren. Alternativet till hans regering är en utveckling som i Afghanistan eller ”som tio Afghanistan”.

Enligt FN har över 3000 människor dödats under de sju månader upproret i Syrien har pågått. Mängder av aktivister har fängslats.

Regimens taktik har till stor del handlat om att sprida rädsla, särskilt bland minoritetsgrupper, för att ett nytt styre skulle innebära kaos eller islamism. Oppositionen har beskrivits som terrorister eller utländska agenter.

Taktiken har till stor del fungerat, många är rädda. De brutala angreppen på den kristna koptiska minoriteten i Egypten i början av oktober har inte förbättrat saken.

Övriga världen har protesterat men FN:s säkerhetsråd är blockerat av Ryssland och Kina som vill skynda långsamt och har stora egna intressen i området.

Men efter Muammar Gaddafis fall börjar verkligheten hinna ikapp den syriska regimen.

Arabförbundet har i skarpa ordalag varnat för internationella aktioner och det diplomatiska tonläget börjar skruvas upp.

Men trycket på Syrien måste ökas ytterligare.

I längden kan inte Kina och Ryssland tillåtas blockera det internationella samfundet. Då måste bland andra Europeiska Unionen överväga hur man på egen hand kan gå vidare.

Än så länge är ett militärt ingripande inte aktuellt men i takt med att övergreppen mot mänskliga rättigheter fortsätter måste världens ledare vara beredda att diskutera vilken ansvar de har för att skydda den syriska befolkningen mot sin egen regering.

Anders Lindberg

Andra som skriver: Jinge ser ett annalkande storkrig framför sig. Martin Moberg om behovet att höja rösten. Lena Sommestad om utspelet i helgen att stoppa utvisningarna till Syrien.

Håkan Juholt är som bekant ute på en förlåt-mig turné.

– Jag var helt säker på att jag gjorde rätt när det gäller ersättningen för lägenheten, och jag är ledsen att mina tillkortakommanden skymmer sikten och gör det så mycket svårare för er som vill ha ett annat Sverige, säger han.

Idag verkar han emellertid ha begett sig till Indien och där ska han han nog inte be om ursäkt (vad vi vet).

Aftonbladets ledarsida listar därför andra kända ursäkter.

”Förlåt, förlåt, förlåt”

Efter att ha förstört Taylor Swifts tacktal under MTV Video Music Awards bad Kanye West om ursäkt i nästan ett helt år. Detta gav bland annat upphov till särskilda Kanye-West- ursäkts-generatorer på nätet.

”Det var fel metafor”

Den förre guvernören av Illinois Rod Blagojevich sa att han var ”svartare än Barack Obama…. Jag putsade skor och väcte upp i en lägenhet med fem rum”. Kommentaren blev inte populär.

”Vad jag sa var dumt, dumt dumt…. Helt uppenbart är jag inte svartare än presidenten, Det var en dum metafor”

Metafor? Ar inte det upprörande hur han kopplar ihop svarta med ”skoputsning”?

”Jag glömde”

Under det amerikanska presidentvalet 2004 hävdade den demokratiske kandidaten John Kerrys fru Teresa Heinz (ja, som i ketchupen) att presidentfrun Laura Bush aldrig hade haft ett riktigt jobb.

”Vad jag själv har gjort är lite större” sa hon.

Laura Bush hade dock inte bara arbetat. Hon hade arbetat som skollärare i tio år. Teresa Heinz fick be om ursäkt. ”Jag glömde” sa hon.

”Jag tror visst på gudarna, jag bara ifrågasätter deras förmågor”

Ursäkten som startade alla ursäkter är trots allt Platons Apologin. Den grekiska filosofen skrev ner det försvarstal som Sokrates skall ha hållit år 399 f.Kr. vid den rättegång där han dömdes till döden av athenarna. Sokrates återger anklagelserna mot sig själv som ogudaktig och en ungdomens förförare.

På den tiden var betydelsen av ordet apologi, dock mer i linje med ”försvarstal” och Sokrates hävdade med viss kraft att han visst trodde på gudarna – han bara ifrågasatte deras förmågor.

”Jag hade inte tid”

Kubas Fidel Castro fick be om ursäkt för att tusentals homosexuella förtrycktes under den kubanska revolutionen. Castro hävdade dock att han aldrig haft några fördomar mot homosexuella, utan att han helt enkelt varit för upptagen med annat för att lägga märke till att de skickades till arbetsläger.

”Det var bara en allmän kommentar om sekulariseringen”

John Lennon hamnade i blåsväder efter att ha sagt att Beatles var större än Jesus, han försvarade sig upprepade gånger.

Lennon menade att det bara hade varit en allmän kommentar om sekulariseringen och kyrkans minskade inflytande över unga människors liv.

”Jag menade en annan sorts choklad”

Efter översvämningskatastofen i New Orleans uppmanade borgmästare Ray Nagin medborgarna att återuppbygga ett ”chokladens New Orleans”. Detta upprörde de vita invånarna och Nagin fick be om ursäkt:

”Hur gör man choklad? Man tar mörk choklad och man blandar det med vit mjölk – då blir det en fantastisk dryck. Det var den sortens choklad jag menade.”

Katrine Kielos

Det har varit en ganska splittrad vecka för oss ämnesmässigt. På redaktionen har vi främst glatt oss åt de små burkar med torkade trattkantareller som Ingvar har levererat från skogarna. Gällande trafik på nätet är det dock uppenbart att det är Moderaternas historiesyn som har engagerat mest.

Daniel slog i veckan stort rekord.

Moderaterna och historien

Vi uppmärksammade historieförfalskningen i Moderaternas idéprogram redan när kongresshandlingarna kom i september. Under förra helgen efter partistämman växte kritiken framförallt på Twitter. Dock kunde vi inte ana riktigt hur mycket frågan faktiskt engagerade. På tisdag skrev Daniel sedan sin text ”Dags att stå för din historia Reinfeldt” och redan på förmiddagen slog den trafikrekord på webben. Det tog aldrig slut. Folk är verkligen upprörda. Och det med rätta.

Som Daniel skriver:

”Att anpassa partiet till samtiden är en sak, att revidera historien en annan. ­Moderaterna hade fel, om apartheid och om välfärdsstaten. De vet om det, men 2011 är de inte ­ödmjuka nog att erkänna det.”

Eva skriver om media

I tisdags verkade det under några timmar som om Aftonbladet kanske kunde ha varit utsatt för en hackerattack. Jag försökte beordra alla på ledarsidan att som säkerhetsåtgärd byta lösenord på våra e-postkonton, från ”levepartiet” till ”levepartietochlo”. Oklart om order åtlyddes. Eva skrev i alla fall med anledning av historien om hur politiska lögner sprids på nätet. Dagen efter följde hon upp med en text om hur vi påminns om Internets brister.

Idag tog hon sig sedan an media från ett annat håll i en uppmärksammad söndagskrönika om drev.

Euron räddas (igen)

Det var en dramatisk vecka (igen) för EMU och den europeiska ekonomin. Ledarna kom fram till en lösning (igen) som är otillräcklig och oklar (igen). Anders skrev om att det är livsfarligt att svika Grekland och Ingvar gick på riksdagsdebatt om euron och beskrev hur tomt Anders Borgs ord om att läxa upp bankerna egentligen klingar.

Tågen slutar gå (igen)

Natten till onsdag fick ungefär 500 tågresenärer tillbringa i väntan på ersättningsbussar. Ingvar skrev om hur den svenska järnvägens förfall handlar om bristande politisk vilja och försummelse under årtionden.

En politiker som i veckan dock engagerade sig i järnvägen var Gustav Fridolin. Han tyckte att investeringsstödet till Facebooks etablering i Luleå borde gå till järnvägen istället och vi räknade fram att Fridolin skulle få en hel kilometer räls för de pengarna.

I övrigt skrev Ingvar bra om SAAB i veckan, Eva skrev om den skandalöst dåliga äldreomsorgen i Stockholm och ni får inte heller missa vår gästkrönikör Susanna Alakoskis mycket lästa text om hemlösheten.

Fortsatt trevlig söndag!

Katrine Kielos