Det går bra för den svenska byggbranschen. Mycket bra, till och med. Ändå ökar konkurserna lavinartat bland byggföretagen. I januari var konkurserna 31 procent fler än ett år tidigare. Enligt Upplysningscentralen kommer konkurserna ha ökat med mellan 5 och 10 procent när året är slut.

En orsak till att det ökande antalet konkurser är att effekten av rot-avdraget har slutat verka. När efterfrågan på rot-tjänster – renoveringar – sjunker hårdnar konkurrensen och bara de stora och starka byggföretagen överlever. Det skriver Byggnadsarbetaren i sitt nya nummer.

Fredrik Polland på Upplysningscentralen förklarar:

Marknaden har svalt en stor del av företagen, men det räcker inte med att hoppas på rot-jobb. Man måste kunna bygga upp en stor kundstock och skapa sig ett namn för att överleva. Alla klarar inte att driva företag.

Johan Deremar, nationalekonom på Sveriges Byggindustrier, säger i tidningen att den hårda konkurrensen om rot-jobben lett till att många oseriösa företag rensats bort. Så kan det vara.

Men det är ju en ganska märklig åtgärd att med skattepengar subventionera en bransch för att de oseriösa aktörerna ska gå i konkurs?

Aftonbladet kunde i går avslöja att migrationsminister Tobias Billström (M) gjort ett bostadsklipp. Billström har tjänat stora pengar på sin övernattningslägenhet som han har i Stockholm. Migrationsministern är skriven i Malmö och får därför 80 000 kronor per år i ersättning för dubbelt boende.

I övernattningslägenheten i Hammarby Sjöstad bor Billströms familj. Lägenheten ombildades nyligen till bostadsrätt. Värdeökning: 2,4 miljoner kronor. Det innebär att Billström tjänat miljoner på vad som – åtminstone formellt – är hans övernattningslägenhet. 

Ursäktandet känns igen: Han har följt reglerna, säger Fredrik Reinfeldt. Och ja, riksdagsledamöter och statsråd har rätt att behålla bostadsadressen i sin hemort, även om de inte vistas där särskilt ofta. 

Men problemet är inte reglerna. Problemet är att ytterligare en politiker avslöjas med att tycka att det är rimligt att skattebetalarna betalar en lägenhet, månad ut och månad in, där politikern inte ens verkar bo.

Ytterligare problematiskt är det att Billström ljuger.

I dag visar det sig att Billström under flera år också försökt omvandla sin hyresrätt i Malmö till bostadsrätt.  I mars 2004 startade han bostadsrättsförening i syfte att få ägarna att sälja huset. Billström var ordförande på stämman och skickade själv in pappren till Bolagsverket.

När Aftonbladet i förrgår frågade Billström om man vill ombilda fastigheten till bostadsrätter svarade han att han aldrig hört talas om ombildningsplanerna och att det var länge sedan han lämnade styrelsen.

Han ljög. Enligt nya avslöjanden i dag sitter Billström fortfarande i styrelsen för föreningen och i akten hos Bolagsverket står Billström som både ordförande och firmatecknare. Som statsråd är Tobias Billström skyldig att redogöra för sina engagemang utöver ministerollen. I sin redogörelse påstår Billström att han inte längre är ordförande. Vad är det som gäller?

Det är klart att det sticker i ögonen på folk att en minister får 80 000 kronor om året av skattebetalarna för att betala hyran för lägenhet där han kanske, kanske inte bor. Särskilt som han köper sin övernattningslägenhet och dessutom verkar vara sugen på att köpa lägenheten som skattebetalarna bekostar.

Uppdaterat 15:09: Nyheter24 skriver nu att Tobias Billström lämnade styrelsen i bostadsrättsföreningen i Malmö när han blev statsråd. Den nya styrelsen säger att de tänkt ändra uppgifterna, men ännu inte rapporterat det till Bolagsverket.

Daniel Swedin

I en riksdagsomröstning i går gjorde regeringen gemensam sak med Sverigedemokraterna och beslutade att Sverige inte har något emot oljeborrning i Arktis.

Sedan i maj innehar Sverige ordförandeskapet i Arktiska Rådet, ”de arktiska staternas samarbetsforum där man gemensamt arbetar för en ansvarsfull utveckling av regionen”. Man kan ju fundera över hur ansvarsfullt det är att borra efter olja kring Nordpolen.

Enligt en rapport från Greenpeace har Lundin Petroleum tillstånd för exploatering och prospektering i regionen. Utrikesminister Carl Bildt, som satt i styrelsen för Lundin Petroleum, är också den som svinger ordförandeklubban i Arktiska Rådet.

– – –

Läs mer på Supermiljöbloggen: ”Alliansen och SD sviker Arktis”.

I går morse presenterade organisationen Swedwatch en uppföljning av tidigare rapporter om tillståndet i de svenska bärskogarna. Skärpta regler har enligt rapporten lett till färre arbetstillstånd, och rimligare villkor i de seriösa företagen.

Men det har inte lett till att utnyttjandet av människor upphört. Lika mycket bär som tidigare har plockats, sannolikt av lika många plockare. Fler har kommit på turistvisum och arbetat utan papper. Många har blivit exploaterade.

I går kväll berättade SVT:s Uppdrag granskning om byggbranschen. En historia om kriminalitet, svarta pengar och ett ohöljt förakt för regler och myndigheter.

– När man kommer ner till tredje och fjärde led i en entreprenörskedja då finns det inga vita pengar kvar, då är det bara svart och fusk, sa fackförbundet Byggnads ordförande Hans Tilly.

Staten blir lurad på pengar, men många blir också utnyttjade.

Så i morse berättade Morgonekot om hur en svensk företagare systematiskt lurat lettiska arbetare på lönen. Arbetarna har rekryterats genom mannens företag i Riga och fått löfte om arbete i Sverige. Väl här har de förmedlats till byggen och lantbruk, men någon lön har inte betalats.

Redan utblottade människor skinnas ännu en gång, i Sverige. Av Sverige.

Den lettiska ambassaden har nu vänt sig till svenska myndigheter för att få ett stopp på bedrägeriet.

Det är ingenting särskilt med de senaste dagarna. Rapporter som de här finns hela tiden i nyhetsflödet. De fackliga organisationerna brukar försöka protestera, men har i själva verket knappast möjlighet att sätta hårt mot hårt.

Myndigheter och polis slår i bland till mot de värsta övertrampen, men det tycks inte vara någon prioriterad uppgift. Och från politiskt håll brukar det heller talas om nya avregleringar och friare möjligheter att rekrytera utländsk – och billig – arbetskraft.

Det är faktiskt skamligt. Varken mer eller mindre.

Ingvar Persson

I veckans nummer av affärsmagasinet Veckans Affärer intervjuas oljemiljardären Lukas Lundin, styrelseordförande i Lundin Mining och styrelseledamot i Lundin Petroleum. Han pratar Bildt, Libyen, de fängslade journalisterna i Etiopien och om det finns några oetiska affärer (det gör det inte, menar han).

I intervjun frågas också Lukas Lundin om gruvan Tenke Fungurume i Kongo-Kinshasa som Lundin Mining deläger. Tidningen har tidigare beskrivit hur invånare i en hel by flyttades för att en produktionsanläggning skulle byggas. Lukas Lundins svar är… intressant:

Detta är praxis, det är så alla gruvbolag gör […]. Jag blir så upprörd när jag hör om det här. Du har åkt ner till Kongo, det är klart du kommer att hitta några missnöjda. En massa människor från andra regioner flyttar dit och sedan klagar de på att de inte fått sin del.

När han får frågor kring människor om gruvarbetare som fått dammlunga och lokalbor som kört över av lastbilar med kopparleveranser svarar han: ”Ja, men du måste tänka dig hur det sett ut annars”.

Lundingruppens förehavanden i Kongo har tidigare varit utsatt för kritik. I oktober 2002 hamnar gruppen på en svart lista över företag som FN anser håller på att plundra Kongo på sina naturtillgångar. Då, 2002, hade Carl Bildt suttit i styrelserna för gruppens bolag Lundin Petroleum och Vostok Nafta i två år.

Adolf Lundin – då ledare för Lundingruppen – svarade på FN-kritiken med att ”det hade varit värre om vi inte stått med där” eftersom listan är ”nästan som att läsa en who’s who in mining”.

Det verkar alltså vara ett familjedrag att anse att det alltid är värre att låta bli att tjäna pengar på hemskheter än att tjäna pengar på hemskheter.

Daniel Swedin

Häromdagen kände Kristdemokraternas Anders Sällström ett behov av att beskriva sin tro från riksdagens talarstol. Så här sa han:

”Jag vill deklarera vad vi kristdemokrater tror på.

Vi tror faktiskt på det här samarbetet med EU.

Vi tror på grundtanken med EU.

Vi tror på ett eurosamarbete som på sitt sätt faktiskt är någonting positivt.

Vi tror på den solidariska kraft som nu visar sig i den kraftsamling som pågår i Europa och inom euroområdet.”

Själva noterar vi lite förvånat att Gud inte finns med i Sällströms trosbekännelse.

Ingvar Persson

När Miljöpartiets ekonomiska talesperson Mikaela Valtersson kastade in handuken efterlyste hon att De gröna skulle samarbeta med Moderaterna. Politik handlar om sakfrågor och resultat, menade hon.

Nu har Valtersson fått ett nytt jobb. I en intervju med Dagens Industri avslöjer Valtersson att hon nu byter politiken mot näringslivet. Nu tar hon klivet in i näringslivet och blir styrelseledamot i Antonia Ax:son Johnsons stiftelse för miljö och utveckling, en stiftelse som ska främja hållbar utveckling och underlätta praktiskt tillämpning av forskning.

I en intervju med Aftonbladets Politikerkollen säger Valtersson att ”det ska bli jätteroligt, att jobba mer direkt med hållbarhetsfrågor, att inte bara stifta lagar utan att vara med i mer konkreta projekt”.

Något i den där formuleringen skaver lite. Valtersson satt i riksdagen mellan 2002 och 2011. Mellan 2006 och 2011 var hon Miljöpartiets representant i finansutskottet och ledde partiets riksdagsgrupp. Jobbade hon inte direkt med hållbarhetsfrågor under den perioden?

Och vad är det lagar gör om de inte konkret förändrar vardagen, förutsättningarna för hur människor ska kunna leva hållbart? Regeringen ­har förstått det där.

De har öppnat för att bygga ut kärnkraften, minskat anslag för naturvård, de bryter mot regler om utsläppsrätter, de bygger vägar hellre än järnvägar, de bromsar för energiomställningen, klimatmålen är för låga, de vill jaga varg, de stoppar miljösmarta kostråd, de har monterat ned djurskyddet.

Det kan man verkligen kalla ”konkreta projekt”. Men Miljöpartiets tidigare ekonomiska talesperson verkar, efter nästan tio år i riksdagen, inte se dagspolitiken som ett sätt att jobba direkt och konkret.

Daniel Swedin

Förra hösten beslutade EU-parlamentet att man vill se stärka mammors rättigheter och minska diskrimineringen av kvinnor i arbetslivet. Verktygen: en ökad minimilängd på mammaledigheten, fler ledighetsveckor som tas ut direkt efter födseln samt en högre ersättningsnivå under ledigheten. Man föreslog möjligheter till ledighet för pappor.

EU-rådet – med Sverige bland annat – har motsatt sig förändringarna för att de kan komma att kosta för mycket. För att skynda på processen har parlamentet nu sagt att man är beredda att förhandla för att få till en uppgörelse.

Det är bra. Det börjar bli pinsamt för en svensk regering som smickrar sig med att man har ett jämställdhetsperspektiv att blockera förhandlingarna. Ett förbättrat mammaledighetsdirektiv vore ett stort steg framåt för jämställdheten i Europa.

Folkpartiets Birgitta Ohlsson avdömde mammaledighetsdirektivet när det lanserades i fjol:  ”Om förslaget blir verklighet innebär det att jag själv inte kan arbeta. Som blivande mamma skulle jag tvingats tacka nej till att bli EU-minister”.

Samtidigt som kvinnor skickas ut i arbetslivet med eftervärkar, bröststockning, hormoner, såriga underliv  oroar sig Birgitta Olsson och liberala feminister över sin karriär. Mödraledigheten är till för mammornas återhämtning. Sedan kommer föräldra­ledigheten. Det hade i alla fall varit en början på ett mer jämställt EU.

I måndags satt jag på ett tåg på väg genom natten mot Stockholm. Samma dag hade SJ:s ledning meddelat att koncernen förlorar pengar, och som vanligt skylldes allt på snön.

Konduktören kände på något sätt igen mig.

– Du skriver i tidningen, va?

Det gör jag ju, så det var bara att bekräfta.

– Skriv mer om tågen. Det kommer att bli mycket värre, sa han.

Resten av tågresan kunde jag höra honom kämpa med att ordna anslutningsresor åt passagerare eftersom vi naturligtvis snabbt blev försenade.

Så, i går morse, blev det mycket värre. Ett godståg rev ner kontaktledningen utanför Hallsberg. För vilken gång i ordningen frågar jag mig.

Trafiken mellan Stockholm och Göteborg stoppades, liksom många andra tåg. 500 tågresenärer fick tillbringa natten i väntan på ersättningsbussar.

Jag har skrivit det förut, och jag skriver det igen. Det svenska tågkaoset är inte en fråga om extremväder eller våldsamt väder. Det svenska tågkaoset är resultatet av åratal av politiska försummelser, bristande investeringar och avregleringar som inte fungerat.

Enligt en rapport från fackförbundet Seko som kom häromdagen är de svenska järnvägsinvesteringarna bland de lägsta i EU. I genomsnitt satsar andra EU-länder fyra gånger så mycket per kilometer järnväg.

Rapporten visar dessutom att den senaste vinterns problem – 45 000 förseningstimmar och 29 000 inställda tåg – kostade samhället fem miljarder kronor. Det är pengar i en storleksordning som annars bara förekommer i statsbudgeten och när riktigt stora koncerner redovisar sina vinster.

Och det kommer att bli mycket värre, det är så sant som det är sagt.

Ingvar Persson

Så kom den då, dagen när landets finansminister skulle stå i talarstolen som en vanlig man, eller i alla fall som en vanlig politiker.

Med ovanlig känsla för tajmning lyckades Riksdagens kammarkansli trycka in den debatt om eurokrisen som Vänsterpartiet begärt i en liten lucka i finansministerns krismötesschema.

I stället för den roll han tycker så mycket om – den som pratande kommentator i medierna – skulle Anders Borg nu få förklara vad han och regeringen faktiskt vill med Sveriges och Europas framtid.

Med sig till kammaren hade Borg tagit sin bästa kompis, finansmarknadsminister Peter Norman. Tyngsta möjliga uppställning med andra ord.

Så vad sa Anders Borg – med en kaffekopp i näven – då när han äntligen fick chansen att debattera den fråga som just nu upptar det mesta av europeiska politikers vakna tid.

Här följer ett axplock:

– Europa och eurosystemet befinner sig i ett besvärligt läge.

– Vi har en skuldkris som är resultatet av långsiktiga misstag. I goda tider är det många som inte har sparat i ladorna.

– Vi kan förvänta oss en karg och mycket hård miljö framöver.

Anders Borg uppträdde precis som vanligt som en kännare av förhållandet i allt från grekisk tillväxtpolitik till franska budgetfrågor.

– Vi i Sverige har infört en stabilitetsavgift. Obama och andra har följt efter.

Men när det kom till framtiden krympte Borg åter till en vanlig nationell politiker. Visserligen talade han om att Sverige skulle vara en del av samarbetet i Europa, och att de tumregler som gäller här också gäller för Europa, och världen. Starka statsfinanser, hårdare krav på bankerna och politik för tillväxt.

Men naturligtvis vill han inte ha någon internationell skatt på finansiella transaktioner. Den tanken får alla svenska borgerliga politiker att resa ragg.

När det kom till kritan gäller planerna för framtiden inte längre Europa eller världen. Nu handlade det om vardagen i regeringskvarteren.

– Vi kan bygga skyddsvallar, sa Borg.

Och komma med ännu fler beskäftiga kommentarer till tillståndet i andra länder, får vi förmoda.

För nu är riksdagsdebatten avslutad, och finansminister Borg kan återvända till Bryssel för nästa krismöte med Europas finansministrar.

Det lär dröja innan han åter nedlåter sig till att diskutera den europeiska krisen med kollegorna i riksdagen.

Ingvar Persson