Jo, europeiskt socialdemokrati mår inte så bra men kanske är det snarast liberalismens kris vi ska prata om såhär i finanskristider. Brittiska Liberaldemokraterna, som har kongress just nu krisar för bara den, och nu verkar tyska FDP bli fullständigt utraderade i delstatsvalet i Berlin.

1,8 procent ser de ut att hamna på. Konsekvenserna på nationell nivå kommer inte låta vänta på sig. Angela Merkels kristdemokrater (CDU) tvingas försöka regera landet i koalition med ett parti som bara gör sämre och sämre delstatsval och som inte ens existerar i huvudstaden.

FDP:s nye partiledare Philipp Rössler (han är dessutom vicekansler) kommer få avgångskrav riktade mot sig knappt innan han hunnit tillträda. 

Den riktigt stora sensationen i valet är annars att Piratpartiet verkar hamna på nästan nio procent. De tar unga röster både från de Gröna och Socialdemokraterna (SPD). 

Det börjar bli uppenbart vilken modernisering europeisk socialdemokrati måste gå igenom för att ens kunna begripa den livsstilspolitik som attraherar stora grupper  urbana väljare. Det känns inte riktigt som Håkan Juholts grej. Och det är väl helt okej. Men tyvärr går det inte heller att komma på några socialdemokratiska politiker runt Håkan Juholt som skulle kunna ta den rollen (Peter Hultqvist och Urban Ahlin….nja…) Egentligen är svårt att komma på några politiker alls runt Håkan Juholt. Han känns väldigt ensam.

Antagligen en stor del i förklaringen till varför Socialdemokraterna inte lyfter.

Hursomhelst: för tyska Socialdemokraterna (SPD) får valet i Berlin stora konsekvenser. Borgmästaren Klaus Wowereit vinner visserligen, men det är ingen övertygande seger. Det gör att han med stor sannolikhet är ute ur striden om att bli partiets nationella kanslerkandidat inför valet 2013. Wowereit var vänsterfalangens enda riktiga kandidat. Nu talar det mesta för att det blir Peer Steinbrück från partiets ”högerfalang” som kommer utmana Angela Merkel. Den förre finansministern blir allt populärare.

Det där att socialdemokratiska finansministrar som tidigare kallats teknokratiska och ”höger” plötsligt blir poppis i tider när europeisk socialdemokrati måste visa att den är ekonomiskt kompetent, det har vi väl sett förr.

I Sverige hade Pär Nuder varit partiledare om han inte tackat nej.

Peer Steinbrück lär dock inte ägna sig åt något sådant. 

I LO-tidningen konstaterar Tommy Öberg – tidningens tidigare chefredaktör – att sprickan mellan LO-förbunden kommer att gå ut över jämställdheten. Extrasatsningar på de lägst avlönade eller kvinnorna blir ”om inte omöjliga, så oändligt mycket svårare”.

Dessvärre har Öberg alldeles rätt. Utan samordning i LO kommer både arbetsgivare och Medlingsinstitutet att betrakta industrins avtal som ett tak, och det lär inte bli lätt att lyfta.

Samtidigt kommer kraven på jämställda och rättvisa löner inte att försvinna, och fackförbund som Kommunal och Handels kan inte komma till medlemmarna utan resultat.

Det är svårt att se hur fack och arbetsgivare ska undvika konflikter i vinter.

Läs mer om lönerörelsen på ledarsidans avtalsblogg.

Ingvar Persson

Förra året besökte den statliga Skolinspektionen 1 400 skolor, en fjärdedel av alla i landet. Erfarenheterna finns nu sammanfattade i en rapport som i dag överlämnas till regeringen.

Även om rapporten påpeka att det ofta görs ett bra jobb i skolan är resultaten inte imponerande. Alldeles för många elever går igenom skolåren utan att lära sig det de är där för att lära.

Inspektörernas förklaring sammanfattas av rapportens titel – ”Olika elever – samma undervisning”. Skolinspektionen konstaterar att skolorna misslyckas med att anpassa undervisningen till de elever de faktiskt har, ett kardinalfel i varje form av pedagogik.

De vuxna tror inte på elevernas förmåga. Tilliten brister, skriver inspektörerna. Många skolor ger inte heller de elever som behöver särskilt stöd den hjälp de borde få.

Den som följt skolans verksamhet länge känner igen bristerna. Ändå känns Skolinspektionens slutsatser om förtroende för, och anpassning till, eleverna en smula främmande i dagens skoldebatt.

Där härskar nämligen sedan länge en helt annan grundtanke, och det är utbildningsminister Björklund som är dess främsta uttolkare.

I Björklunds värld är det inte skolan som ska anpassas till eleverna, utan eleverna som får anpassa sig till undervisningen. Det är därför han kan ordinera mer katederundervisning över hela linjen, och det är därför han tycks besatt av kvarsittning och bestraffningar.

Naturligtvis finns det också i Björklunds värld elever som inte lyckas anpassa sig. För utbildningsministern gäller det dock inte främst att lösa elevernas svårigheter att lära, utan snarare skolans problem med besvärliga elever.

Och lösningen heter allt som oftast utsortering, och det är utsorteringen av elever som dominerat skoldebatten de senaste åren.

Det är därför det känns lite befriande när en myndighet som Skolinspektionen lyfter fram skolans ansvar att anpassa undervisningen till eleverna.

Ingvar Persson

– Det är tystnadens kultur som råder på UD.

Dawit Isaaks bror Esayas beskriver sina kontakter med det svenska Utrikesdepartementet i Aktuellt på onsdagskvällen.

Det har gått tio år sedan den svenske journalisten Dawit Isaak greps av polisen i Eritrea. Han är en av många journalister, författare, oppositionspolitiker och oliktänkande som sitter fängslade på obestämd tid i de eritreanska fängelserna.

I tio år har UD med hjälp av tyst diplomati försökt befria Dawit Isaak utan något som helst resultat.Det är dags att bryta tystnadens kultur. Sverige kan följa EU-parlamentets exempel som på onsdagen anordnade en manifestation för Dawit Isaak.

Sverige måste snarast kräva att få träffa Dawit Isaak. Sverige måste försäkra sig om att han fortfarande lever.

Sverige måste höja rösten och för att få Dawit Isaak fri.

Eva Franchell

Kristdemokraternas ledare Göran Hägglund tänker inte överge sin flock. Tvärt om kommer han att kämpa för att få behålla partiledarposten när partiet håller extra riksting i Västerås i början på nästa år.

Den förödande bristen på framgångar i opinionen och i budgetförhandlingarna har inte fått honom att tänka om.

Till TT säger Hägglund att uppgiften att leda de svenska kristdemokraterna är ”världens roligaste och viktigaste”.

Nå ja, i politik – precis som i fotboll – måste vi väl ibland få kosta på oss en viss brist på sinne för proportioner.

Hägglund förklarar dessutom att han räknar med stöd i partiet, och att han är ”taggad” inför fortsättningen.

Så brukar det låta när partiledare vet att de är på väg att få sparken. Det känns ärligt talat som vi ser inledningen till Hägglunds sorti.

Ingvar Persson

KÖPENHAMN. Konservative Folkeparti kör kampanj med budskapet ”Arbetsplatser här eller i Kina”. Det illustreras med små gröna bygghjälmar med namnskylten ”Peter” som blir röda av Socialdemokraternas och Socialistisk Folkepartis näringspolitik.

Namnet ”Peter” ersätts av kinesiska tecken.

Liberala Venstre ställer den retoriska frågan hur familjer får ett tryggare boende av 27 500 kronor i höjd skatt.

I båda fallen är sanningshalten i budskapet låg. Det brukar tyvärr vara så dagen innan ett val. De båda regeringspartierna försöker alltså skrämmas så gott de kan. Det är inte första gången och det verkar inte fungera.

Enligt opinionsmätningarna blir det jämt, men seger för oppositionen. Opinionen mäts på flera sätt. På Danmarks radios hemsida kan man själv se skillnaden mellan olika grupper och vad det betyder i mandat.

Statsminister Lars Løkke Rasmussen har under valrörelsens slutskede sträckt ut handen till mittenpartiet Det Radikale Venstre som annars förväntas backa upp eller ingå i en socialdemokratiskt ledd regering.

De Radikale saknar egentligen svensk motsvarighet. De är ett slags Folkparti som bara består av Birgitta Ohlsson.

Lars Løkke Rasmussen signalerar nu att han är öppen för någon form av samarbete med de Radikale. Det är inte särskilt trovärdigt.

En regering med Løkke Rasmussens parti Venstre, de Konservative och de Radikale skulle inte ha majoritet utan bli beroende av Dansk Folkeparti. Eftersom de Radikale och Dansk Folkeparti är varandras motsatser i invandringspolitiken är det inte möjligt.

Det troliga är snarare att statsministern försöker omfamna de Radikale för att den blå blockpolitik som styrt de senaste tio åren inte ska ersättas av en röd blockpolitik. Hellre vill han se en stark mitten.

Samtidigt är utspelet ett sätt att dra väljare från de Radikale till honom själv. En ”judaskyss” som Berlingske Tidene uttrycker saken.

Han verkar med andra ord redan gett upp valet och ägnar sig istället åt att begränsa socialdemokraternas manöverutrymme.

– Det verkar som det utbrutit total strategiförvirring i Venstre, konstaterar Politikens politiske redaktör Mette Østergaard.

Skrämsel och förvirring alltså. Och bara en dag kvar.

Anders Lindberg

Det blir Migrationsverkets chef Dan Eliasson som får jobbet som generaldirektör på Försäkringskassan. Det meddelade socialförsäkringsminister Ulf Kristersson i dag.

Eliasson – socialdemokrat och veteran från statsförvaltningen och regeringskansliet – får det inte så lätt. De senaste åren har visat att det kan kosta på att vara den som ska genomföra en omänsklig politik. Och ingen myndighet har fått mer kritik än Försäkringskassan.

De politiker som fattat besluten har sällan varit villiga att dela ansvaret för utförsäkringar, avstängningar och märkliga regler om förmåga att utföra jobb som inte finns.

I stället har de väntat sig politisk lojalitet, något helt annat än den svenska traditionen med självständiga ämbetsmän och myndigheter.

Antagligen tänker regeringen att de hos Eliasson funnit en kombination av politiskt alibi – han är socialdemokrat – och lojalitet – hans bakgrund som politisk fixare.

Låt oss trots allt hoppas att regeringen har räknat fel. Försäkringskassan behöver integritet, och den måste börja hos chefen.

Ingvar Persson

Läget på arbetsmarknaden är bättre än för ett år sedan, men redan nästa år lär det bli sämre.

Kanske mycket sämre. Ungefär så skulle Arbetsförmedlingens senaste rapport kunna sammanfattas. Med analyschefen Clas Olssons ord:

– Arbetsmarknaden förstärks fortfarande, med det finns nu tydliga tecken på att uppgången är på väg att tappa fart.

Vi närmar oss med andra ord ett slags kulmen.

Det är inte så muntert. Siffrorna visar nämligen att 370 000 personer är öppet arbetslösa eller deltar i program med aktivitetsstöd.

Det är en arbetslöshet på 7,3 procent. En knapp procent lägre än för ett år sedan, men fortfarande våldsamt högt. För inte så länge sedan hade det kallats för massarbetslöshet.

Och nästa år kan vi alltså räkna med att siffrorna stiger. Jag vill minnas att det en gång fanns fyra partier som gick till val på att bekämpa ”utanförskap” och vad de kallade arbetslinjen…

Vart tog de vägen?

Ingvar Persson

Affisch från Dansk Folkeparti

KÖPENHAMN. Den danska valrörelsen är inne på slutspurten. Igår var det TV-duell mellan statsministern Lars Løkke Rasmussen och oppositionsledaren Helle Thorning-Schmidt. Debatten kan du se här.

Efter 47 minuter kom debatten in på ”utlänningspolitiken”. De senaste tio åren har frågor om invandring och integration styrts av regeringens stödparti, det högerextrema Dansk Folkeparti. 

I TV-debatten kritiserar Thorning-Schmidt statsministern för att ha misslyckats med integrationen. Från höger. Hans argument möter hon med en axelryckning.

– Jag är helt enig.

Den danska vänstern har idag lagt sig platt för Dansk Folkepartis retorik och politik. De som borde vara demokratiska motkrafter mot brutaliseringen av invandringspolitiken har kapitulerat.

Socialdemokraterna och Socialistisk Venstre har gjort upp om integrationspolitiken och gjort gemensamma utspel i frågan.

I våras, när Danmark beslutade sig för att utvisa alla invandrare som begått brott oavsett strafflängd, var Socialdemokraterna och Socialistisk Folkeparti positiva.

Det tydliga beskedet från Helle Thorning-Schmidt i valrörelsen är att den linjen inte kommer att ändras. Danmark kommer, även med socialdemokratisk regering, fortsätta sin inhumana politik.

Socialdemokraternas valslogan är ”Danmark skal vidare”.

Ibland undrar man verkligen vart.

Anders Lindberg

Stockholms län har nu 2 074 000 invånare. Bara under det senaste halvåret har Stockholm fått 20 000 nya invånare, rapporterar ABC.

Det föds många barn i Stockholm, men faktum är att bara varannan stockholmare är född i länet. Den stora ökningen beror i stället på att många flyttar till huvudstaden där det fortfarande finns gott om jobb. Befolkningsökningen är mycket större än man trott och den orsakar bostadsbrist, trafikkaos och överfull kollektivtrafik.

ABC har räknat ut att Stockholm ökar med två fulla SL-bussar varje dag och det är kanske något trafikpolitikerna borde fundera över. I stället för att planera en sofistikerad spårvagn mellan NK och Lidingö kunde till exempel en utbyggd tunnelbana var mer effektiv. Befolkningsökningen är som störst i Solna, Sigtuna och Upplands Väsby, vilket innebär att även pendeltrafiken förtjänar en översyn.

Trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm (M) måste släppa modelljärnvägen och inse att Stockholm håller på att bli en riktig storstad.

Eva Franchell