Alla partier bjuder av gammal sed på underhållning innan partiledartalet. Varje dag den här veckan kommer vi bjuda på gravallvarliga politiska analyser av inledningsunderhållningen. Det blir vår sed.

Moderaterna är Sveriges mest kulturbefriade parti. När landets nästa statschef fyller år får hon en platteve av regeringschefen. När regeringschefen åker till Kina är han klädd i myskläder. 

När Moderaterna ska värma upp publiken struntar de i standup, vissångare, gospelkörer och dockteater. De sätter på en cd-skiva med den svennigaste svenska popmusiken du kan föreställa dig. Ja, Uno Svenningsson och Tommy Nilsson.

Blonda MUF:are går runt och trallar på ”Dina färger är blå” och delar glatt ut flygblad. Barmfamiljer skuttar glatt fram med Moderat-ballonger och nynnar på ”Vågorna”. Bägge låtarna har framgångsrikt använts i reklamfilmer för ölmärket Pripps Blå.

Snart kommer Reinfeldt gå upp på scenen och kommer spela att han är Freddan i sitcomen ”Solsidan”. TV4-samhället är över oss. Det är skräckinjagande.

När Moderaterna har en egen dag i Visby sköter Reinfeldt det storslagna talet i Almedalen och Anders Borg hoppar runt i medietälten och agerar glatt förband.

I Aftonbladets tält på Strandgatan ställer debattchef Karin Magnusson frågan om vem som är mäktigast av statsministern och finansministern. Svaret låter inte vänta på sig:
– Det är självklart Fredrik Reinfeldt, det är han som har utsett mig, svarar Anders Borg.

Men man ska inte vara så säker. När Borg skojar om Magnussons dyra NK-väska och lite på allvar, lite på skämt, tar henne i upptuktning kring slösaktigt konsumtion brister rätt många av de ansamlade ungdomsförbundarna ut i ett förlösande skratt.

Se där! Det kan vara roligt att sänka skatten med 130 miljarder. Det går att le och vara Moderat. Samtidigt!

En av Håkan Juholts stora poänger var att han lyckades få liv i socialdemokratin genom att flabba och helt plötsligt fick ombudsmän känna en viss glädje i det här med att vara Socialdemokrat.

Tidigare i morse lanserade Fredrik Reinfeldt bistert en ideologisk kriskommission tillsammans med de övriga borgerliga partiledarna.

Men Anders Borg är glad och levererar redan nu sina vallöften inför 2014:
Ansvar, arbetslinjen, stabilitet.

Och lite humor.

Man ska inte hålla det för helt osannolikt att det är skojigt ansvarsfulle Borg som får ta itu med den skojigt oansade Juholt om tre år.

Två stora nyheter från Saab och Trollhättan på samma dag. Och båda till synes goda. Det är faktiskt länge sedan.

Först undertecknades kontrakten om samarbete med de kinesiska företagen Pang Da och Youngman. Uppgörelsen, som för Saabs del innebär ett tillskott på mer än två miljarder, fick genast Victor Muller att börja prata om nya mindre bilmodeller och expansion.

Det är så han brukar göra, tänka framåt. Att göra affärer med Kina ställer dock krav på lika mycket tålamod som kreativitet. Innan uppgörelsen verkligen är i hamn ska den godkännas av kinesiska myndigheter, och det sker i bästa fall till hösten.

Saabs problem är som bekant mer akuta än så, och vd:n för underleverantörerna i fordonskomponentgruppen Svenåke Berglie påpekade torrt att det gällde att klara av dagens problem innan man firade planer för morgondagen.

– Kommer det inte i gång nu så blir det vare sig stora eller små bilar i framtiden, sa han till Ekot.

Men det kom som sagt också en andra nyhet.

EIB, den europeiska investeringsbanken, godkänner att Saab låter ett fastighetsbolag ta över en stor del av fabriksfastigheterna. Det gör att bolaget får lös drygt 200 miljoner kronor, och det kan gå fort om bara svenska myndigheter och den svenska regeringen fattar de nödvändiga besluten.

I praktiken är det antagligen just det besked som behövs för att kunna starta bandet och börja leverera de bilar som är beställda.

Dessutom innebär beskedet att Saab äntligen fått ett livstecken från EIB. Det kan vara viktigt eftersom banken också sitter på ett veto när det gäller ytterligare en av de pusselbitar som skulle kunna innebära en framtid för Saab, godkännandet av den ryske investeraren Vladimit Antonov som ägare.

Antonov har envist fortsatt att engagera sig med sikte på att komma in som ägare. Den svenska regeringens agerande – inte minst de senaste veckorna – har dock skapat frågor. Trots att den svenska Riksgälden givit Antonov klartecken har inte minst statsministern fortsatt att sprida tvivel om vad regeringen egentligen tycker om den ryske investeraren.

Samtidigt har regeringen gömt sig bakom tigandet från EIB. Om dagens beslut betyder att den tystnaden är bruten kan många frågetecken rätas ut.

Och kanske, kanske, kan de anställda i Trollhättan få gå på en förkortad semester med lite större hopp om framtiden.

Ingvar Persson

Någonting måst ha gått fel när den borgerliga regeringen tillträdde. En liten men viktig poäng som inte riktigt gick fram till de nya ministrarna.

På byråkratisvenska heter det beredningstvång, att ett beslut ska förberedas så att politikerna vet vad de bestämmer. Traditionellt betyder det statliga utredningar, remissomgångar och debatter – innan besluten fattas.

Hos regeringen Reinfeldt går det till precis tvärtom.

Först ett rejält beslut. Sedan – kanske – en utredning av konsekvenserna.

Det bästa exemplet är fortfarande sjukförsäkringen. Den behövde reformeras, och för fem år sedan hade redan stora förändringar gjorts. Men inte tillräckligt stora. Alltså fick Cristina Husmark Pehrsson uppgift att utan tidsspillan göra om försäkringen från grunden.

Med känt resultat.

Nu utreds hela sjukförsäkringssystemet från grunden.

Sabotaget mot a-kassan är ett annat exempel. Först kastades en halv miljon människor ur försäkringen. Sedan utreddes saken. Och utreddes igen.

Det utskällda systemet med Fas3 kan vara vårt ett tredje exempel. Först när tidningarna är fyllda med reportage om missbruk och meningslöshet väljer regeringen att granska effekterna.

Nu kommer ännu ett exempel på hur regeringen i efterhand väljer att utvärdera ett beslut som skapat lidande, kaos och stora kostnader.

Det handlar om jobbcoacherna, förra mandatperiodernas patentmedicin mot arbetslösheten. Aftonbladet kunde berätta om hur arbetslösa erbjöds hypnos och handpåläggning. Arbetsförmedlingen har tvingats medge att upphandlingen gick för fort, och faktiskt att det inte går att visa att coacherna gjort det lättare att få jobb.

Arbetslösa har vittnat om bortkastad tid. Systemet har funnits i två år, och vid sidan av allt annat också kostat miljarder.

Nu vill regeringen ta reda på om det fungerar.

Det är, skulle man kunna säga, hög tid.

Ingvar Persson

Detta är mina dyra och heliga löften för Almedalsveckan. Jag skola icke:

• Dricka rosévin
• Ta emot flygblad
• Skvallra
• Driva omkring planlöst
• Äta punschrullar
• Störa Lena Mellin när hon arbetar

Du har mitt ord.

Regeringens förändringar av sjukförsäkringen har fått mycket kritik. Det gäller inte minst reglerna som säger att den som varit sjuk i ett halvår ska prövas mot ”den reguljära arbetsmarknaden

Sjuka har fått ersättningen indragen eftersom de anses klara påhittade jobb. Rehabiliteringen fungerar alltför sällan, och kunskap och erfarenhet går förlorad när processen jäktas på mot fasta tidsgränser.

Men framför allt är frågan om den som är sjukskriven får bättre chanser av att tvingas söka nytt jobb? Ingenting tyder på det, och i dag visade siffror från TCO att arbetsgivarnas motstånd mot att anställa den som varit sjukskriven till och med ökar.

För fyra år sedan uppgav hälften av arbetsgivarna att de var negativa till att anställa den som varit sjukskriven. I år har siffran stigit till 65 procent, och bland de privata arbetsgivarna är motståndet ännu större.

Till en del kan det mycket väl vara ett resultat av regeringens sätt att tala om sjukskrivning och utanförskap i samma andetag. Beskrivningen av de sjukskrivna – inte deras sjukdom – som problemet har knappast minskat arbetsgivarnas misstänksamhet.

Resultatet blir att vägen tillbaka från en sjukskrivning nu är ännu brantare.

Ingvar Persson

Igår kväll var spänningen på Visbys krogar och uteställen stor. Frågan alla ställde, över sina rosévinsglas, var vilket utspel Moderaterna skulle göra idag.

Klockan 00:50 kom svaret på DN-debatt. Det blev en… trumvirvel… utredning.

Eller rättare sagt: det blev en utredning inför regeringens kommande valmanifest. 

Regeringen ska tillsätta någonting som påminner om Mona Sahlins rådslagsgrupper från förra mandatperioden för att förbereda valrörelsen 2014. Arbetet ska ledas av Fredrik Reinfeldt själv och övriga allianspartiers ledare ska vara med.

Ämnena är demografi, integration, jämställdhet, miljö och så vidare. I praktiken en ännu mer politiserad version av förra mandatperiodens misslyckade Globaliseringsråd. Mest av allt kanske ett svar på borgerlighetens egen brist på idéer.

När Mona Sahlin tillsatte Socialdemokraternas rådslag för att ta fram politiken inför förra valet, när Alliansen förberedde sin gemensamma politik inför 2006 och de Rödgröna inför 2010 gjordes arbetet inom partierna.

Nu har borgerlig idédebatt blivit ett statligt ansvarsområde.

Anders Lindberg

Andra som skriver: Johan Sjölander

43 minuter tar det innan Miljöpartiet börjar prata om miljö. Det är antagligen det mest anmärkningsvärda med kvällens framträdande i Almedalen.

Samt förstås att de var två.

Poängen med att ha två språkrör brukade vara att bägge inte skulle behöva göra allt. Men nu tryckte partiet upp både Gustav Fridolin och Åsa Romson på scenen. Fridolin kallade Romson för ”komplement”, hon gav igen genom att kalla honom för ”förband”. Men det hela var ganska lättsamt.

Gustav Fridolin är en bra talare. Det är inte Åsa Romson. Lamare applåder har man sällan hört i Almedalen. Men det problematiska med framträdandet stod de för gemensamt. Miljöpartiet verkar ha en ny strategi. Språkrören pratade inte om miljö. Nästan inte alls. De pratade bara om skolan.

Den svenska skolan ska bli öppnare, jämställdare och bättre. Lärarna ska få högre löner och elever ska avsluta gymnasieskolan. Och det är naturligtvis utmärkt. Sedan kryddade Fridolin sin framställning med att säga ordet ”industri” fler gånger än någon miljöpartist någonsin har gjort genom historien. Han vill uppenbarligen komma bort från miljöpartiet som en angelägenhet bara för en tjänstekonsumerande storstadsmedelklass. Och ja, han pratade om vindkraftverk i förbifarten men i princip var miljöfrågan fullständigt frånvarande. Ingen av språkrören pratade heller om kärnkraft. Det skulle man kunna tycka vore naturligt efter katastrofen i Fukushima och Tysklands beslut om att avveckla. Istället jagade Fridolin och Romson folkpartiet-väljare genom att försöka profilera sig i skolfrågan.

Resultatet blev att de lät som socialdemokrater-light men utan konkreta förslag eller den tyngd som många års regeringsinnehav ger.

Om det här är miljöpartiets plan borde de nog tänka om.

Gustav Fridolins tal: 

Tema: skola, skola, skola

Retoriskt grepp: berätta om folk du känner och låt dem framföra dina åsikter ”Mina vänner Stefano och Cissis dotter Sofia tänker…”

Vill att du ska tänka: ”Oj, han pratar om industri, inte bara att vi ska sänka momsen på tjänster, så brukar miljöpartister inte låta”.

Vill inte att du ska tänka: ”Killen ser ut som han är tolv, och det där Vittsjö, han pratar om. Finns det på riktigt?”

Åsa Romsons tal

Tema: skola, skola, skola

Retoriskt grepp: försöka låta personlig och pratig

Vill att du ska tänka: ”Jaha, miljöpartiet har en till partiledare förutom Gustav Fridolin.”

Vill inte att du ska tänka: ”Vem är hon? Vad pratar hon om? Kan vi gå härifrån jag tråkas ihjäl?”

Alla partier bjuder av gammal sed på underhållning innan partiledartalet. Varje dag den här veckan kommer vi bjuda på gravallvarliga politiska analyser av inledningsunderhållningen. Det blir vår sed.

Miljöpartiets underhållning visar tydligt vilken resa partiet har gjort.

För snart trettio år sedan, när Miljöpartiet var nytt, såg det ut såhär i Almedalen. En man i medeltidskläder underhöll publiken med vevpositiv i ena handen och marionettdockor i den andra. Det gick väl ihop med partiets image då – man försökte vara så aparta det bara gick. Maskrosvin, cykeldrivet kraftverk hemma och stampat jordgolv hörde till självbilden.

Av exakt samma skäl har man nu plockat in rockbandet Nevermind. Tiden då Miljöpartiet försökte särskilja sig från gemene man och knyta de folkliga avarterna till sig är förbi. Ska politiken kunna tilltala de bredare folklagren måste imagen göra det också.

Miljöpartiet är ännu inte riktigt helt van i den rollen. När konfrenciären frågar om publiken vill höra lite rockmusik är det uttryck för en kombination av geniun undran och medlemsdemokrati som gått överstyr.

I övrigt bestod inledningsunderhållningen av att GU-språkrören höll varsitt anförande. Björn Lindgren fick excellera med sina språkkunskaper från tolkskolan och därmed markera mot Sverigedemokraterna, och Rebecka Carlsson tog sig an miljön och internationella frågorna. Båda två är goda talare och bör för all del tala på egen hand. Att ha sammanlagt fyra talare där andra partier nöjer sig med en blir lite väl mastigt.

Men det är ju kul att se att den gamla parollen ”alla ska med” omsatts i praktisk handling.

HMS Karlskrona

Betyg:

I sann San Tropez-anda gäller det att vara störst, och där excellerar verkligen Försvarsmakten genom att baxa hit en minläggare. Den fula färgen kompensera Karlskrona med eldkraft.

SKB:s fartyg

Betyg:

Svensk kärnbränslehantering har ett strålande fartyg. En utmaning är att maten som bjuds måste hålla samma eller högre standard som tidigare år. Den som förväntar sig att hitta kärnbränsle ombord kan komma att bli besviken.

Åsa Romsons båt

Betyg:

Miljövänligheten drar ner betyget avsevärt.

Hallonbåtar

Betyg:

Något särintresse delar ut hallonbåtar på Donners plats. Smakar bra, men det blir inte fem plus på grund av dålig sjöduglighet.

Briggen Tre Kronor

Betyg:

Det enda estetiskt tilltalande fartyget i hamnen. Se till att göra ett besök. Förra året arrenderades den av Södertälje kommun. Vem det är i år är strunt samma, det är själva fartyget som är värt att se.

Gotlandsfärjan

Betyg:

A och O. Viktigaste båten.