Stefan Hanna, centerpartistiskt kommunalråd i Uppsala hade idag presskonferens.

Han skyller i korthet på media för att hans blogg blivit uppmärksammad för förslagen om bland annat införande av tjockisskatt och att bidragsfuskare ska kläs ut i hyenadräkter.

Han är självkritisk för att han gett utrymme för sådana tolkningar. Men inte så mycket mer.

Precis som vi skrivit tidigare i inlägget ”Centern trampar runt i klaveret” är inte problemet i första hand att en politiker skriver konstiga saker på sin blogg under en semester i Thailand.

Det är naturligtvis märkligt att en så ledande politiker som ett kommunalråd gör det. Men ett större problem är den politiska miljö där förslagen är möjliga. Tjockisskattens skapelse kräver en ganska speciell partikultur.

Den 8 januari publicerade Stefan Hanna en debattartikel som han undertecknade med ”kommunalråd (C) med ansvar för folkhälsofrågor” i Upsala Nya Tidning. Där skriver han:

Enligt forskare inom folkhälsoområdet är det svårast att påverka människors beteende, i synnerhet när det gäller rökning, fetma/övervikt, berusningsdrickande och brist på fysisk aktivitet. Det handlar alltså om att människor ska ändra på sin livsstil. Och i politiken är det lättare sagt än gjort.

Tjockisskatten kommer alltså knappast som en blixt från klar himmel. Och han verkar inte heller släppt den.

Centerpartiet har de senaste åren förändrats. Frågan är hur mycket.

Kommer Stefan Hanna vara kvar som kommunalråd visar det att förändringen är mycket stor.

Är den människosyn som ligger bakom förslag som tjockisskatt eller införande av någon slags medeltida skamstraff för bidragsfuskare verkligen förenlig med Centerpartiets värderingar?

Flera tunga centerpartister ifrågasätter att det är det.

Deras reaktion är lätt att förstå. Om man kan tycka vad som helst och ändå kalla det för centerpolitik. Vad är då poängen med Centern?

I kväll har Centerpartiet lokalt krismöte. Då står betydligt mer på spel för partiet än ett enskilt kommunalråds framtid.

Anders Lindberg

I dag börjar det nya arbetsåret på allvar. Det är en bra tidpunkt att lansera några nya grepp på ledarsidan.

Från och med idag får varje måndag en extern skribent ett eget utrymme på sidan– först ut är frilansjournalisten och amerikakännaren Martin Gelin, som idag skriver om dödsskjutningarna i Arizona. Andra namn som kommer medverka är författaren Susanna Alakoski, sociologiprofessorn Stefan Svallfors, s-bloggaren Marika Lindgren Åsbrink, rättviseförmedlaren Lina Thomsgård, Unionens chefsekonom Daniel Lind, fd Ord&Bild-redaktören Cecilia Verdinelli, Kommunals chefesekonom Emma Lennartsson och många fler. Under våren kommer även ett par internationella namn att tillkomma. Några kommer skriva mer frekvent än andra, och många bara en eller ett par gånger.

Tanken med gästkolumnen är att ge skribenter som inte nödvändigtvis är socialdemokrater, men ändå har någon slags relation till socialdemokratin ett utrymme att bidra till samtalet. Åsikterna är skribenternas egna, och behöver inte vara i linje med det ledarredaktionen driver. Kolumnen är inte tänkt att bli ett nytt debattforum, men får gärna sätta igång en diskussion på ledarbloggen eller i andra forum.

Söndagar är den dag i veckan då Aftonbladet är som allra mest läst. Det är också en lite lugnare dag för många, och då passar det bra med lite längre texter, gärna bortom det allra mest dagsaktuella. Det känns vädigt roligt att från och med i går kunna erbjuda texter av ledarsidans vassa och stilsäkra Katrine Kielos i det formatet. Hon kommer framöver att turas om med den alltid briljante Olle Svenning – en fantastiskt duo, om jag får säga det själv.

Min egen fasta krönikedag blir fredagar, och den roterande redaktionskrönikan flyttas till lördagen. En annan innovation i det lilla är att hela namnet på den som skrivit ledartexten i fortsättningen, i stället för enbart initialerna. 

Varje dag kommer vi puffa för inlägg på ledarbloggen i papperstidningen. Det gör vi i vetskapen om att bloggen framöver kommer få nytt liv och matigare innehåll under överinseende av Björn Fridén, en av hjärnorna bakom succébloggen Alliansfrittsverige.nu, som kommer jobba på ledarrekationen under våren.

Slutligen innebär detta att flera kända och kära skribenter nu förvinner från sidan, åtminstone för denna gång. För alla er som vill fortsätta att följa vår förra politiska chefredaktör Helle Klein, rekommenderas hennes blogg varmt. Åsa Petersen går att följa på hennes blogg, eller exempelvis i Norrländska Socialdemokraten. Jesper Bengtsson hittar man bland annat som chefredaktör för tidningen Omvärlden. 

Karin Pettersson, politisk chefredaktör

Okej, jag erkänner. Jag åt lunch med Jan Larsson. I måndags, på KB, i tre timmar, vilket i och för sig är misstänkt bara det. Jag hade en ljusblå knytblus. Jan Larsson hade röd slips. Jan Larsson är Göran Perssons före detta statssekreterare. Jan Larsson känner Pär Nuder. Det gör jag med. Jag har skrivit en ledartext i Aftonbladet om att Mona Sahlin, Sven Erik Österberg och Thomas Östros misslyckades med att läsa samtiden (FRA-debatten och finanskrisen). Jan Larsson har skrivit en analys av partiledarfrågan inom socialdemokraterna i ett nyhetsbrev. Jan Larsson känner dessutom Sten Olsson som var Pär Nuders statssekreterare på finansdepartementet. Ingen skulle förstås därför kunna klandra Expressen som såhär en helgdag drar den självklara slutsatsen av allt detta: EN HEMLIG KAMPANJGRUPP FÖR PÄR NUDER. Som mig veterligen säger nej till att kandidera, fast det kanske jag inte ska säga högt, då kanske Jan Larsson sparkar mig ur DEN HEMLIGA KAMPANJGRUPPEN. Mitt bidrag till den verkar trots allt hittills ganska klent (en bloggpost från 2006 och en ledartext som nämner Sven- Erik Österberg). Jag bör nog akta mig.

Här trodde jag att jag gick runt som alla andra sossar och slet mitt hår över att det inte verkade finnas några partiledarkandidater och så visar det sig att jag i själva verket ingår i en HEMLIG KAMPANJGRUPP. Och jag som trodde att jag bara åt lunch med Nordeas informationsansvarige för att han ville diskutera min ledare om Basel III och de svenska boräntorna

Tänk så fel man kan ha.

Stefan Hanna i Centerpartiets valkampanjvideo. Buskapet något svårtolkat.

Stefan Hanna är centerpartistiskt kommunalråd i Uppsala. Han har blivit känd för svenska folket när han nyligen föreslog en skatt på feta människor. Denna ”tjockisskatt” har slagit ner som en bomb i sociala medier.

En annat förslag från Stefan Hanna är att bidragsfuskare ska visas upp i hyenadräkt utanför shoppingcenter. Och att flyktingar från Balkan ska få tillgång till en övning som gör dem mindre avtrubbade för våld.

Till saken hör att han varit utomlands och fortsatt blogga. Till synes utan att veta att en stor del av sveriges befolkning numera följer hans blogg. 

Nu har han dock blivit nådd och bett om ursäkt för vissa av de mer kreativa förslagen.

Men i vilken miljö är det egentligen Stefan Hanna suttit och klurat ut sina idéer om ”tjockisskatt” och hyenadräkter?

När Magnus Andersson, förbundsordförande i Centerpartiets ungdomsförbund, försöker ta avstånd till Hanna på SvD Brännpunkt blir resultatet:

En modell där vi betalar lite högre summa när vi utnyttjar offentliga system och sänker skatten generellt är en mycket bättre metod för att klara av Stefan Hannas önskemål. I ett sådant system pekas inte särskilda grupper ut och alla typer av livsval som kan öka kostnaden för det offentliga gör att man som enskild får fatta beslut om man tycker det är värt det eller inte att göra valet.

Det vill säga egenavgifterna för den som uppsöker sjukvården ska öka, inte skatten.

Detta är samma grundtanke som ligger bakom Stefan Hannas ”tjockisskatt”. Överviktiga och andra kostsamma personer ska betala mer, antingen via skattsedeln eller via egenavgifter. Resultatet är detsamma.

Jag tror inte Centerpartiet egentligen är arga på förslagen. Men framställningen av dem har sabbat vad Magnus Andersson kallar ”en viktig diskussion”.

Centerpartiet är idag ett parti i kris. Då blir lite otippade människor valda och konstiga politiska förslag läggs fram. Då blir det lite fel, som med ”tjockisskatten”.

Men färdriktningen, att vi inte längre ska dela på de risker som finns för sjukdom, övervikt och dålig hälsa, står klar.

Det tycker jag är mer upprörande en enskilda klavertramp av någon bloggande centerpartist på semester.

Anders Lindberg

Andra som bloggar om Stefan Hannas öden och äventyr: Annie Johansson hyllar Magnus Andersson. Rasmus Lenefors funderar över vilket av klavertrampen som är värst. Alliansfritt Sverige avslöjar hur hyenadräkten ska se ut. Mary X Jensen konstaterar att alla har dumma idéer ibland. Stefan Hanna skriver att övervikt är ett stort problem.

Idag rapporteras att Elfenbenskustens nyligen utsedda FN-ambassadör Youssoufou Bamba varnar för att landet står på randen till folkmord.

Det finns all anledning att ta dessa varningar på stort allvar. Tidigare har FN rapporterat om att 173 civila redan dödats och om attacker på FN-personal.

Bakgrunden är att Laurent Gbagbo som nyligen förlorade presidentvalet mot rivalen Alassane Ouattara har vägrat lämna presidentposten.

Laurent Gbagbo blev president 2000 med en mandatperiod på 5 år. Sedan dess har han på olika sätt skjutit upp nästa val. Den 31 oktober i år ägde till slut presidentvalet rum. En andra valomgång hölls 28 november. Ett val som internationella samfundet alltså anser att Laurent Gbagbo förlorade.

Elfenbenskusten ansågs en gång vara ett föredöme för andra länder i Afrika med en väl utvecklad ekonomi och få etniska och religiösa inre spänningar.

Detta slutade efter en statskupp 1999 ledd av Robert Guei som i sin tur avsattes året därpå och ersattes av Laurent Gbagbo.

Sedan dess har läget varit oroligt och mellan 2002-2007 rådde inbördeskrig mellan rebeller under namnet Forces Nouvelles, ”De nya styrkorna”, som kontrollerade norra delen av landet, och Gbagboregeringen som kontrollerade de södra delarna. Efter 2007 har Elfenbenskusten styrts genom att makten delats mellan dessa stridande parter.

FN har länge försökt dra världens blickar till Elfenbenskusten. Man har en internationell fredsstyrka i landet, UNOCI, som idag omfattar ungefär 9500 personer. 

Historiskt sett har internationella samfundet ofta agerat otillräckligt eller för sent när det kommer till oroligheter i Afrika. Folkmordet i Rwanda 1994 och i Darfur-regionen i Sudan under 2000-talet är exempel på detta.

Världen bör visa att vi lärt oss av historien och agera i tid.

Anders Lindberg

I Vitryssland kan man få upp tlll två års fängelse om man framställer presidenten eller landet i dålig dager. Säkerhetstjänsten heter fortfarande KGB. Presidenten, sedan 16 år, heter Aleksandr Lukasjenka.

Idag ställer han upp till ”val” igen. Och han kommer att vinna.

Ytterligare nio kandidater har tillåtits ställa upp i valet. De har fått vissa möjligheter att kampanja men i praktiken kontrollerar Lukasjenka både media och myndigheter så ett fritt och rättvist val är det inte fråga om. 

I förra valet fick Lukasjenka 82.6% av rösterna. Den här gången förväntas han få något lägre. Uppskattningen är runt 75%. Vilket är Lukasjenkas egen prognos.

Det berättar Maria Söderberg på en knastrig telefonledning direkt från ett kafé vid Oktobertorget i Minsk. Hon är fotograf och där på uppdrag av Olof Palmes internationella center i Stockholm. 

Vid klockan åtta ikväll har oppositionen tänkt att samlas just på Oktobertorget och uppladdningen har redan börjat med poliser och fordon.

Det är svårt för människor att över huvud taget samlas eftersom det är så stor kontroll. Nu på eftermiddagen var det 27 arresterade, flera av dem har släppts. För fyra år sedan vad det tusen arresterade, berättar hon.

Även om läget är lugnare än tidigare beror det snarare på att regimen har tillräckligt stor kontroll än på någon vilja till demokratisering.

Inför valet idag har det funnits mycket kritik mot förtidsröstningen. Genom att röster avlagts i förväg går det inte att övervaka valsedlarna vilket kan öppna för fusk.

Jag hörde idag att bara 22,5% har röstat i förväg, vilket kan vara ett positivt tecken, säger Maria Söderberg.

Dagens val är i praktiken klart på förhand och även om den exakta utgången inte är klar kommer inga större förändringar att ske på grund av vad människor gör vid valurnorna.

Däremot håller relationerna med Ryssland och EU på att förändra förutsättningarna för Aleksandr Lukasjenka. Historiskt har Vitryssland vänt sig åt öster men det finns tecken på att den hållningen håller på att förändras. Utan Rysslands stöd kommer det vara svårare att hålla emot förändringar.

Vitryssland brukar ibland kallas Europas sista diktatur. EU måste fortsätta trycka på för reformer, mänskliga rättigheter och demokratisering. Inte minst måste man satsa på kontakter med det civila samhället och oppositionella på det sätt som Olof Palmes internationella center och andra gör.

När regimer väl faller kan det gå väldigt fort. 

Andra om Vitryssland: Kennet G Forslund skriver om risken för valfusk. Caroline Szyber valövervakar på plats.

Anders Lindberg

Michael Moore är en skicklig dokumentärfilmare och internationell vänsterprofil. Tyvärr verkar han också ha ganska tveksamt politiskt omdöme.

Som Aftonbladet berättar idag har han skrivit ett öppet brev till sveriges regering som avslutas:

Last week Naomi Klein wrote: ”Rape is being used in the Assange prosecution in the same way that ’women’s freedom’ was used to invade Afghanistan. Wake up!”

I agree.

Unless you have the evidence (and it seems if you did you would have issued an arrest warrant by now), drop the extradition attempt and get to work doing the job you’ve so far refused to do: Protecting the women of Sweden.

Yours,
Michael Moore 

Den intressanta frågan reser sig: vad vet Michael Moore (och Naomi Klein) om vad som hände de där dagarna som slutade med att Julian Assange blivit misstänkt för våldtäkt?

Såvitt jag vet var de inte ens i Sverige när det hände. Så antagligen ingenting.

Något de delar med andra vänsterprofiler som John Pilger och Ken Loach.

Vänsterpartiets Josefin Brink jämförde för några dagar sedan på Newsmill Assange-fallet med den uppmärksammade historien i Bjästa. Hon skrev bland annat:

Det slår aldrig fel. När en känd man misstänks för våldtäkt stämmer en kör av försvarare upp och vittnar om det orimliga i att ens framföra en sådan anklagelse.

Och så verkar det vara.

Julian Assange är inte bara känd. Inte vilken popstjärna eller ishockeyspelare som helst. Han är en hjälte för miljontals människor. Han har fått USA att framstå som bortgjorda. Han har avslöjat maktmissbruk och korruption och har bidragit till att felaktigheter och mygel nu kommer rättas till.

Men han står inte över lagen. I ett rättsamhälle gör ingen det.

Och kravet från dessa vänsterprofiler kan knappast tolkas på något annat sätt. De har ingen aning om vad som hänt eller vad han eventuellt gjort. Men de motsätter sig att någon ska utreda och pröva det.

De borde ta fram könsglasögonen och fundera lite på varför de tycker så. 

Eller kanske använda Google translate och läsa igenom inläggen på Twitter i tråden #prataomdet. som Katrine Kielos skriver om i dagens krönika på ledarsidan. 

Andra som skriver: Claes Borgström tycker Michael Moore är okunnig. Göran Johansson (i Eskilstuna) kallar Michael Moores brev för ”smörja”.

Anders Lindberg

Kristdemokraterna presenterade idag sin nya partisekreterare Acko Ankarberg Johansson.

Hon är kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande i Jönköpings kommun. 

Valet känns naturligt då hon besitter den viktigaste egenskapen för en ledande kristdemokrat: att antingen bo eller vara född i Jönköpings län.

Socialminister och partiledare Göran Hägglund bor i Jönköpings kommun (i förorten Bankeryd). 

Civil- och bostadsminister Stefan Atterfall bor i Jönköpings kommun.

Barn- och äldreminister Maria Larsson bor i Gnosjö kommun i Jönköpings län.

Europaparlamentariker Alf Svensson bor i Gränna, som ligger i norra delen av Jönköpings kommun.

Därmed bor nu alla KD:s statsråd, partiets Europaparlamentariker och den nya partisekreteraren inom cykelavstånd från varandra.

Det är alltså detta Kristdemokraterna i sin valanalys av sin organisation menade med att ”…omfattande förändringar är nödvändiga” (sid 33).

För just det var ju lite oklart innan.

Andra som tycker om Kristdemokraternas kris. Alliansfritt Sverige om att KD är under spärren. Ledarsidans Katrine Kielos i Korseld.

Anders Lindberg

Idag presenterades två nya opinionsmätningar där Kristdemokraterna ligger under 4 procent. I Synovate fick partiet 3,2 procent och i Novus 2,9 procent.

En bra dag att presentera Kristdemokraternas valanalys, har någon uppenbarligen tänkt.

För idag presenterade KD:s valanalysgrupp, kallad ”Framtidsstrategigruppen”, sin 64 sidor långa analys om varför partiet gjort sitt näst sämsta val sedan det kom in i riksdagen.

Första meningen i analysen lyder: 

Kristdemokratin i Sverige har en framtid.

Ungefär som att säga ”Idag var kapten nykter”. Och ungefär lika övertygande.

Valanalysen är självkritisk. Gruppen har gjort ett seriöst och grundligt arbete. Slutsatserna är intressanta.

Att valet gick dåligt berodde på olika omvärldsfaktorer som kan sammanfattas med att om inte Moderaterna och Fredrik Reinfeldt varit i vägen så hade det gått bättre.

Men det berodde också på att Kristdemokraterna saknade politik, kommunikation, ledarskap och organisation för att vinna. Och gemensam partikultur. 

På två områden kan det hända intressanta saker. Det ena är landsbygdsfrågor där Kristdemokraterna verkar vilja utmana Centerpartiet som landsbygdens parti. Det andra är att de vill hitta en ny politik för jämställdhet och HBTQ-frågor.

Vid flera tillfällen tar gruppen upp frågor om ledarskapet. Man skriver:

Stora frågetecken har funnits i organisationen om vem som bestämmer. Denna oklarhet skapade passivitet istället för aktivitet.

Men Göran Hägglund tänker sitta kvar. Så förnyelsen börjar starkt.

Frågan är bara hur länge.

Andra som skriver. Marika Lindgren Åsbrink skriver klokt om gårdsförsäljning av alkohol, en annan av KD:s framtidsfrågor. Kristian Krassman berör också KD:s ras i opinionen. Kent Persson ignorerar istället KD och bevisar, kanske omedvetet, att KD har rätt i sin valanalys när de skriver i valanalysen: ”Moderaterna (har) kommit att dominera den politiska scenen till förfång för de mindre partierna i alliansregeringen.” 

Anders Lindberg

Riksbanken höjer styrräntan med en kvarts procentenhet, till 1,25 procent. Direktionen är visserligen splittrad – de vice riksbankscheferna Karolina Ekholm och Lars E O Svensson tyckte höjningen kunde vänta – men beslutet är precis det experterna väntat sig. I motiveringen talar banken om en växande ekonomi och ett kommande inflationshot. Däremot inte om den kanske viktigaste orsaken till att räntan höjs, en orsak som berör många av oss direkt.

Det handlar om hushållens skuldsättning, och alldeles speciellt om bostadslånen. I dag har svenska hushåll lånat nästan 2 000 miljarder på sina bostäder. Till och med bankerna talar om risken för en bubbla som förr eller senare brister.

Samtidigt som miljonprogramsområdena skriker efter underhåll och det skulle behövas nya hyresrätter styr skattesubventioner och realisationsvinster både kapital och yrkeskompetens till renovering av kök och badrum i redan prydliga bostadsrätter och villor.

Och trots alla varningar om att de senaste årens rekordlåga räntor inte kommer att bestå haglar buden på mäklarens visningar, och många har inte utrymme att amortera på sina lån.

Det handlar om enorma förmögenhetsöverföringar, och som oftast leder det till växande klyftor. Men också om en bubbla som kan hota hela samhällsekonomin.Riksbankens räntehöjning är – vad direktörerna än skriver – ett led i försöken bromsa de skenade bostadspriserna och hushållens allt större skuldsättning. Räntehöjning, lägre tillväxt och högre arbetslöshet är en del av priset för att bostadspolitik inte på över 30 år varit en samhällsangelägenhet.

Investeringar i jobb och företagande kommer att bli dyrare och arbetslösheten onödigt hög, till stor del därför att bostadsrättspriserna i storstäderna slår rekord och därför att villaägare tar nya lån för att rot-renovera sina bostäder.

Ingvar Persson