“Aftonbladets ledarsida är en farlig domstol”. Det slår Expressens ledarskribent, juridikstudenten Johannes Forssberg fast i en ledarkrönika i dag.
Vad står på?
Jo, undertecknad har i en text här i Aftonbladet argumenterat för att det är orimligt att en grupp män som har sex med en ung berusad kvinna mot hennes vilja frias i en våldtäktsrättegång.
Detta är en “ihopslarvad“ åsikt, enligt Expressen. Men det är nog en åsikt jag delar med större delen av svenska folket.
Det var efter en studentkryssning i mars som flera unga män greps misstänkta för att ha gruppvåldtagit en kvinnlig resenär i en hytt. För två veckor sedan friade tingsrätten de fyra män som åtalades, då kraven för våldtäkt inte ansågs uppfyllda.
Kvinnan har vittnat om att hon var så berusad att hon kände sig drogad. Den unga kvinnan har berättat att hon aldrig hade stannat kvar i den mörka hytten med de okända männen om hon hade varit nykter.
Hon har uppgett att hon ”kände sig avstängd och maktlös som ensam tjej bland tre killar.” Hon var rädd och ”visste inte vad de var kapabla att göra”. Utanför hytten höll dessutom ytterligare en ung man vakt under tiden.
Hade den unga kvinnan, ensam och berusad, sig själv att skylla?
Det Stockholms tingsrätt har prövat är om den unga kvinnan befann sig i en särskilt utsatt situation och av den orsaken behövde, som det heter, “straffrättsligt skydd för sin sexuella integritet”.
Här bör vi pausa lite och fundera.
Är inte händelsen som beskrivs själva urtypen för en “särskilt utsatt situation“? Är det inte exakt detta unga kvinnor alltid varnas för? Och är det inte just i sådana situationer samhället inte får svikta i de normer vi står för?
Tingsrätten tycker inte det, och Expressen håller med.
Den fråga vi rimligen borde ställa oss är denna: ville kvinnan ha gruppsex med männen i hytten, eller ville hon det inte?
Om det skedde mot hennes vilja borde det väl rimligen dömas som våldtäkt. Men det är hennes ord mot flera andras. Och om hon inte kan bevisa att hon var i en utsatt situation och att hon inte ville ha sex – så ville hon nog det, egentligen.
Att domen strider mot väldigt många människors rättsuppfattning är uppenbart. Det är därför frågan om samtyckeslagstiftning ofta lyfts efter uppmärksammade våldtäktsdomar.
Jurister, och juridikstudenter, brukar gå i taket när kritik mot domar luftas . Denna kåranda är ett problem, särskilt när den krockar med många människors rättsuppfattning.
Johannes Forssberg jämställer min kritik av tingsrätten med “diverse högerextrema sajter“. De nätsidor han pratar om har ägnat många veckor åt att hänga ut de misstänktas etnicitet och publicerat namn och personuppgifter.
Så fungerar det när kårandan spårat ur. Då dras all kritik dras över en kam och man börjar på allvar tro att jurister inte kan göra fel.
LONDON På gräsmattan framför parlamentet ligger blommor, ljus och små kort med minnesord. Det är sorgligt men värdigt, en spontan hyllning till den mördade parlamentsledamoten Jo Cox.
Det vanligaste ordet är ”kärlek”.
Mördaren var av allt att döma påverkad av samma idévärld, hämtad från USA:s vit makt-rörelse, som även inspirerade personer som Anders Behring Breivik och Peter Mangs.
Det är en form av terrorism som brukar kallas ”det ledarlösa motståndets taktik” och som religionsvetaren Mattias Gardell beskriver utförligt i sin bok om just Peter Mangs ”Raskrigaren”.
Poängen med taktiken är att ledarna inte har någon kontakt med de ensamvargar som utför attackerna. Istället skapas en stämning, ett klimat av aktivism, som gör att folk tar saker i egna händer.
Och den hetska debatten inför folkomröstningen är rena rama tryckkokaren för politiska dårar. Det är ett politiskt samtal helt utan botten.
En viktig orsak till att debatten spårat ur är att Lämna-sidan egentligen bara vill prata om invandring. Och det mesta kokar egentligen ner till samma myter som vi ser spridas på hatsajter i Sverige, fast här finns de i vanliga medier.
Invandrarna beskylls för allt, de tar jobben, de är arbetslösa, de är brottslingar, de står före i vårdköerna, är terrorister och så vidare. Allt kryddat med diverse anekdoter och vandringshistorier.
Lösningen är att om man lämnar EU får man ”kontroll” över gränsen och då händer inget av detta.
Stanna-sidan bemöts med att den är etablissemang och därmed inte att lita på.
Kombinationen av ”folk mot elit” och invandringsfrågan är extremt explosiv.
I dag hålls en minnesstund för Jo Cox i parlamentet. Tonläget har blivit lite mildare men på sociala medier är allt tillbaka som förut.
Anders Lindberg
LONDON Det är 17 grader och kvalmigt i den brittiska huvudstaden. På torsdag avgörs om britterna ska stanna i EU och även om själva valkampen går på sparlåga efter mordet på Labourpolitikern Jo Cox är stämningen febrig.
En god vän nära Labours kampanjledning beskriver känslan rätt och slätt som ”overklig”.
Många i Labours kampanj mår dåligt och är outsägligt ledsna och chockade – samtidigt står så oerhört mycket på spel.
Folkomröstningar handlar ofta om känslor och personer snarare än sakfrågor. Det är en svaghet.
För att vinna folkomröstningar har olika kampanjer i historien ofta vädjat till människors lägsta politiska instinkter och det finns ett element av att den som ljuger mest faktiskt tjänar på det.
Det är övertydligt här i London just nu.
När kampanjen väl är över är ingen längre ansvarig för allt som sas – därför verkar folk säga i princip vad som helst för att vinna.
De jag pratar med här kallar det ”Projekt Rädsla”.
Båda sidor anklagar varandra för fula knep men Lämna-sidan har tagit ljugandet till en helt osannolik nivå. Längst går högerextrema grupper med påståenden om att miljontals turkar kommer att strömma in i landet och att folk inte kommer att få sjukvård om britterna stannar i EU.
I princip alla politiska kampanjer bygger på en blandning av ”hopp” och ”rädsla”. Vanligen försöker man sprida hopp när det går bra för den egna sidan och skrämmas när det går dåligt.
Här bryts regeln, även om Lämna-sidan skräms mest effektivt bygger även Stanna-sidans kampanj på rädsla för framtiden.
Det är både destruktivt och väldigt farligt. Det finns helt enkelt ingen känsla av hopp någonstans – all energi är negativ och riktad mot den andra sidan.
I början av kampanjen handlade det mesta om ekonomi. Det vann Stanna-sidan på. Men i takt med att debatten allt mer kommit att handla om invandring så har tonläget höjts och sakligheten försvunnit.
De två ledande på Lämna-sidan är Londons tidigare borgmästare Boris Johnson vars viktigaste drivkraft verkar vara att själv bli premiärminister och Nigel Farage som leder UKIP som kombinerar EU-motstånd med främlingsfientlighet. Dessa har starkt stöd av en skrikig högerpress.
Organisatoriskt samlas kampanjen i ”Vote Leave” utom UKIP som har en egen kampanj. Det finns även en mindre grupp EU-motståndare till vänster.
Stanna-sidan bärs i första hand av premiärminister David Cameron. Labour och fackföreningarna kampanjar men har hela tiden haft problem med att partiordförande Jeremy Corbyn inte verkar brinna för projektet.
Kampanjen samlas i ”Britain stronger in Europe”. Stanna-sidan har på många sätt samma problem som ja-sidan i den svenska eurofolkomröstningen 2003.
Den är etablissemang i en tid av uppror mot etablissemanget. Den försöker samla etablerade politiker både från höger och vänster samtidigt som de egentligen har helt olika idéer om vad de vill med EU.
Men även Lämna-sidan har problem. Väljare röstar ofta mot förändring och ingen vet riktigt vad ett brittiskt utträde ur EU betyder.
”Projekt Rädsla” är en riskfylld strategi för Lämna-sidan eftersom rädda människor sällan vågar rösta för stora förändringar.
Ser man till opinionsmätningarna är det jämnt, ofta med övervikt för Lämna. Men vadslagningsmarknaden tror i skrivande stund på seger för Stanna.
Number cruncher politics, som gör projektioner utifrån tidigare val och som brukar få rätt, tror på ett jämnt val, men med övervikt för Stanna.
Men alla dessa tre, mätningar, vadslagning och projektioner är värda att följa.
När vet vi?
Vallokalerna stänger klockan 22 lokal tid på torsdag. Bedömningen är att det bör finnas ett rimligt trovärdigt resultat runt 4 på morgonen på fredag.
Med fyra dagar kvar kan vad som helst hända.
Anders Lindberg