Skolinspektionens rapport häromdagen, ”Skolornas arbete vid trakasserier och kränkande behandling”, alltså mobbning, visar att motåtgärderna inte fungerar, om några motåtgärder överhuvudtagen finns.

Femtio skolor har granskats. En enda slapp anmärkning. Liknande proportioner skulle sannolikt uppdagas om samtliga landets skolor hade undersökts. Det sorgliga är att det inte hade förvånat.

Sedan 1970-talet, under fyra decennier, har mobbning i skolorna diskuterats och varit föremål för en uppsjö av åtgärdsförslag. Med hela tiden samma klena resultat. Och Skolinspektionen är förklaringen på spåren: problemen förringas, åtgärdsplaner saknas eller nonchaleras, svag koppling mellan ord och handling; en eventuellt förekommande dialog om värdegrunder på lektionstid och i olika samrådsgrupper får ingen täckning i den vardagliga skolmiljön, på raster, i matsal och i korridorer.

Det snackas, men görs väldigt lite.

Ska man vara lite spetsig kan man säga att bekvämligheten lägger hinder i vägen. Bristen på närvaro av vuxna, lärare och andra, vid andra aktiviteter än lektioner är och har varit ett av skolans stora problem. Närvaron måste starta tidigt – på lågstadiet. Sedan kan det vara för sent. I skolans värld är exemplets makt stor. 

Ftalater kan orsaka beteendestörningar hos barn, visar en undersökning som i dag presenteras i Environmental Health Perspectives.

Ftalater har redan tidigare visat sig skada pojkars reproduktiva förmåga.

Ftalaterna stör hormonsystemen och misstänks ligga bakom många mänskliga sjukdomar och symptom.

De finns överallt, i hårschampo, i nagellack, i sladdar och i många av våra vardagliga tillbehör som är gjorda av plast. Ftalater är ett samlingsnamn för kemikalier som används för att göra plasten mjukare. Kemikalieindustrin har alltid förnekat att ftalaterna skulle påverka människan, men i fall efter fall blir den nu motbevisad.

I EU finns ett förbud mot ftalater i leksaker. Men i övrigt är det fritt fram och det visar på ännu en lucka i EU:s nya kemikalielagstiftning REACH. Lagstiftningen måste skärpas.

All vår användning av ftalater läcker ut i naturen. Det går inte att välja bort dem eftersom de   finns överallt. Försiktighetsprincipen ska gälla och ftalaterna måste bytas ut mot mindre farliga ämnen.

Kunskapen om ftalaternas hormonpåverkande ämnen har funnits i många år. Det är en skandal att kemikalieindustrin fortfarande tillåts riskera våra barns framtid.

Eva Franchell

Regeringen har beslutat att nya vargar ska planteras in i Sverige. Ett klokt beslut. 

Licensjakten på varg har lett till att 29 vargar skjutits under januari i år. Men vargen är rödlistad och hotad. Om den svenska vargstammen ska leva vidare måste nya vargar komma till.

På en presskonferens strax före lunch förklarade Andreas Carlgren att han var tvungen att börja med jakten för att få folklig förståelse för inplanteringen. En slags omvänd jägarlogik.

Vargen finns i dag inom ett ganska begränsat område i Mellansverige. Naturvårdsverket har redan satt igång sitt förankringsarbete. Nu måste befolkningen i Värmland och Dalarna förstå att vargen kommer att finnas kvar i deras marker. Om de skjuter vargar kommer de att ersättas av ny friska ryska exemplar.

I första hand hoppas Andreas Carlgren att nya vargar kan vandra in från Finland. De vargarna kommer då att lotsas genom renbetesland för att så småningom komma fram till Mellansverige. 

Men sannolikt kommer vargar även att flygas in. 

Andreas Carlgren vädjade på presskonferensen till de svenska jägarna om att de ska ställa upp på inplanteringen. Naturvårdsverket kommer att anlita en hel rad experter för att slita alla vargtvister som kommer att uppstå. Vargexperter, men också samhällsvetare som ska lösa upp vargskräcken hos de människor som måste leva nära vargen. 

Ärligt talat verkade Andreas Carlgren nog räddare för människorna än för vargarna, när han presenterade sitt förslag. Jägarna är starka lobbyister och finns säkert väl representerade inom Carlgrens eget Centerparti. Det var väl därför han släppte loss jakten trots att stammen var hotad. Och nu efteråt säger han att förankringsprocessen kommer att ta tid.

Men den processen får inte dröja för länge. Den svenska vargen måste leva och växa sig frisk och stark. Det måste vara överordnat för just en miljöminister.

Till slut måste man sätta ner foten. Det biologiska mångfaldsåret har just inletts och Andreas Carlgren har mycket kvar att bevisa.

Eva Franchell

Den svenska ekonomin förbättras snabbare än väntat. Enligt finansdepartementets prognos, presenterad igår, blir tillväxten 3 procent  i år, 1 procentenhet högre än vad regeringens tidigare bedömning visat.

Även i de offentliga finanserna märks en tydligare ljusning. Finansminister tror på ett överskott på 1 procent under slutet av nästa mandatperiod.

Allra tydligast kan den förväntade konjunkturuppgången avläsas i arbetslöshetsstatistiken. ”Det är en rätt kraftig nedrevidering på uppemot 4 procentenheter om man tittar ett par år framåt”, konstaterar Borg. Det skulle innebära arbetslöshetstal på mellan 4 och 5 procent 2014.

Onsdagens regeringsprognos ligger i linje med med de utfästelser Anders Borg gjorde för några dagar sedan  och den överensstämmer i stort med andra bedömares. För den skull är framtida problem knappast undanröjda.

Regeringens siffror doftar ganska mycket av valår.

I samband med Swedbanks konjunkturprognos nyligen varnades för hushållens skuldberg när räntorna börjar stiga, ett faktum som plötsligt kan bli ett stort problem. Och det sätter Borg i en ordentlig klämma: antingen får han strama åt finanserna med risk för att återhämtningen kommer av sig, eller tvingas ta risken att Riksbanken inleder sina höjningar av styrräntan tidigare än beräknat. I båda fallen blir det kännbart för hushållen.

Relativt sett har Sverige klarat den globala finanskrisen bra och de framtida svårigheterna skall inte överdrivas. Det finns en risk för en växande bubbla med bolån. Den är inte av en omfattning att den på allvar kan äventyra det finansiella systemet. Men skulle den brista blir det ett hårt slag för många människor. Utlåningen och reglerna kring den hör till det som bör ses över.

Krisen inom Stockholms barnsjukvård förvärras. 

Moderata sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt fortsätter att dra ner på barnens vård. I går beslutade landstinget om ett nytt avtal för de barnmedicinska mottagningarna vid Astrid Lindgrens barnsjukhus.  

Oppositionen anser att mottagningarna borde få sju miljoner mer. Totalt behövs ytterligare 100 miljoner kronor inom barnsjukvården. 

Men Filippa Reinfeldt sänkte hellre skatten än satsade på barnen. Och hennes nedrustning fortsätter trots att Lex Maria-anmälningarna borde tala sitt tydliga språk:

Tonåring med missad hjärntumör.

4-årig flicka får feldosering av medicin.

En nyfödd tvillingsyster får feldosering.

En 4-årig pojke får en överdos morfin.

Antalet Lex Maria-anmälningar mot Astrid Lindgrens barnsjukhus ökar för varje år. Härom dagen anmäldes sjukhuset av ett föräldrapar. Deras ettåriga dotter dog i sviterna av en lunginflammation som inte följdes upp. Uppräkningen av misstag, stress och slarv bara fortsätter på sjukhusets egen hemsida:

Nyfödd flicka felbehandlad på grund av dålig journalföring.

En fyra månader gammal flicka får feldosering.

Hela datasystemet klappar ihop under ett dygn. 

Listan kan göras ännu längre. Personalen på Astrid Lindgrens sjukhus har minskat, personalomsättningen är stor och tjänster har inte återbesatts. Nyutbildade sjuksköterskor och undersköterskor utan specialistkompetens tar hand om svårt sjuka barn. Journalsystemet fungerar inte. Det handlar om en organisation som går på fälgarna.

Men med Filippa Reinfeldts politik blir det ytterligare effektiviseringskrav på samtliga avdelningar. 

Personalen på Astrid Lindgrens barnsjukhus måste få en chans att ta sig ur den onda cirkeln av stress, felbehandlingar och misstag. Sjukhuset behöver ökade anslag för barnens skull.

Eva Franchell

Statsminister Reinfeldt och socialförsäkringsminister Husmark Pehrsson befinner sig på krigsstigen, och den här gången är landets sjukskrivna inte målet utan bara medlet.

I en stort upplagd artikel i Dagens Nyheter går Reinfeldt och Husmark Pehrsson till attack mot oppositionen för deras förslag i sjukförsäkringsfrågan. Dyrt, dåligt och illa genomtänkt, menar de båda statsråden.

Dessutom oroar de sig över förslaget att reservera förtidspensionerna för personer över 58 år.

På den punkten kan Reinfeldt och Husmark Pehrsson ha en poäng. En bestämd åldersgräns som inte tar hänsyn till personliga förhållanden påminner misstänkt om dagens system, där tidsgränser har fått ersätta diagnoser som grund för friskförklaring.

”Det finns problem med det här”, säger Bertil Thorslund på Försäkringskassan till Aftonbladet.

Ändå blir det en smula märkligt när de båda moderaterna berömmer sig för lyhördhet, i synnerhet när samtalet handlar om sjukförsäkringen. Sanningen är ju att alla invändningar, från myndigheter, remissinstanser och sjuka har viftats bort och att tusentals människor drabbats.

Ändå frågar Reinfeldt och Husmark Pehrsson, med den rättfärdiges vrede, oppositionen: Vad är det som är avsikten?

Just den frågan är det just nu tiotusentals sjuka svenskar som skulle vilja ställa till regeringen.

Ingvar Persson

Framtiden för Saab är inte bara en ödesfråga för de anställda i Trollhättan. Det som händer kommer också att finnas med när historien över regeringen Reinfeldt ska skrivas. I Rosenbad blir det svårt, till och med om Saab till slut skulle få en ny ägare.

Ledarsidorna i Stockholms morgontidningar låter oss ana vilka vägval ministrarna står inför.

De kan, som Svenska Dagbladet, jublande hävda att regeringen haft rätt redan från början. Blir det en Saab-affär visar det att näringsminister Olofsson gjorde rätt när hon föreslog vindkraftstillverkning i lokalerna, och att hon gör rätt nu när staten förbereder garantier av lån.

Så där brukar landets näringsminister låta.

Regeringsmedlemmarna kan också, som Dagens Nyheter, lite svårmodigt varna för framtiden. Problemen är inte över, skattebetalarnas pengar fortfarande i fara och bilbranschen tuff. Någon tröst finner tidningen i Riksgäldens granskning, men mest tycks man hoppas slippa höra talas om bilindustrin mer.

Det går att ana statsministerns röst.

På en punkt står dock doktrinen från det senaste året kvar. Staten eller samhället ska under inga förhållanden blandas in. Industrin är de privata ägarnas planhalva.

Det fanns en tid för inte så länge sedan när det hade varit möjligt att dra andra slutsatser. En tid när General Motors agerande med ständigt skiftande budskap, oklara besked och arrogant ointresse för sina anställda hade skapat en debatt om gränser för de multinationella företagens makt.

På den tiden hade upprördheten också varit stor om en koncern, som Ericsson, valt att höja aktieutdelningen samtidigt som tusentals anställda tvingas sluta. Och hade någon, som Investors Börje Ekholm, föreslagit högre styrelsearvoden samtidigt som arbetsgivarna driver nollbud i avtalsrörelsen hade det blivit ett herrans liv.

I dag passerar sådant.

Att Trollhättans framtid ligger i händerna på palatspolitiken i GM-skrapan i Detroit är tingens ordning, liksom att aktieägarna ska hållas skadeslösa och direktörerna ha sina bonusar.

Politiken blir inte mycket mer än en publik, som kan jubla eller gnälla, men som har mycket lite inflytande på det som händer på planen.

För Trollhättan spelar det ingen roll. Där handlar det om framtiden.

Ingvar Persson

En hetsig diskussion under onsdagens partiledardebatt gällde utbildning i allmänhet och vuxenutbildning i synnerhet. Oppositionsledaren Mona Sahlin framhöll alliansens nedrustning av vuxenutbildningen som ett avskräckande exempel.

Utbildningsministern och folkpartisten Jan Björklund hävdade mycket bestämt att vuxenutbildningens omfattning är större idag än den var när de borgerliga tog över regeringsmakten 2006.

Det lät märkligt.

Från läsåret 2006/2007 till läsåret 2007/2008 minskade antalet platser vid landets vuxenutbildningar med 34 800, enligt Skolverkets statistik. På Komvux gymnasienivå uppgick minskningen till 30 400, enligt samma källa. Att den andelen var så stor berodde naturligtvis på att regeringen året innan ströp de riktade anslagen till kommunernas vuxenutbildning med 600 miljoner kronor.

På torsdagen släpper Skolverket nya siffror. Att minskningen dämpats, eller till och med vänts till en uppgång är fullt möjligt. Att vuxenutbildningen däremot skulle vara tillbaka på 2006 års nivå eller till och med överträffa den, som Björklund så frankt påstod, är mindre troligt. Få se om Björklund talade sanning i debatten eller om han i stridens hetta försökte sig på en bluff. 

Ingen partiledardebatt utan en rejäl skattediskussion. Onsdagens utgjorde inget undantag. Mona Sahlin trummade in budskapet att alliansens skattesänkningar skett med lånade pengar. Eftersom statsfinanserna går med underskott – över 100 miljarder kronor förra året och mellan 70 och 100 miljarder i år – och detta underskott täcks genom upplåning är det naturligtvis en riktig beskrivning.

Den moderate statsministern Fredrik Reinfeldt kontrade med att hävda att ett maktskifte kommer att innebära en ”skattechock”.

Chock och chock. Att döma av väljarnas inställning enligt i stort sett samtliga opinionsinstitut är det en annan händelse som verkligen kan komma att skaka om regeringschefen och hans ministrar. Det äger rum en söndag i september. För Reinfeldt kan det bli en riktig regeringschock.

Onsdagens partiledardebatt inleddes i en hård ton och med tuffa attityder. I första replikskiftet mellan statsminister Fredrik Reinfeldt och oppositionsledaren Mona Sahlin hördes beskyllningar om ”fusköverenskommelser” och ”springnota”. Reinfeldt angrep, återhållet aggressivt, Sahlin och den rödgröna koalitionen för deras uppgörelser om bland annat en reformerad sjukförsäkring och för att de tänker utreda effekterna av vissa förändringar.

Det är utredningsförfarandet som skulle utgöra själva fusket, menar  statsministern, som under drygt tre år nu lett en regering där beredning och utredning inte stått särskilt högt i kurs. Fyra stora förändringar har alliansen gjort utan att tillräckligt genomlysa konsekvenserna:

A-kassereformen.

FRA-lagen.

Fastighetsskatten.

Sjukförsäkringen.

 Varje gång har det blivit stora konvulsioner i opinionen och bland remissinstanser. Lagrådet har haft sina invändningar. Kanske hade det gått bättre om inte reformerna varit rena hastverk, eller snarare hafsverk eller till och med fuskverk.