En halv miljon kvinnor varje år dör i barnsäng. Det är lika många som får 25 år sedan. Inte mycket har alltså hänt och det är en skam.

Vi vet att en handfull grundläggande hälsovårdsinsatser skulle räcka. Vi hade kunnat rädda livet på över 400 000 kvinnor och 1,6 miljoner nyfödda barn varje år. Det är politisk vilja som har saknats. 

I dag släpps en rapport från FN:s befolkningsfond UNFPA. Rapporten visar att om världens länder valde att satsa 12,8 miljarder dollar extra om året på familjeplanering, mödra-, förlossnings- och spädbarnsvård skulle mödradödligheten minska med 70 procent, spädbarnsdödligheten med 44 procent och antalet kvinnor som drabbas av allvarliga komplikationer skulle gå från från 8,5 miljoner till två miljoner. Frågan är vad vi väntar på? 

Rapporten ”Adding It Up: The costs and benefits of invetsting in family planning and maternal and newborn health” kan laddas ner här:
http://www.guttmacher.org/pubs/AddingItUp2009.pdf

 dag fick arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin skriften ”Inkluderande arbetsliv” av professorerna Eva Vingård och Svend Erik Mathiassen. De båda sköter om det ”arbetsmarknadspolitiska kunskapsråd” som Littorin lät inrätta förra året.

I skriften skriver olika experter om hur grupper som har svårt på arbetsmarknaden kan lyckas bättre. Nyckelfrågor i kampen mot utanförskapet med andra ord.

Uppenbarligen uppskattade ministern resultatet av ”kunskapsrådets” arbete. Uppdraget förlängdes nämligen till september 2011.

Det är naturligtvis bra med kunskap om arbetsmarknaden, inte minst i en tid när dramatiska förändringar står för dörren. Vi känner fortfarande inte de långsiktiga effekterna av industrikrisen, eller av den slakt på trygghetssystemen som inte minst Littorin själv genomfört.

Alltså behövs experters och forskares åsikter och kunskap. Just därför är det märkvärdigt att Littorin innan han tillsatte sitt personliga råd faktiskt slog sönder den fungerande svenska arbetsmarknadsforskningen när han, som ett av sina första beslut, avskaffade det statliga och oberoende Arbetslivsinstitutet.

Ingvar Persson

Den moderata riksdagskandidaten och tidigare ledarskribenten på Svenska Dagbladet Maria Abrahamsson ogillar att Gudrun Schyman ska vara med i årets Let´s dance. För den politiska balansens skull vill Abrahamsson också se socialminister Göran Hägglund i dansskor.

Men varför inte säga som det är Maria?

Vi förstår att ett TV-program där du inte finns med får dig att känna dig som en panelhöna.

Ingvar Persson

Får ett mail från en bedrövad bonde. Han är upprörd och arg på LRF, Lantbrukarnas Riksförbund.

Efter den senaste grisskandalen har LRF nämligen skickat ut ett brev till sina medlemmar där man beskriver filmerna med svår plågade bilder:

”… det handlar om en mycket välplanerad och urskiljningslös aktion …”

Nej, det är inte grisplågarna som LRF är ute efter. Det är djurrättsaktivisterna. LRF planerar nu ett större motangrepp, man har till och med tryckt upp ett särskilt formulär så att bönderna kan polisanmäla Djurrättsalliansen.

Den bedrövade bonden skriver i sitt svar till LRF:s ordförande Lars-Göran Pettersson:

”I stället för att lägga fokus på de grova missförhållanden, rent djurplågeri, som framkommit så lägger du fokus på att man fått tag i uppgifterna på ett olagligt sätt. Du uppmanar oss att vara extra uppmärksamma för ovälkomna besök i stället för att uppmana oss att inte ha någonting att dölja.”

Rätt så. LRF borde lägga all sin energi på att bekämpa djurplågeri. 

LRF borde stödja de bönder sin öppnar sina stall för att de inte har något att dölja.

Eva Franchell

Cecilia Malmström får ansvar för migrationsfrågorna i kommissionen. För en svensk liberal lär det bli ett svårt men nog så viktigt uppdrag. Hon lär dock knappast kunna riva de höga murarna runt ”Fort Europa.” Kanske kan hon spela roll på marginalen. Hon har gjort sig känd för att kämpa för de mänskliga rättigheterna.

Europas migrationspolitik är inget att vara stolt över. Det finns många exempel på förfärlig hantering av de flyktingar som försöker ta sig innanför murarna. Greklands vidriga flyktingläger och Italiens alltmer rasistiska flyktingpolitik är bara några exempel och knappast något Cecilia Malmström egentligen vill ställa upp på. 

Cecilia Malmström kommer alltid att vara beroende av de ibland direkt främlingsfientliga regeringar som sitter i Europeiska rådet. Nu blir det hon som får driva på för en mer mänsklig flyktingmottagning.

Eva Franchell

Jag vet att jag inte borde förvånas. Ändå häpnar jag när jag läser Maud Olofssons kommentar till Saab-krisen i onsdagens Aftonbladet. Landet har en näringsminister som antingen är samvetslöst fräck, eller alldeles otroligt korkad.

Det är pratet om miljöbilar som får mig att undra hur Olofsson egentligen tänker. Så här sa hon till Aftonbladets Eva Buskas:

– De bolag som har varit duktiga på att ta fram miljövänliga fordon har fått marknadsandelar. Det är den bästa signalen till de här bolagen. Snabba på och ställ om, för då kan ni också få en starkare marknad.

Det finns anledning att fundera över Olofssons historieskrivning. Innan finanskraschen för ett och ett halvt år sedan tycktes det verkligen som ny, bränslebesparande, teknik stod inför ett kommersiellt genombrott, till och med i USA. De största bensinslukarna sålde dåligt, och hybridbilar fanns på allas läppar.

Frågan är hur mycket som handlade om miljön? Sanningen är nog att vi framför allt såg effekterna av ett högt oljepris. Till och med amerikanerna tyckte det blev dyrt att tanka, trots orimligt låga bränsleskatter.

Efter kraschen har trenden mot mindre bilar fortsatt, inte minst på den europeiska marknaden, där många regeringar blåst under marknaden med skrotningspremier.

Dessvärre är det inte där de svenska märkena tjänar sina pengar.

I USA har allt sålt dåligt, men faktum är att när förra årets försäljning skulle räknas samman toppades lista – som vanligt – av Fords jättelika Pick Up F 150. En bil som den svenska näringsministern och hennes lille statssekreterare frimodigt dömde ut under ett besök i Detroit.

Ändå skulle jag svälja Olofssons pladder om det bara handlade om en smula önsketänkande. Oljepriserna kommer att stiga igen och hotet mot miljön innebär verkligen att fordonsindustrin måste ställas om. I en ganska snar framtid är det antagligen någon typ av elbilar eller laddhybrider som kommer att tjäna pengarna åt de biltillverkare som lyckas.

Olofsson pratar bara som om det redan hänt.

Det som gör mig så upprörd är att Maud Olofssons beskäftiga verklighetstolkning stoppas rakt ner i halsen på tusentals människor som just nu väntar på domen över Saab. Det finns nämligen knappast ett enda bilföretag som mer konsekvent, och mer framgångsrikt, anpassat sin framtoning och sin produktion till just miljötrenden.

Satsningen på BioPower, bilar för etanoldrift, har de senaste åren varit en del av Saabs varumärke. De flesta med någon minneskapacitet kommer i håg reklamfilmen med späckhuggare och det svenska bandet Oh Lauras jättesuccé Release Me.

Problemet är bara att Saabs miljöbilar anpassats till de svenska reglerna för miljöbilar, regler som Maud Olofsson har ett betydande ansvaret för. Centern har länge drivit på för just etanol som bränsle.

För Saabs del innebär det till exempel att efterfrågan på etanolbilar riskerar att störtdyka när den svenska marknaden faller, och att de drabbas när regeringen lägger om subventionerna. Det betyder också att etanolbilarnas ställning som miljöalternativ ifrågasätts när EU nu arbetar med gemensamma regler. Bilarna kan trots allt lika gärna köras på bensin.

Det är svenska politiker, inte minst Maud Olofsson, som skrivit reglerna. Företagsledning och ingenjörer i Trollhättan har anpassat sig, och skapat de miljöbilar som varit möjliga att sälja.

Det är logik för burhöns.

Ändå tycker Olofsson i dag att hon kan sätta sig på höga hästar och nästan lite förnöjt konstatera att bilföretagen, i praktiken de anställda på Saab, har sig själva att skylla.

Jag vet som sagt inte om hon är fräck, eller bara korkad.

Det jag vet är att hon förolämpar människor som har rätt att vänta sig bättre av landets näringsminister.

Ingvar Persson

Det här är precis det som inte borde få hända. De anställda vid Saab i Trollhättan har under det senaste 18 månaderna gått igenom ett stålbad. Långivare har skrivit ner fodringar, medarbetare har sagts upp och försäljningen har rasat.

Nu tycktes det äntligen vara på väg att vända. Introduktionen av den nya Saab 9.5 togs emot väl. Fabriken har anpassats för att ta emot produktion som plockats hem, och bilbyggare återanställdes.

Dessutom fortsatte processen för att Koenigsegg skulle ta över.

Beskedet att affären är avblåst riskerar att slå omkull allt.

Enligt Koenigsegg är det förseningarna som knäckt affären. Det är en beskrivning som måste ifrågasättas. Sportbilstillverkarens planer har ifrågasatts redan från början. Många kommer att misstänka att det vi nu ser är ett spektakulärt sätt att komma ur en process som vuxit det lilla företaget över huvudet.

Ändå kan inte Koenigseggs beskrivning viftas bort. Affärsplanen för Saab har granskats och godkänts av den svenska statens konsulter, och GM har som säljare valt att satsa på den svenska sportbilstillverkaren.

Dessutom har processen verkligen försenats. Entusiasmen i Trollhättan och hos Koenigsegg har aldrig mötts av något engagemang från Näringsdepartementet. Maud Olofsson förklarade redan för över ett år sedan att hon i praktiken betraktade Saab som historia.

Det har fördröjt processen, inte minst i förhållande till konkurrerande biltillverkare i andra länder.

Går Saab-affären verkligen under måste frågan om hur Näringsdepartementet under Maud Olofsson skött fordonskrisen ställas igen. Och den här gången kommer det inte att räcka med allmänt tal om ansvar för skattebetalarnas pengar.

Ingvar Persson

Sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt skryter gärna med att hon halverat vårdköerna i Stockholm. I hennes senaste pressmeddelande från Stockholms läns landsting säger hon att siffrorna är glädjande.

Filippa Reinfeldt är alltså ansvarig för den goda sjukvården i Stockholm.

När det gäller kaos och köer för att vaccinera sig mot svininfluensan är det annorlunda. Då hänvisar sjukvårdslandstingsrådet till  finanslandstingsrådet Catharina Elmsäter-Svärd.

Är det hon som är ansvarig för den dåliga sjukvården i Stockholm?

Eva Franchell

Vi frågade ut försvarsminister Sten Tolgfors i Korseld. Främst om den svenska insatsen i Afghanistan, men även om det svenska försvarets oförmåga att införskaffa helikoptrar samt vilket land Sverige egentligen skulle kunna försvara sig mot, om de anföll oss. Se programmet här.

Den senaste tiden har säker pressat Maud Olofsson hårt. I morse träffade jag henne i Gomorron-studion. Det vill säga hon intervjuades och sedan kommenterade kollegan Peter Wolodarski från DN och jag Maud Olofssons turer kring Vattenfall.

Med en rättshaverists noggrannhet försökte Maud Olofsson redogöra för alla turer som lett fram till hennes politiska kris. Nej, hon höll inte en presskonferens med kritik mot Vattenfall, hon bara samlade journalister som ville prata med henne. Kanske har hon varit otydlig i någon fråga, men ”den som inte gör några fel har gjort för lite”.

I själva verket handlar krisen om regeringens kris, det tyckte i alla fall jag i min soffkommentar. Det är Folkpartiet och Centerpartiet som är osams om kärnkraften. Det är därför de två partierna inte kan komma överens om direktiven till Vattenfall.

När vi kom ut ur sändningen satt Maud Olofsson kvar i fikarummet. Där fick vi en uppsträckning, både jag och Wolodarski.

Till slut tog vi oss ur hennes grepp. Men hon kom tillbaka igen utanför porten där hon stod i bakhåll. Peter Wolodarski och jag tycker inte likadant, men nu hade vi fel båda två, tyckte Maud Olofsson.

Hon har minsann haft kontroll över Vattenfall. De har suttit i flera möten. Hur många kunde hon dock inte svara på. Men det är lätt att ta reda på.

Redogör för dina möten med Vattenfall, Maud Olofsson. Visa oss tjänsteanteckningarna från de möten som du, din statssekreterare eller dina tjänstemän har haft med Vattenfall. Låt oss få veta hur kontakterna egentligen har gått till.

Eva Franchell