”Antisemitismen är de korkades socialism”, lär den österrikiske vänsterliberalen Ferdinand Kronawetter ha sagt vid 1900-talets början. Då hade världen ­ännu inte ställts inför de fasor som vi i dag förknippar med namn som Auschwitz, Theresienstadt, Bergen-Belsen och Treblinka.

Men antisemitismen – judehatet – föddes inte i Auschwitz och försvann inte när dödslägren befriades och tömdes.

I år har vi blivit brutalt påminda om det, inte minst efter terrorattackerna i Paris och i Köpenhamn. Den antisemitiska dimensionen av dessa illdåd borde inte gå blunda för.

Men tyvärr är det många som vill det. Vi kan fortfarande se hur uråldriga antisemitiska myter om judars makt, inflytande och ondska – från medeltidens pogromer via förfalskningen Sion vises protokoll till 1900-talets industriella mördande till vår tids näthat – flyter samman med politisk extremism som hittar näring i Mellanösterns konflikter.

Strax efter att attentatet utanför den judiska synagogan i Köpenhamn uppmärksammade Dagens Nyheter att den svenske rapartisten Dani M skrivit så här om morden:
”[l]uktar som ännu en falskflagg för att dra in Europa i krig”
”Låt er inte luras att dom här sakerna sker random. Dessa saker sker för att det tillåts att ske och/eller är sponsrade av samma elit som kommer gynnas av det.”

Tidigare har Dani M i sociala medier hävdat att staten Israel och i stort sett hela bankväsendet kontrolleras av ”familjen Rothschild” – en tankefigur som lätt modifierad dykt upp i antisemitiska miljöer i över två århundraden.

En av de första filmer som producerades i det nazityska Tredje riket hette ”Die Rothschilds Aktien auf Waterloo”. I sociala medier har artisten dessutom uttryckt stöd för det högerextrema konspirationspartiet De fria. Svenska Kommittéen mot Antisemitism har i en längre text närstuderat Dani M:s göranden och säganden.

I helgen framträdde Dani M på musikfestivalen Klassfesten i södra Stockholm. Parollen för festivalen var ”arbetare förena er – till baktakt och beats. För kamratskap, solidaritet och arbetarklassens rätt” och överskottet från kvällen ska gå till organisationen Ingen människa är illegal.

Det är ett syfte vi på den här ledarsidan har lätt att sympatisera med.

Men om budskapet inte ska skorra falskt så måste man faktiskt vara konsekvent i sin solidaritet och i sin antirasism. Därför borde Klassfesten ha tagit kritiken mot sin artistbokning på större allvar, både före och innan själva festivalkvällen.

Hatet känner inga gränser och därför måste vårt motstånd, vår humanism och kampen mot rasismen – oavsett vilket ­uttryck den tar sig – också vara gränslös.

”Splittring är vår värsta fiende”, skriver Klassfesten i sitt manifest.

Just det.

På söndag samlas Israels svenska stödtrupp under några timmar på Raoul Wallenbergs torg i Stockholm. Underbar israelisk och judisk musik utlovas, liksom massor av israeliska flaggor. En positiv stödmanifestation som ger israelvänner en möjlighet att komma samman för inspiration och stöd.

Dessutom deltar riksdagsledamöterna Andreas Carlsson från Kristdemokraterna, Mathias Sundin från Folkpartiet och Mats Green från Moderaterna.

Inget ont i att ordna en fest, och att svenska riksdagsmän finns bland talarna skulle inte vara konstigt om det inte vore för en liten detalj. Shaun Sacks från organisationen NGO Monitor står också på talarlistan.

Med sina egna ord levererar NGO Monitor analyser om och utkräver ansvar av frivilligorganisationer som säger sig arbeta med mänskliga rättigheter eller humanitära frågor i Mellanöstern. I förbifarten kritiserar organisationen åsikter från organisationer som FN och EU. Inga klassiska plattformar för extremism.

I klartext är organisationen ett slags högljutt kontraspionage för bosättarrörelsen och den yttersta högern i Israel. Det handlar om grupper som vare sig accepterar internationell lag eller mänskliga rättigheter, i alla fall inte om den internationella lagen ifrågasätter Israels ockupation eller om de mänskliga rättigheterna också omfattar palestinier.

Det är kretsar som med en israelisk bosättares ord till Dagens Nyheter “vill ha alltihop”.

I den värld där Sacks och hans organisation verkar finns inget utrymme för den tvåstatslösning som är grunden för alla internationella förhoppningar om fred. Det är dessvärre just i den världen israelisk politik utspelar sig i dag.

Hittills har svenska politiker – med något undantag – inte velat ha med NGO Monitor att göra. Organisationen har upplevts som alltför extrem också av Israels vänner. Nu kan det förändras.

Att kristdemokraten Andreas Carlsson, folkpartisten Mathias Sundin och Mats Green från Moderaterna vill visa sitt stöd för staten Israel är inget att säga om. Men de borde fundera lite över sällskapet.

Vad är det egentligen åtta år med Anders Borg har gjort med svenskt företagande? Har vi fått en skara fågelungar som reflexmässigt gapar efter statliga subventioner?
De riktigt stora bidragen till enskilda arbetsgivare och särskilda branscher har ju Anders Borg hittat på. Breda stöd till alla hamburgerrestauranger, alla läxhjälpsföretag och hela den växande hemstädsbranschen.
Så gör man av med miljarder.

Arbetsgivarna har tackat och tagit emot. Och när nu regeringen – mycket försiktigt – försöker bromsa miljardrullningen för att i stället använda pengarna till riktade insatser mot arbetslösheten blir det ett herrans liv.

I dag oroar sig till exempel lobbyorganisationen Företagarnas chefsekonom Daniel Wiberg för att regeringens jobbsatsning inte ska ”sippra ner” till företagen. ROT- och RUT-avdragen minskas ju, och dessutom ska ju skatten på bensin höjas.

Enligt Wiberg skapas jobben när ”företagen har råd att anställa”. Det är, om man tänker efter, en lite märklig syn på företagande. Sanningen är väl snarare företag anställer personal när det leder till bättre affärer, ökad omsättning och större vinster.

Statliga subventioner till branscher och företag utan några egentliga krav borde med normal ekonomisk logik mest leda till högre vinster.

Att Stefan Löfven och Magdalena Andersson skulle få frågor om jobben efter dagens presskonferens var
knappast någon överraskning. Inte att en del av frågorna skulle handla om statliga stöd och subventioner heller.

Bidrag är ju – till skillnad från avdrag – ett ifrågasatt verktyg i sysselsättningspolitiken. Särskilt om de i stället för fler hamburgerjobb leder till mer resurser i vården eller omsorgen om de äldre.

Däremot var det lite otippat att Magdalena Andersson skulle finna sig och förklara att hon dessvärre inte hade siffror där till exempel Rot- och Rutavdragen räknats bort.

Det är trots allt där – bland de företag som ska sätta lite guldkant på medelklassens liv – som vi har det verkliga bidragsberoendet.

Förre justitieministern Thomas Bodström är tillbaka efter sommaren. I reklamkanalen Mix Megapol utvecklar han sina tankar om tiggeriet mellan låtar och jinglar.

Tiggeri borde inte förbjudas enligt Bodström. Att bötfälla någon utan pengar är ju ganska meningslöst.
Ett praktiskt argument från en gammal justitieminister.

Bodström tycker däremot att samhället borde ta kontroll över verksamheten. Blanketter, register och tillstånd utfärdade av Länsstyrelsen. Dessutom kunde myndigheterna utfärda certifikat för tiggande vid vissa tider och på vissa platser, funderar han.

Så där gick det faktiskt till, fram till 1800-talet.

Hela idén är så dum att det är svårt att riktigt veta var man ska börja.

Vad har Bodström tänkt sig ska hända med de fattiga människor som inte i god tid lämnat in alla papper till myndigheterna? Spinnhus?

Om tiggeri är fattigdom och vi inte kan förbjuda fattigdom är det väl svårt att tänka sig att det fungerar att belägga den med tillståndsplikt.

Och är det verkligen rimligt att svenska myndigheter ska administrera sociala problem genom att registrera dem och utfärda licenser, men utan att göra några sociala insatser?

Där kan vi tala om organiserat tiggeri.

Det är nog ganska bra att Thomas Bodström lämnat politiken.