”Sluta säg könsbyte, det heter könskorrigering” skriker en i publiken till Ebba Busch Thor som sitter på scenen.
Ebba Busch Thor ler och säger att det är bra med en så pigg och vaken publik.
Resten av samtalet säger hon könskorrigering istället.
Tidigare i dag var Busch Thor på Pride. Det var ett samtal med RFSL och deras ungdomsförbund.
Det var lång kö utanför och fullt i salen. Pirrig stämning nästan. Vad ska hon säga?RFSL och deras ungdomsförbund försöker få till en konflikt.Det har alltid varit Kristdemokraterna som står för allt det gammelmodiga. Äldre män som är emot aborter, mot samkönade äktenskap, de tyckte allra längst att tvångssteraliseringar skulle genomföras vid könskorrigering.
Nu när Ebba Busch Thor får en fråga vad hon tycker om det sistnämnda så tar hon avstånd från partiets gamla linje. Det ska absolut inte ställas mot varandra, ingen ska behöva välja mellan könskorrigering och möjlighet att skaffa barn, förklarar Ebba Busch Thor.
När samtalsledaren frågar om Ebba Busch Thor kan tänka sig att ställa upp på skadestånd till personerna som tvingades till steralisering svarar hon att det inte är uteslutet.
Publiken svarar med applåder.
Har vi sett en nylansering av ett parti? Är det nu Nya Kristdemokraterna?
Nej, det var snarare ett duktigt politiskt djur. Rättare sagt en kameleont. Ebba Busch Thor kan formulera sig, fälla charmiga kommentarer och vara tydlig.
Det sista hon säger innan samtalet avslutas handlar om abort. Hon vänder sig mot publiken och förtydligar hur mycket hon står bakom svensk aborträtt. – Jag hoppas att alla i det här rummet har hört att min ambition är att vi inte ska röra en millimiter av aborträtten, säger hon.
Samtidigt har vi i sommar hört om samvetesfrihet och läst hur Kristdemokraterna hotar aborträtten i Stockholm.
Och samtidigt så företräder hon ett parti där kärnfamiljen är central.
Och samtidigt så är det nu hon har chansen att visa hon är annorlunda än partiledarna i kostym.
Ebba Busch Thor tar genom tal avstånd från den gamla bilden av hennes parti.
De kan framstå som Nya Kristdemokraterna.
Men politiken är tyvärr ändå Kristdemokratisk.
Jag skrev i onsdags en krönka baserad på psykologen Paul Piffs beteendevetenskapliga forskning kring hur människor påverkas av ökad rikedom. De påverkas sammanfattningsvis inte i positiv riktning.
Symptomen av rikedom påminner om personlighetsstörningen narcissism.
Eftersom rika människor oftast röstar borgerligt kan vi alltså dra slutsatsen att det finns en intressant koppling här.
Borgerligheten har varit sur hela veckan över krönikan och därför har jag för att fira Moderaternas dag en liten uppföljning: Paul Piff själv.
I filmen ovan (från 2013) redovisar han sin forskning på ett vansinnigt roligt sätt. Don´t miss 😀
Två tonåringar vi mötte i den romska byn Pauleasca i Rumänien. Bäcken bakom dem är byns huvudgata. Foto: Magnus Wennman
I dag kom en rolig undersökning från Omni. De har ställt frågan till ett antal politiker om vilken de tycker är landets bästa ledarsida.
Aftonbladets ledarsida vann överlägset med 29,5 procent av rösterna. Dagens Nyheter kom på en hedrande andra plats med 20,9 procent och ärkefienden Expressen skrapade ihop 3,7 procent.
Till saken hör också att när politikerna listar vilka de tycker att landets bästa ledarskribenter är, så är fyra av nio verksamma på Aftonbladet.
Slutligen har Omni frågat vilken ledarsida politikerna tycker är sämst. Även denna rankning toppas av Aftonbladet med drygt 30 procent. Den här gången kommer dock Expressen tvåa, med 22,5 procent av sämsta-rösterna.
Jag kan inte tänka mig ett bättre resultat. Eller jo, det är klart att ännu fler på listan borde ha varit Aftonbladet-skribenter. Men att vara både överlägset bäst och sämst betyder att vi är relevanta för både de som gillar det vi skriver och de som inte gör det. Som Omnis politikredaktör Calle Sandstedt sa i en kommentar:
– Båda svaren borde glädja Aftonbladet. Tidningens ståndpunkt väderas högt, samtidigt som man är en nagel i ögat. En ledarsidas mål är väl rimligen att just utmana.
Den här undersökningen fick mig också att tänka på framtiden för opinionsjournalistiken, och vad dess uppgift är. Så här kommer några funderingar.
När jag började på Aftonbladet för snart fem år sedan fick jag ofta höra att det nog inte fanns så mycket framtid för opinionsjournalistik på nätet. Visst, ledarsidor har haft bra placeringar i papperstidningarna, men hur skulle den här typen av text kunna konkurrera på nätet?
Idag vet vi att opinionsjournalistiken är en genre som, rätt utförd, passar väldigt bra i det moderna medielandskapet. Det är material med potential att engagera. Det läses och delas vidare.
Jag tror också så att i en tid där de etablerade partierna ofta har uppfattats vara otydliga, så bidrar ledarsidor till att spetsa samtalet och tydliggöra konflikter.
Det har i alla fall varit vårt mål på Aftonbladet.
Men det är inte bara medielandskapet som förändrats på de här fem åren.
För fem år sedan trodde jag att jobbet på Aftonbladet skulle handla om att ta fajten för vänstervärderingar i ett borgerligt dominerat opinionslandskap. Likvärdig skola, nej till vinster i välfärden, aktiv arbetsmarknadspolitik, progressiva skatter.
Sådana saker.
Idag är det politiska samtalet ett annat. Nationalistiska krafter stärks i Europa och i Sverige. Ökad rasism och främlingsfientlighet. Starka röster till höger som friar till Sverigedemokraterna. En av Sveriges stora ledarsidor som misstänkliggör ensamkommande flyktingbarn.
I stället för en diskussion om högre eller lägre skatter eller storleken på staten hamnar samtalet ofta i ett läge där grundläggande värden måste försvaras. Där man måste opinionsbilda för människovärdet. Det känns ofta absurt. Men där är vi nu
Så hur gör man det?
Den klassiska ledartexten är viktig. Men den räcker inte. Den som vill nå ut måste tänka nytt och utmana både sig själva och läsarna.
Under våren har vi på Aftonbladets ledarredaktion försökt testa nya format förutom det skrivande, poddande, twittrande och panelande som sedan länge ingår i våra arbetsuppgifter.
Vi har gjort filmer, en om arbetsgivaravgiften för unga och en om Decemberöverenskommelsen. Ett sätt att enkelt försöka förklara komplicerad materia och förhoppningsvis nå en ny publik.
Vi har också jobbat med den klassiska reportageformen, men med ambitionen att försöka landa i konkreta politiska förslag på svåra frågor.
Vi gjorde det när vi reste till Rumänien och skrev om varför människor tigger på Sveriges gator.
Vi gjorde det förra veckan när vi försökte beskriva verkligheten i de kommuner som tar ett stort ansvar för den flyktingkatastrof världen är inne i.
Våra texter har en tydlig värdegrund. Men vi visste inte när vi gav oss ut exakt var vi skulle landa. På vägen tvingades vi också revidera och förtydliga åsikter vi tidigare haft.
De här reportagetexterna har gjort att vi har nått nya läsare. Reportaget om Rumänien var mest klickat och texterna om flyktingpolitiken var näst mest läst på Aftonbladet förra veckan, med över drygt 450 000 unika besökare. Det är helt fantastiskt siffror.
Sammanfattningsvis tror jag att om ledarsidor vill fortsätta vara relevanta måste vi ta oss en funderare på vad vårt uppdrag egentligen är, vad som når ut och till vem.
I dag tar liberala Dagens Nyheter itu med KD-ledaren Ebba Busch Thor och hennes förslag om att lagföra krigsbrott som landsförräderi och att man ska passen av misstänkta IS-krigare.
På ledarplats skriver tidningen att Ebba Busch Thor leder sitt parti på en resa, bort från svensk rättstradition och mot Guantánamo: ”Det stora problemet med KD:s förslagsflora är avsaknaden av rättssäkerhet [..] KD:s förslag är så ogenomtänkt, skissartat och populistiskt att förhoppningsvis inget parti vill befatta sig med det.”
Åh, det vore förstås en nåd att be om. Men redan i går kunde TT rapportera att det finns ett parti – som ideologiskt står nära DN och väl någonstans brukar stå upp för rättssäkerhet – som gör tummen upp.
Ni har gissat rätt. Det är Folkpartiet Liberalerna. – Vi har i Folkpartiet haft exakt samma tankegångar, berättade Jan Björklund nöjt i går.
Ebba Busch Thor vill en sak: flytta makt från de feta statsrådsfåtöljerna på regeringskansliet till ditt IKEA-köksbord. Mellan dig och Stefan Löfvens klåfingriga sosse-händer som vill kontrollera ditt liv och mata lata med feta sparvar står bara Ebba. Och ibland Annie Lööf då.
Ebba Busch Thor har kommit på en fantastisk teknik för att inte göra sitt eget parti förbannat samtidigt som hon ”går genom rutan” och lockar nya väljare till partiet vars stöd annars minskar i takt med dödstalen. Denna teknik går ut på att hon säger saker som inte går ihop och är totalt ologiska men gör det väldigt självsäkert.
Hon vill att individer ska få bestämma mer själv över sina liv men vill ändå ha en nollvision mot aborter.
”Det finns inget egenvärde i höga aborttal” sa hon till Expressen. Frågan är om det finns ett egenvärde i Kristdemokraternas fortsatta existens? Vi får fråga Ebba Busch Thor, hon tycker antagligen både ja och nej på samma gång.
– När i högre grad sitter på dubbla stolar blir transparensen mot allmänheten viktigare. Har politiska företrädare personliga kopplingar i ett ärende ska de kliva av processen direkt. Från vår sida skulle vi vilja se att de politiska institutionerna uppdaterar sin policy kring jäv och tydligare lyfter fram exempel på personliga kopplingar externt.
Så sa Helena Sundén, generalsekreterare för Institutet mot mutor, till tidningen Resumé i höstas. Det gällde ett avslöjande om att det finns en rad svenska politiker som glatt som kombinerar rollerna lobbyist och folkvald. Exempelvis är Christoffer Järkeborn chef för public affairs på Skanska och ordförande i Södermalms stadsdelsnämnd och M-ledamot i Stockholms kommunfullmäktige.
Nu är hon tjänstledig, men presenteras av sin arbetsgivare som en seniorkonsult med ”gedigen och bred kunskap om infrastrukturprojekt på såväl spår- som vägsidan”. Vd:n för byrån är dessutom gift med högskoleminister Helene Hellmark Knutsson.
Vi har redan lärt oss att statssekreterare, politiskt sakkunniga, utredare, pressekreterare och politiker i regeringen Reinfeldt raskt hittade nya jobb i påverkansbranschen. Vi har också sett hur tidigare konsulter och lobbyister fått tunga jobb i den nya rödgröna regeringen. Det gör något med synen på vår demokrati.
Men när lobbyisten är både lobbyist och politiker eller politisk tjänsteman är det förstås extra allvarligt. Vad innebär det för ansvarsutkrävande, granskning, representation och öppenhet?
Problemet med lobbying. är precis som Ewa Stenberg skrivit i Dagens Nyheter, ”den dolda påverkan, samtalen över lunchbord och kvällsdrinkar, åsikter som förkläs till faktaunderlag och lämnas över av lobbyister med okända uppdragsgivare”.
Misstanken om intressekonflikter, bristande integritet och oklara lojaliteter äventyrar förtroendet för politiken och regeringsmakten. Det måste faktiskt de rödgröna ministrarna begripa.
Irland har nyligen antagit en lag som ska redovisa länkarna mellan lobbyister och beslutsfattare i en databas. Lagen, som träder i kraft i september, tar också upp ”astroturfing” och gör det svårare för företag och andra aktörer att dölja sig bakom frontorganisationer.
Slovenien kräver att statstjänstemän rapporterar alla möten med professionella lobbyister inom tre dagar, och en myndighet mot korruption övervakar att det sköts.
Många länder har också karensregler för hur snabbt en tidigare topptjänsteman eller politiker får byta sida. I Frankrike är karenstiden tre år. I Sverige är den noll.
En svensk utredning om karantän är på gång, och det tycks brådska.
