Snart är det en vecka sedan Fredrik Reinfeldt meddelade att han skulle avgå som statsminister. Hur har han det i dag?

Man kan tänka sig att det är bittert att inte få vara statsminister, att inte få bestämma. Att inte ha makt.
Och kanske värst: han får ingen byst!

Det var 2008 som Riksdagsstyrelsen beslutade att ändra sina regler för när minnesmärken över tidigare statsministrar skulle få placeras i riksdagen.

De gamla riktlinjerna — som antogs när mandatperioderna var treåriga — sade att det krävdes tre hela valperioder (då nio år, nu 12 år) för att en tidigare statsminister skulle föräras en porträttbyst i riksdagen. Men efter ändringen krävs det ”bara” att man varit statsminister i 10 år för att få en byst. Det där gjorde att exempelvis Göran Perssons ansikte ska bevaras för eftervärlden i bystform i riksdagen.

Redan 2011 spekulerade Victor Bernhardtz i Dagens Arena att Reinfeldt nog skulle leda Moderaterna över valet 2014 och avgå tidigast 2016 just för att få denna byst.

Svenska folket ville annorlunda och Reinfeldt får ingen byst.

Vi får försöka minnas honom på något annat sätt.

Svenskt Näringsliv – och innan dem SAF – har ägnat årtionden åt att försöka förklara för politiker hur ”näringslivet” fungerar. Middagar, annonskampanjer och särskilda små samlingar för blivande borgerliga ledare har ingått i strategin.

Annie Lööf framstår till exempel som en direkt produkt av Timbros uppfostran.

Om vi bortser från de ideologiska övertonerna kan jag förstå att näringslivet vill beskriva sin verklighet. Men efter att ha läst Svenska Dagbladets intervju med Svenska riskkapitalföreningens vd Isabella de Feudis undrar jag om inte Svenskt Näringsliv dessutom borde erbjuda direktörerna en utbildning i hur politiken fungerar.

Kompetens borde egentligen inte saknas. Svenskt Näringslivs lokaler på Storgatan brukar vara proppfulla med före detta moderata politruker.

Riskkapitalföreningens direktör är i alla fall glad som en lärka över att Jonas Sjöstedt inte kommer att sitta i regeringen. Uppenbarligen tror hon att det är en maktstrid på en bolagsstämma han förlorat, och att Stefan Löfven nu kommer att kunna styra verksamheten utan att ta hänsyn till varken väljare eller riksdagen.

Men lite orolig är Isabella de Feudis trots allt. Också socialdemokrater – och folkpartister och moderater – har faktiskt uttryckt bekymmer över riskkapitalisternas framfart i välfärden. Caremaskandalen och John Bauerkoncernens konkurs lämnar liksom inget annat val.

Det svar partierna – utom vänstern – kommit fram till är bland annat att kräva lågsiktighet – 10 år – av välfärdsentreprenörer. Det skulle utesluta riskkapitalister, men Isabella de Ferdis tycks ha svårt att ta det på allvar.

”Att reglera ägartiden vore ett konstigt krav”, säger hon till Svenska Dagbladet.

Konstigt för riskkapitalisterna kanske, men knappast för den som väljer utbildning för sina barn eller omsorg på äldre dagar. Och absolut inte konstig politik i en situation där en majoritet av väljarna faktiskt inte kan förstå idén med att pengar som är avsedda för välfärden i stället hamnar i skatteparadis.

Då måste partier agera. Det är så politiken fungerar, och det är det som har fått både moderater och folkpartister att börja prata om att välfärden inte kan skötas av kortsiktiga spekulanter.

Så fungerar politiken, och det borde de som sagt veta på Storgatan. Men det känns obekvämt kan Svenskt Näringsliv alltid ringa. Jag lovar att ställa upp och föreläsa om de arrangerar en kurs om demokrati för direktörerna.

Utanförskapet, minns ni det?
Inför valet 2006 dök det upp i det politiska språket för att beskriva konsekvenserna av vad man kallade en socialdemokratisk bidragspolitik.

Allt som kunde betecknas som dåligt – bidragsberoende, passivitet, missbruk, våldsamhet, social och ekonomisk utsatthet – skulle in i begreppet och snart talades det om att en miljon svenskar befann sig i detta utanförskap.

Det var som att bidragen, transfereringarna och de sociala försäkringarna inte fanns för att linda fattigdom och utsatthet utan för att skapa fattigdom. Arbetet – oavsett hur det såg ut, oavsett villkor och lön – skulle leda en ur otryggheten.

Så såg den nymoderata tanken ut.

Vad är utanförskap? Enligt rapporten ”Innanför ’utanförskapet'”, som uppmärksammas av LO-utredaren Kjell Rautio, kan utanförskapet beskrivas så här:

Begreppet mäter inte frånvaro från arbetsmarknaden i någon generell bemärkelse, utan enbart sådan frånvaro som kompenseras med ekonomisk ersättning från socialförsäkringssystemen. De som verkligen står utanför trygghetssystemen räknas, hur konstigt det än kan låta, inte in i utanförskapet.

Genom att förkorta ersättningstiderna och skärpa reglerna i trygghetsförsäkringen kan man hävda att utanförskapet minskar – oavsett hur det påverkar sjukfrånvaro, arbetslöshet eller sysselsättningen.

Som Kjell Rautio skriver:

Vill man hårdra det hela kan man uttrycka det så här; Det är enkelt att skapa ett samhälle helt utan utanförskap. Avskaffa alla offentliga skyddsnät och låt människor falla rakt ned i hemlöshet eller tas om hand av anhöriga när de exempelvis drabbas av sjukdom eller arbetslöshet. Utan socialförsäkringar – inget utanförskap.

Kontroll, straff och krav har varit modellen för ”arbetslinjen” och det har gett effekt – både för människor som drabbats och för det politiska samtalet.

Vem har vågat tala om socialpolitik under valrörelsen?
Moderaterna och den borgerliga alliansen har så framgångsrikt stämplat ut frågorna som förlorarfrågor att ingen riktigt vill ta i dem.

De konkreta lösningarna för hur vi bekämpar psykisk ohälsa, hemlöshet, beroende, ökande klyftor, social utslagning och för hur vi håller ihop Sverige har låtit vänta på sig.
Det måste bli ändring på det nu.

Låt pratet om utanförskapet sluta och socialpolitiken komma tillbaka.

– Vi har ju ingen politiker härifrån, på riksdagsnivå, som vågar tala om vad som händer. Vi har ju ingen länspolitiker i riksdagen ens som inte kutar efter vad partiledningen säger… Som vägar ställa sig upp och säga ”Näe, ni fattar ju beslut som är emot Norrland”, utan de jamsar med och då får vi ju inget intresse. Det finns ju ingen som för vår talan, det är Stockholms och partiledarens smala linje som gäller.

Så säger Åke från Sorsele i SR:s serie ”Tendens” i ett program som sändes för en dryg vecka sedan.
Det handlar om människor som inte röstar i de allmänna valen. 2 av 10 struntade i att rösta i Sorsele i valet 2010. I går valdes 25,5 procent av de röstberättigade Sorseleborna att inte rösta i riksdagsvalet. Enligt forskningen är det också väljarna i glesbygdskommuner – där man tidigare varit väldigt plikttrogna som röstskolkar.

Vad beror det på?

I programmet intervjuas också statsvetaren Camilla Sandström. Hon ser flera förklaringar. Urbaniseringen har gjort att rikspolitiker ”måste” fokusera på storstädernas problem och glesbygden hamnar utanför fokus. Väljarna här känner att det inte får ut något av att rösta eftersom ingen pratar om ”deras” frågor.

Risken, säger Sandström, är att människor tappar förtroendet för det demokratiska samhället när de upplever att de hamnar på efterkälken.

Men vilka frågor är det som fungerar i glesbygden då?

Enligt Sandström är det vårdfrågor. Konflikter om vad som är rättvisvård och diskussioner om hur fördelningen ska se ut leder inte sällan till valsuccéer för lokala partier och då särskilt på landstingsnivå.
På platser där sådana partier inte finns – Sorsele till exempel – kan det leda till blankröster eller röstskolk, tror Sandström:

– Det behövs en fråga som kan mobilisera kring, säger hon.

Ska det vara någon vits med demokrati måste vi ha något att välja mellan.
Ungefär så kan man väl sammanfatt den belgiska statsvetaren Chantal Mouffes essä ”Om det politiska” som kom på svenska för några år sedan.

Hennes utgångspunkt är att samhället är de konflikter som pågår mellan olika grupper som bekrigar varandra. Demokratin civiliserar krigen, fienden blir en parlamentarisk motståndare som besegras i parlamentariska omröstningar i stället för blodiga gatukravaller.

Men Mouffe hävdar att de demokratiska partierna ägnat åratal åt att sudda ut konflikten mellan olika intressen för att appellera till en urbaniserad medelklass.

Allt färre partier erbjuder människor verkliga val och en känsla av att vad de röstar på betyder något, hävdar Mouffe.

I bristen på politisk passion och konflikt kan då rasistiska partierna växa fram med påståenden om att konflikten mellan höger och vänster, arbete och kapital, är över.
Nu står kampen mellan olika etniska grupper eller kulturer.

Här någonstans, i den minskade betydelsen av höger- och vänsterkonflikten, i det minskade förtroendet för politiker och det minskade förtroendet för det demokratiska samhället kan vi sannolikt spåra förklaringar till gårdagens valresultat.

I Sorsele fick SD för övrigt 12,5 procent av rösterna i går. En ökning med över 8 procentenheter.

Läs också: Tolv komma nio procent (Eric Rosén/Politsm), När rött blir brunt (Po Tidholm/Magasinet Arena)

Om en timme ungefär stänger vallokalerna och på valvakorna är det fullt ställ. Det kom förresten ett pressmeddelande nyss som ni behöver läsa:

Röstar du på Kristdemokraterna? Då gillar du förmodligen stora dildos. Åtminstone om du frågar onlinebutiken Oliver & Eva, som gjort en undersökning med sina kunder inför valet. Enligt en enkät som skickades ut till ett urval av butikens kunder är snittomkretsen för KD-väljarnas dildos över 13 cm, vilket är störst av alla väljargrupper i undersökningen. De minsta sexleksakerna köptes istället av allianskollegorna i Folkpartiet, som endast kom upp i 9 cm i snittomkrets.

Intressant.

Ryskt stridsflyg av typen Su-27

Det finns mycket att säga om Moderaternas retorik i försvarsfrågan. Men det är svårt att snacka bort verkligen. Moderaterna är på fel sida historien och nu är deras enda argument att skrämmas med Miljöpartiet.

När Moderaterna valdes 2006 trodde nog de flesta att försvaret skulle förstärkas. Det fanns ett brett missnöje med försvarsbesluten 2000 och 2004 som antogs under socialdemokratisk ledning.

Men Moderaterna slog inte om kursen. Istället aviserade Anders Borg 10 procents besparingar på försvaret 2007. Försvarsminister Mikael Odenberg avgick i protest.

Och på den vägen har det fortsatt. Ny materiel har uteblivit, underhåll har skjutits upp och 2010 togs värnplikten bort och ersattes av ett halvfärdigt frivilligt försvar. Regeringen drev igenom beslutet med tre (3) rösters marginal i riksdagen.

Så nu står vi här. Och har ett försvar som 2023 kanske kommer att kunna försvara oss i en vecka mot ett begränsat anfall.

Tack så mycket Moderaterna, för ingenting.

Samtidigt har omvärlden blivit allt mer osäker. 2008 invaderade Ryssland Georgien, i år invaderade man Ukraina. Ryssland utvecklas allt mer till en imperialistisk och aggressiv stormakt.

I ljuset av detta är det svårt att förlåta att Moderaterna försatt oss i det läge där vi är.

I denna valrörelse har Moderaterna slagit rekord i ohederlighet. I princip har hela retoriken gått ut på att hota med V och MP. Samtidigt var det Moderaterna som i våras sköt den ekonomiska delen av Försvarsberedningen i sank för att de inte ville lägga så mycket pengar som Socialdemokraterna i närtid.

De ville hellre driva ett partipolitiskt spel inför valet.

De senaste dagarna har Moderaternas retorik spårat ur. Trots att det är de själva som skurit ner försvaret pratar de nästan uteslutande om oppositionen. Och retoriken är hysterisk.

Den håller dessutom inte i sak. Varken V eller MP gjorde någon radikalt annorlunda analys av läget i omvärlden i Försvarsberedningen. Att Stefan Löfven skulle kompromissa om saker som JAS Gripen eller försvarsekonomin som läget är idag känns helt orealistiskt. Både V och MP har de senaste åren dessutom börjat anpassa politiken till verkligheten. Det finns många andra områden, som miljöpolitik och vinstfrågan, som är betydligt viktigare i förhandlingarna om de rödgröna partierna får majoritet i morgon.

Om det är något parti man bör varna för i försvarsfrågan så är det istället Moderaterna. De har nämligen inte ändrat varken analys eller inriktning om försvaret. De löften vi ser idag är främst valfläsk om osäkra pengar långt in i framtiden. Och Moderaternas förtroende i frågorna är, milt uttryckt, något eroderat.

Vill man vara lite sarkastisk kan man vända deras egen hysteriska skrämselretorik mot dem själva och låna lite från den klassiska affischen från Högerns ungdomsförbund i Kosackvalet 1928:

”Envar som röstar på ”Nya Arbetarpartiet” röstar för Moskva”

Anders Lindberg

Robert Nybergs teckningar och satirserien ”Vilgot på arbetslinjen” är några av de mest omtyckta inslagen på Aftonbladets ledarsida.

I dag, ett par timmar innan vallokalerna öppnar, kan vi bjuda er läsare en helt unik Nyberg-present – tre korta filmer av animatören David Rylander som bygger på teckningar som tidigare varit införda här på Aftonbladets ledarsida!

Filmerna tar upp tre ämnen som ligger den här redaktionen ofta återkommer till: Schyssta villkor för alla som jobbar i Sverige, klimatet och de ökande klassklyftorna.

Nyberg och Rylander visar verkligen att 14 sekunder film ibland säger mer än tusen ord, eller vad säger ni?

Sprid gärna animationerna vidare i dina egna nätverk och följ Robert Nyberg på Facebook och på Instagram!