Alliansen fyllde halva skridskobanan i Kungsträdgården på sin valupptakt i eftermiddags. Valarbetarna trängdes runt scenen där partiledarna så småningom tog plats.
Innan dess fick publiken lyssna på bland annat finansborgarrådet Sten Nordin som sannolikt höll sitt sista borgarrådstal i Stockholm för den här gången.
Han pratade om Bromma flygfält, han ville ha det kvar och publiken applåderade hej vilt.
Föga anar den. För om den insett vidden av Sten Nordins förslag hade i varje fall de från Bromma slutat att klappa i händerna. För Sten Nordin vill inte bara ha kvar Bromma flygfält. Han vill bygga ut det. Alliansen vill ta bort gränsen för hur många starter och landningar som får göras på Bromma.
Flygplatsen som ligger inträngd mellan villaområdena skulle bli den enda flygplats i Sverige som inte har några krav för hur mycket flyget får bullra.
80 procent av Brommaborna störs redan av flyget.
Men Swedavia, som driver Bromma, räkna med en fördubbling av antalet passagerare, tunga plan och 200 starter och landningar varje dygn, eller totalt 80 000 varje år fram till år 2038.
Bromma har den högsta medianinkomsten i Sverige. Här kostar en ordinär villa kanske 15 miljoner kronor trots att den ligger rakt under inflygningen till Bromma flygfält.
Några av oss minns också Kälvestaolyckan 1977 då ett plan under inflygning till Bromma störtade i ett bostadsområde och alla 22 ombord omkom.Om inte piloten lyckats styra planet mot en parkeringsplats hade kraschen fått än större konsekvenser.
Buller, utsläpp och farliga inflygningar hör inte hemma över tättbebyggda områden.
Det är inte konstigt att Sten Nordin talat tyst om utbyggnadsplanerna. Moderaterna dominerar i många av Brommas valkretsar och det är väljare som Sten Nordin alltså vill svika.
Flygplatsen skulle passa mycket bättre som bostadsområde för tusentals bostadslösa stockholmare. Men även de väljarna tänker Sten Nordin svika.
Det är inte konstigt att det går dåligt för Moderaterna i Stockholm. Allt pekar på ett maktskifte i stadshuset.
Eva Franchell

Tidigt i morse gick hundratals partiarbetare till jobbet, pluggade in sin dator, slog upp tidningarna och tog ett djupt andetag.

I dag är sista lördagen innan valhelgen. Efter i dag är det nästan bara debatterna på TV som räknas. Sista omaffischeringen är i morgon.

På marken kommer valarbetarna knacka dörr, dela flygblad och stå i valstugor. Men på partiernas högkvarter sänker sig nu tystnaden.

Det bästa vore förmodligen om partierna helt enkelt skickade ut alla sina tjänstemän för att dela flygblad eller lappa bilar utanför Coop.

Erfarenheten säger dock något annat.

Hos det förlorande laget råder en lätt panik. Folk har huslån men snart inga jobb. Långt ifrån alla har fixat något i förväg och de fallskärmar de flesta har räcker bara ett år.

Hos det vinnande laget är huggsexan om jobb och uppdrag redan igång. Din kollega igår är din konkurrent i morgon.

I båda fallen börjar den mäktiga krigsorganisation som byggts upp i över ett år för att vinna valet i praktiken avvecklas.

Sista veckan utspelar sin nästan bara i media.

Jag vet att många i det borgerliga lägret är ganska sura på mig. Ni kommer att få ännu större orsak till det sista veckan, hoppas jag.

Men egentligen är jag väldigt imponerad av Er, och alla andra som befolkar valrörelsens olika delar. Jag vet själv vilket enormt jobb ni har gjort och hur lite tack ni kommer att få.

Utan människor som lägger ner sin själ i att dygnet runt kämpa för det de tror på förlorar demokratin sin nerv. En valrörelse är ett stort äventyr som kan sluta lite hur som helst, att arbeta i den är som att bo fyra veckor i en torktumlare.

Nästa helg kommer Sverige att förändras, genom att vi lägger papperslappar i en låda. Det är faktiskt något ganska fantastiskt som alla som arbetat i valrörelsen är en ovärderlig del av.

Det tycker jag vi borde tänka på oftare, demokratin är inte starkare än de människor som bär upp den.

Anders Lindberg

Ur SVT:s serie om Olof Palme. Mer material finns hos SVT här.

Det finns en lång tradition inom svensk borgerlighet att tycka väldigt, väldigt illa om socialdemokrater. Olof Palme, Mona Sahlin, Håkan Juholt och Göran Persson var alla hårt ansatta, både på ett personligt plan och som företrädare för det socialdemokratiska partiet.

Det senaste bidraget är boken Sossesverige – en återblick av författaren Fredrik Segerfeldt (Hydra förlag), tidigare knuten till näringslivets tankesmedja Timbro.

Boken ger, kanske oavsiktligt, en insikt i den världsbild som den svenska högerns yngre ideologer anammat. Den verkliga motståndaren är Landsorganisationen i Sverige, LO. Socialdemokratin har inte bara styrt landet utan även genomsyrat kultur, medier, historieskrivning och samhälle.

Grundanalysen är i stort den samma som genomsyrar Fredrik Reinfeldts Det sovande folket. Socialdemokraterna har sövt folket, hjältarna är modiga nyliberaler som väcker det. Men under den falska verklighetsbild Socialdemokraterna lurat i folk finns en annan, nämligen att kapitalismen är den stora samhällsomdanande kraften. Inte såssarna.

En typisk mening i boken är:

”Det var inte bara när det gällde av makten oönskade svenskars fortplantningsförmåga som Gunnar Myrdal uppvisade förakt för mänskliga rättigheter, utan även när det gäller de människor som tvingades leva under förtrycket i Östeuropa”

Exemplen på arbetarerörelsens maktfullkomlighet sträcker sig från historieskrivningen kring Ådalen 1931, över de kommunistiska diktaturerna ända till Aftonbladets ledarsida. I ledaren ”Fredrik Reinfeldts smutsiga valrörelse” skrev vi att Fredrik Reinfeldt:

”…solar sig i glansen från sina allt mer solkiga internationella kompisar.
Till råga på allt i Erlanders och Palmes eka.”

Detta gör Segerfeldt upprörd. Han skriver: ”Det handlade om den båt som tillhör Harpsund, det vill säga statsministerns officiella sommarresidens”.

Man riktigt känner hur Fredrik Segerfeldt ser rödgardisterna lura i vassen.

Och sådär håller det på. Ingen detalj är för liten för att komma med, ingen referens är för konstig. Och på tal om källor, vid fyra tillfällen anger han egna texter som referens till det han skriver.

Boken Sossesverige – en återblick innehåller dessutom rena falsarier. Som att LO i valrörelsen 2002 lade 516 miljoner på den socialdemokratiska valsegern. Alla som jobbat i en valrörelse på riksnivå vet att en miljon kronor är en jättesumma. De mindre partiernas valbudgetar brukar ligga kring 10-15 miljoner, de större kanske 60-70 miljoner.

De summor som Fredrik Segerfeldt nämner ligger i närheten av vad alla partier tillsammans plus valmyndigheten lägger. Det faller naturligtvis på sin egen orimlighet men ändå har borgerliga debattörer i flera år ägnat sig åt sådant här och Sgerfeldts källa, folkpartisten Carl B Hamilton, har varje år kommit fram till allt högre siffror.

En kuriös detalj är att när Carl B Hamilton utlyste pressträff i valrörelsen 2010 för att presentera sin nya, ännu högre, siffra på vad LO gav S kom inga journalister. Den enda som kom var socialdemokraternas officiella partispion som sedan fick ägna en halvtimma för att komma därifrån eftersom Hamilton ändå ville presentera rapporten.

Sammantaget är boken Sossesverige – en återblick en ren plåga. Författaren saknar både humor och självdistans, allt är lika jätteallvarligt. Boken är dessutom slarvigt skriven och osaklig. Den kommer heller egentligen inte fram till någon slutsats, vilket man möjligen kunde förväntat sig efter 174 sidor.

Segerfeldt avslutar med förhoppningen att boken:

”…kan vara bra att ha med sig i den nutida samhällsdebatten.”

Jag hoppas han får många läsare.

Högerns stora framtidsutmaning ligger självfallet i att gå i stenhård opposition mot Gunnar Myrdal.

Anders Lindberg

– Vi har ju momentum på vår sida.
Så säger statsminister Fredrik Reinfeldt (M) i en intervju i dag. Han känner att hans borgerliga regeringskoalition har medvind och tror att det blir valvinst nästa söndag.

Det är en intressant kommentar från en människa vars politiska projekt rämnat under hans fötter.

Det var i juli 2008 som sjukförsäkringen blev tidsbegränsad. I dag kan man som mest få pengar under två och ett halvt års tid i ett sträck. De skärpta reglerna skulle betala sänkt skatt för människor med jobb, berättade Moderaterna. Trots att de visste att människor skulle komma i kläm.

Och vi som har jobb har fått sänkt skatt. Fem gånger om.

Och de som inte haft den turen har fått betala. Fem gånger om.

I augusti rapporterade Dagens Arena att 86 000 människor har utförsäkrats – inte har rätt till ersättning från Försäkringskassan – sedan de nya reglerna i sjukförsäkringen infördes av regeringen Reinfeldt för sex år sedan.

I går rapporterade TT att de sjukskrivna är fler i dag än när de nya hårda reglerna infördes. Sedan 2010 har sjukskrivningarna ökat med nästan 80 procent och en fortsatt ökning väntas de kommande åren.

Och i dag rapporterar samma TT att över 9 300 personer kommer ha utförsäkrats två gånger från sjukförsäkringen vid årsskiftet. Försvinnande få av dem får jobb eller blir friska, 75 procent sjukskrivs igen.

Försäkringskassans egna analyser visar också att många så småningom blir sjukskrivna för gott. Nästan hälften av de människor som utförsäkrades fick efter fyra år förtidspension. Tills dess har de valsat runt i olika arbetslivs- och rehabiliteringsprogram – utan resultat. Att skyffla människor mellan myndigheter för att snygga till statistiken är ingen snabb affär.

Samtidigt kan SCB berätta att antalet människor som i dag försörjs av bidrag ökar.

Människor blev inte friska och arbetsamma av hårdare tag och försämrade trygghetssystem. De blev däremot fattiggjorda i det mest cynisk inslaget i Fredrik Reinfeldts så kallade jobbpolitik.

Klart han känner ”momentum” i dag, statsministern.

Uppdrag granskning igår var på många sätt en kalldusch.

Efter skandalen med vapenfabriken till Saudiarabien som ledde till förre försvarsministerns avgång inträffar nu nästan exakt samma sak igen.

Återigen Totalförsvarets forskningsinstitut, återigen skumma bulvanupplägg som ska skapa avstånd mellan regeringens myndigheter och affärer som är oetiska/olagliga och återigen dessa halvsanningar och lögner från FOI:s ledning.

PR-nestorn Paul Ronge skriver idag läsvärt om att ”Lögnen är krishanteringens självmordspiller”.

Så är det.

Det var inte affären i sig som fällde Sten Tolgfors (M) utan alla rökridåer, hemligstämplar och osanningar.

Till slut visste ingen vad som var sant och inte, allt var rök och speglar.

I Aktuellt igår tog försvarsminister Karin Enström de första stegen längs samma väg. Hon svarade inte på frågorna, upprepade mekaniskt svar på frågor ingen ställde och trasslade in sig.

Intervjun väcker frågor. Var det hon sa sant, eller bara en del av sanningen? Och vad visste hon, egentligen?

En regering som suttit länge blandar till slut ihop sina egna intressen med landets, parti och stat flyter samman.

I Saudiaffären användes hemligstämpeln frikostigt, myndighetspersoner ljög i intervjuer och man försökte jaga Ekots källor.

Förhoppningsvis finns det modiga journalister som nu vågar ställa de jobbiga frågorna och orkar följa upp trots att det denna gång är valrörelse.

Vapenhandeln är en snuskig bransch. Men att hjälpa Kina med teknik för att effektivt distribuera massförstörelsevapen är faktiskt så långt över gränsen att man inte tror det är sant.

Anders Lindberg