I går skrev jag om Tonio Borg, mannen som kan bli EU:s nya hälsokommissionär. Hans åsikter vad gäller kvinnors rättigheter, abort och sexuellt likaberättigande har fått en rad svenska EU-parlamentariker att gå i taket.

Socialdemokraten Åsa Westlund och folkpartisten Cecilia Wikström har deklarerat att de kommer att försöka se till att Borg inte får det föreslagna jobbet.

Miljöpartisten Carl Schlyter däremot är inte säker på hur han ska agera. Till Sveriges Television säger Schlyter att det beror på hur Borg uppträder under utfrågning i parlamentet.

”Schlyter fruktar att hela tobaksdirektivet försenas flera år om parlamentet inte snabbt godkänner en ny hälsokommissionär”, enligt SVT.

Utöver beskedet att Miljöpartiet tycks vara av åsikten att en tokreaktionär kommissionär är ett pris man får betala för ett snabbt tobaksdirektiv så finns det en annan intressant aspekt av Schlyters grubbel.

Tonio Borg är alltså maltes. Mellan 1998 och 2008 var han Maltas inrikesminister och hade ansvar för landets flyktingpolitik.

På posten gjorde han sig känd som den politiska arkitekten bakom de skräckfängelser där utomeuropeiska flyktingar placeras. Borg stödde Italiens utlämningsavtal med Muammar Gaddafis Libyen och 2002 skickade Malta tillbaka 230 eritreanska flyktingar till sitt hemland. Där fängslades och torterades många av dem.

Kritiken från UNHCR och Amnesty mot Borg och Malta har varit skoningslös.
2010 skrev Miljöpartiet en debattartikel där de krävde att Sverige slutar avvisa ensamkommande barn till Malta och Italien:

Dessa länder behandlar asylsökande på ett inhumant sätt och tar inte hänsyn till att de som återsänds är minderåriga. Rapporter från människorättsorganisationer talar om barn som bor i förvar, ibland under fängelseliknande förhållanden, om barn som inte får tillgång till skola, sjukvård, god man eller information om sina asylansökningar.

Så om jag ska tolkar Miljöpartiet rätt så ska man alltså inte skicka barn till ett land där Tonio Borgs politik haft genomslag, men man kan leva med att samme Borg blir en av Europas högsta makthavare?

Daniel Swedin

PS. Ta och polisanmäl de där sexuella trakasserierna. DS.

Daniel Swedin

Läs mer:
Annas brev till Reinfeldt går att läsa här.
Statsministerns svar – i lite längre form – går att läsa här.

Den borgerliga regimen i Stockholms stadshus kommer i början av nästa månad att lansera en helt vital valfrihetsreform för kommunens äldre: ett hemtjänstlotteri.

Om detta berättar Dagens Arena i dag.

I huvudstaden har det tidigare fungerat så att en person som inte valt hemtjänstutförare hamnat hos HSB Omsorg AB. Men företaget vill inte ha det ansvaret längre, eftersom man inte tror att man kan gå med vinst och samtidigt leverera kvalitet.

Då har borgerligheten i Stockholm hittat på den snillrika idéen att människor i behov av hemtjänst ska lottas ut på en marknad, en marknad där makten ligger hos hemtjänstföretag som vill vara med i lotteriet. Stockholms äldre måste delta, vare sig de vill eller inte.

Dessutom har man hittat på utlottningen av kunderna ska ske månad för månad. Alltså: de som beviljas hemtjänst i januari får en annan utförare än de som beviljas hemtjänst i februari eller mars.

Någon upphandling i enlighet med lou, lagen om offentlig upphandling, kommer inte att göras. Och den kommunala hemtjänsten är inte ens med i lotteriet.

Både fackförbundet Kommunal och den socialdemokratiska oppositionen är djupt kritiska mot reformen.

Från Dagens Arena:

Enligt Lena Ezelius, ordförande för Kommunals sektion 26 i Stockholm, får de äldre också ofta dålig information om vad som händer om man inte gör ett aktivt val.
– Jag pratade med PRO för ett tag sedan och de trodde att om man inte väljer så får man automatiskt kommunal hemtjänst. Det finns en väldig okunskap om det här. Pensionärsorganisationerna är ofta så friska och pigga att de inte råkat ut för hemtjänsten ännu. Deras bild är ofta enbart att man får möjlighet att välja, och det låter ju jättebra. Hur det ser ut i praktiken blir man medveten om först när man behöver hemtjänst. Det är ett elände.

Politiskt ansvarig för hemtjänstlotteriet är moderaten Joakim Larsson. Han är kanske mest känd som politiskt ansvarig för Boultbee-affären – floppförsäljningen som gjorde Muammar Gaddafi till galleriaägare i Stockholm.

Larsson erkände dock i början av 2012 att Boultbee-affären – som genomfördes 2007 – var ett misslyckande och att politikerna ”lärt sig en läxa”.

Så om en fyra, fem år kanske Larsson går ut och säger att det blev fel och ”lärt sig en läxa” av hemtjänstlotteriet.

Kvällens Uppdrag granskning om Saab:s konkurs innehåller uppgifter som borde vara sensationella.

En regering som i det fördolda blandar sig i affärer de inte borde vara inblandade i. En advokat som, långt utanför sitt uppdrag, smider planer på att byta ut den ägare han arbetar åt. Rykten och en inkompetens som möjligen var den tuva som till sist fick hela lasset att välta.

Och cynismen, naturligtvis.

Lars Carlström fungerade som svenskt ombud för den ryske affärsmannen Vladimir Antonov som ville bli delägare i Saab. Enligt honom ska Anders Borgs närmaste man, statssekreteraren Hans Lindblad, vid ett tillfälle ha uppmanat Antonov och Carlström att ge upp försöken att satsa pengar i Saab eftersom det gick bra för Sverige.

”Vi kan ta en smäll nu”, ska Lindblad ha sagt.

Det handlade om livet och vardagen för tusentals människor.

Men det är faktiskt inte uppgifterna om hemliga möten, dolda planer eller dubbla lojaliteter som verkligen fastnar. Trots alla detaljer som Magnus Svenungsson och Michael Syrén gräver fram är det nämligen något annat som blir kvar efter deras reportage, den häpnadsväckande fegheten hos de makthavare som i det fördolda kanske aldrig trodde på Saab:s framtid.

Hans Lindblad vägrar att svara på frågor om möten han varit med och arrangerat, och som kanske kostade Saab affärskontakter i Kina. I stället skickas Annie Lööfs stackars statsekreterare Håkan Ekengren fram, och han kan naturligtvis inte svara på någonting.

Guy Lofalk – advokaten som fick uppdraget att stötta Saab, men som i stället tycks ha smitt planer mot ägarna – vill inte heller svara. I stället skickar han ut en medarbetare, smiter undan eller gömmer sig på sitt flotta kontor i Stockholms city.

Mönstret känns igen. Under spelet om Saab har det funnits en känsla av att de som verkligen håller i de politiska trådarna hela tiden slunkit undan.

Ansvaret för de beslut som fattats har lagts på Riksgälden, på Europeiska Investeringsbanken eller på GM. Enstaka gånger har Maud Olofsson, Annie Lööf och Hillevi Engström tvingats svara på frågor. Men Anders Borg och Fredrik Reinfeldt – som av allt att döma hela tiden satt upp gränserna för arbetet – har gjort det i det fördolda.

Det har skrivits hundratals artiklar och åtminstone två böcker om försöken att rädda Saab. Nu har Uppdrag granskning dessutom bidragit med nya detaljer, men så länge de ansvariga fortsätter att gömma sig kommer det att finnas nya frågor att ställa.

Ingvar Persson

Pressens Morgontjänst, Premo, ska inte längre bära ut Dagens Nyheters bostadsbilaga – publikationen som en gång gjorde teppanyakihällen känd.

Hur läsarna ska få del av DN bostad vet jag inte, men för de anställda på Premo blir konsekvenserna dramatiska. Flera hundra riskerar inte bara att förlora sina jobb, utan dessutom sitt uppehållstillstånd i Sverige.

Bakgrunden är de regler som numer omger arbetskraftsinvandringen.
Efter en uppgörelse mellan regeringen och Miljöpartiet 2008 har Sverige i princip fri invandring för arbetskraft, också från länder utanför EU. Kravet är egentligen bara att det finns en arbetsgivare som anser att det är brist på arbetskraft, och som säger sig vara villig att betala en lön på minst 13000 kronor i månaden som dessutom motsvarar en kollektivavtalad svensk lön.

Rapporterna om fusk med systemet har varit otaliga. Advokater har blivit rika på att hjälpa skumma arbetsgivare, och många människor har skamlöst utnyttjats.

Det tycks dock inte gälla tidningsbuden hos Premo. Här är det reglerna själva som demonstrerar hur utsatta människor blir i ett system där någon annans behov av arbetskraft blir avgörande för rätten att överhuvud taget stanna i landet.

Den förlorade kunden innebär nämligen att tidningsbuden får mindre att göra, och att de därmed också får mindre betalat. För flera hundra av Premos anställda kan det betyda att de hamnar under gränsen på 13 000 kronor i månaden, och alltså förlorar sin rätt att stanna i Sverige.

Någon kommer säkert att dra slutsatsen att det är reglerna som är för hårda, att det vore bättre om kraven på en rimlig lön avskaffades.

Det är alldeles fel slutsats. Problemet är inte begränsningarna i arbetsgivarnas rätt att importera människor från fattigare länder för att utgöra lågavlönad arbetskraft.

Problemet är att dagens regler gör de människor utsatta och rättslösa, antingen problemet är fusk eller att en stor och viktig kund försvinner.

Ingvar Persson

Bert Karlsson är mediesveriges egen mysfarbror. Han berättar fräcka historier, han sitter i soffprogram, han sågar Melodifestivalvinnare. Och på torsdag gör Karlsson ”politikcomeback” i Expressens webbteveshow ”Bar & Politik”.

Comeback? Har Expressen helt glömt vilken politisk bakgrund Bert Karlsson har? Då är en påminnelse på sin plats. 1991 var Karlsson med och startade det politiska partiet Ny demokrati tillsammans med Ian Wachtmeister. Partiet tog sig in i riksdagen samma år och mellan 1991 och 1994 var Bert Karlsson riksdagsledamot och partiledare.

Vad var Ny demokrati för sorts parti, egentligen? Ett sätt att studera det är att titta på några uttalanden Bert Karlsson gjorde under åren som politiker.

Bert Karlsson om hiv (Expressen, 16 augusti 1992):
”Vi vet att de flesta som sprider smittan kommer från andra länder och ohämmat går ut bland svenskarna. Jag skulle vilja se Bengt Westerbergs få sin dotter smittad av en flykting. Han pratar så fint om flyktingarna, men han skulle bo ett tag i gettona de skapar.”

Bert Karlsson om kosovoalbaner (Expressen 26 december 1992): 
”Ta kosovoalbanerna till exempel. Jag tycker vi ska kasta ut varenda en. De är inga flyktingar. Många av dom organiserar stölder i Sverige för att få pengar till vapen till det krig dom vill ha igång i Kosovo.”

Bert Karlsson om romer (under politikerveckan i Almedalen 12 juli 1992):
”Zigenare står för nittio procent av alla brott mot svenska pensionärer.”

Bert Karlsson om kärlek (Expressen 16 augusti 1992):
”Man ska inte gifta sig med folk från andra kulturer, det visar sig gång på gång att det inte går.”

Berts partikollega Vivianne Franzén frågade sig vid samma tid ”hur länge dröjer det innan våra svenska barn ska vända ansiktet mot Mecka” och Ian Wachtmeister – som nu tycks jobba som Jimmie Åkessons coach – sade i riksdagen att ”de svenska svenskarna är i minoritet i sitt eget land om 60 år”.

För tio år sedan kom Gellert Tamas bok ”Lasermannen – En berättelse om Sverige”. I en samtida intervju som Dagens Nyheter gjorde med Tamas sa han att Ny demokrati ”var medansvariga till att skapa det klimat där enskilda förövare ansåg sig ha rätt att attackera invandrare”. I en intervju med samma tidning från i höstas sa Tamas:

John Ausonius har varit väldigt tydlig i de intervjuer jag gjort med honom att blev inspirerad av debatten om invandrare som fördes i början av 1990-talet. Han kände ett moraliskt stöd, att folk stod bakom honom. Men han kände också ett politiskt stöd, från Ny Demokrati framför allt, men även andra främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna.

Detta är Bert Karlssons politiska arv. Detta är vad Expressen nu erbjuder en comeback.

Daniel Swedin 

Andreas Carlson är Kristdemokraternas talesperson i arbetsmarknadsfrågor. Om namnet är obekant är det inte så konstigt.

Arbetsmarknadsfrågor har aldrig riktigt varit Kristdemokraternas stora fråga.
Nu har i alla fall Carlson upptäckt att det står illa till med arbetsförmedlingen. Det låter han meddela via Svenska Dagbladet.

Pengar som riksdagen anslagit används inte, verksamheten är ineffektiv och medborgarnas förtroende sviktar. Arbetsförmedlingen gör helt enkelt inte sitt jobb, om vi ska tro Carlson. Och det ska vi nog göra.

Utanför kristdemokraternas skara är problemen på Arbetsförmedlingen knappast någon nyhet. De senaste åren har varit fulla av rapporter om hur arbetsförmedlingen misslyckats med att lotsa arbetslösa till de lediga jobb som trots allt funnits. Dessutom har vi kunnat läsa om märkliga coachprogram, förnedrande fas3-åtgärder och alla sorters konstigheter.

Carlsons slutsats är – inte överraskande – att arbetsförmedlingen ska privatiseras. Vi har hört receptet förut. Konkurrerande tjänsteleverantörer, valfrihet för konsumenten, nationella kvalitetsregister och kontrollerande myndigheter.

Som den privatiserade skolmarknaden eller riskkapitalbolagens vårdinbrytningar med andra ord. Eller kanske som Arbetsförmedlingens egna satsningar på jobbcoachning med kristallhealing och annat hokus pokus.
Det är just här Carlson och många av hans borgerliga kollegor går vilse. Orsakerna till att Arbetsförmedlingen tycks vara på väg att haverera är nämligen inte bristen på konkurrens.

I stället handlar det om att regeringar – också Socialdemokratiska – lagt på förmedlingen allt fler uppgifter som inte handlar om att förmedla arbete eller utbilda för arbetsmarknaden. De senaste åren har den utvecklingen exploderat.

När regeringen vill få människor att resa sig från sjuksängen och gå till jobbet kallas arbetsförmedlingen in. När integrationen inte löper som ministern vill flyttas ansvaret från kommunerna till Arbetsförmedlingen. Och när utanförskapet ska bekämpas är det Arbetsförmedlingen som får handla upp jobbcoacher och fas3-platser i rasande fart.

Det är inte så konstigt om verksamheten i allmänhetens ögon byter karaktär, från en förmedlare av arbetskraft till en del av statens kontroll- och bestraffningsapparat.

Arbetslösheten har blivit ett individuellt problem som de arbetslösa ska lösa själva. Och rekryteringen av arbetskraft har blivit något arbetsgivarna får lösa med hjälp av bemanningsföretag.

Om Carlson och hans vänner får som de vill skulle den utvecklingen ta ett jättesteg framåt. Det är svårt att tro att det faktiskt skulle lösa problemen på landets arbetsförmedlingar.

Ingvar Persson

Moderaterna i Norrtälje eldar, eller snarare spränger 93 000 kronor i luften, rapporterar Norrtelje Tidning. Pengarna gick åt till ett fyrverkeri när kommunen tog första spadtaget till ett nytt badhus.

Vanligen firar man när byggen är färdiga men det finns ingen anledning till oro över att kommunen bränt de pengarna.

Jag kan lova att det finns pengar kvar till en festlig invigning också, säger Dan Löfgren, näringslivschef i kommunen.

Efter att polisen först fick avhysa demonstranter som ville uppmärksamma att fridlysta vattensalamandrar finns i byggområdet kunde det moderata kommunalrådet Kjell Jansson i lugn och ro elda upp de nästan 100 000 kronorna. Ungefär samma summa som Gudrun Schyman eldade i Almedalen för två år sedan.

Innan valet 2006 fanns det en hemsida som hette ”Enpartistaten”. Den drevs av Timbro och uppmärksammade vad det gör med ett samhälle att samma parti styr på alla nivåer.

Kan vara läge att starta den igen.

Anders Lindberg

Det är nästan lite svårt att föreställa sig, men det är faktiskt bara ett par år sedan människor i Stockholm tittade konstigt på en när man ville prata om gruvnäringen som en framtidsbransch.

Det hände till och med att en av mina kollegor på ledarredaktionen (det var Katrine Kielos) fick tillrättavisa en liten direktör från Svenskt Näringsliv när han använde gruvorna som exempel på gårdagens svenska ekonomi.

Vi på Aftonbladets ledarsida framstod nog ibland som lite udda i den stockholmska offentligheten när vi envisades med att skriva om gruvor och industrin. (Läsarna uppskattade dock det vi gjorde. Daniel Swedins reportage från Grängesberg är en av våra mest lästa texter.)

Nu har allt det där ändrats. Den första salvan i Pajala rapporterades för en dryg vecka sedan stort över hela landet, och den som varit intresserad har i höst detaljerat kunnat följa Nordic Irons jakt på malmkroppen under sjön Väsman.

Till sist har gruvorna – om än motvilligt – också hamnat på regeringens bord. På näringsdepartementet arbetas det just nu intensivt med en mineralstrategi.

I februari gjorde till och med statsminister Reinfeldt en blixtvisit i Norrbotten för att på ort och ställe förhöra sig om den nya gruvan.

Det letas malm som aldrig förr i Sverige. Det – inte skattesubventionerade privatlärare eller sänkt krogmoms – är globalisering på riktigt.

I kväll har till och med SVT:s riktiga finprogram – Agenda – lagt märke till gruvnäringens nya betydelse för Sverige. Det krävdes visserligen att Marcus Wallenberg tog plats i LKAB:s ordförandestol, men i alla fall.

Frågan är bara, innebär det nyvaknade intresset hos makthavarna i Stockholm också att vi kan vänta oss riktiga svar på de stora frågor som en expanderande gruvnäring faktiskt ställer? Det är mer osäkert.

Problemen med infrastruktur och bristfälliga utbildningssystem är väl kända. Miljöproblemen lär få allt mer uppmärksamhet. Gruvbrytning är ofta en lortig verksamhet.

Radioprogrammet Kaliber berättade dessutom i dag hur Sverige utvecklats till något av ett lågprisland för internationella gruvjättar. Här betalar bolagen ingen skatt till lokalsamhället, och extremt låg skatt till staten.

Resultatet är inte så svårt att förutse. Utvecklingen av lokalsamhället har svårt att hänga med när gruvnäringen plötsligt blommar ut. Kommunerna har inte råd att bygga bostäder eller bygga ut servicen för gruvarbetarna och deras familjer.

Resultatet kan mycket väl bli ett slags oljeplattformar på land, där arbetarna flygs in och flygs ut utan att bidra till någon verklig utveckling.

I Pajala avvisade Reinfeldt alla tankar på att staten skulle hjälpa till och skapa förutsättningar för att gruvbrytningen ska kunna bidra till att utveckla Tornedalen.

”Vi ligger lite efter”, säger Annie Lööfs statssekreterare Håkan Ekengren till Kaliber.

Dessvärre har han alldeles rätt.

Ingvar Persson

I dag skriver Dagens Nyheters ledarsida en hel text baserad på missförstånd och hittepå om vad vad som står i akka-utredningens delbetänkande (som ju för övrigt presenterades i korthet på DN:s debattsida).

Det är festligt. Men festligast är nästan ledartextens slutkläm:

Föreställningen om lika lön för samma arbete är både föråldrad och förljugen. Det finns inte ett sätt att utföra ett arbete, de är lika många som det finns arbetstagare. Detta måste också avspeglas i lönekuvertet. Annars kommer de lågpresterande inte att få någon lön alls.

Helt rätt. Skribenten bakom den här texten – törs vi gissa på Hanne Kjöller? -har utfört sitt arbete på ett sätt som bara måste märkas i lönekuvertet.

Daniel Swedin