Centerpartiet. Kristdemokraterna.

Två pyttepartier som slåss om att vara Sveriges minsta och mest irrelevanta riksdagsparti. Ibland är det bönderna. Ibland är det hallelujagänget. Det beror lite på vilket opinionsinstitut som för dagen presenterat en ny mätning.

Men partierna tävlar också i en helt annan gren: vilket parti som är sämst på internet.

Ibland är det Kristdemokraterna. Ibland är det Centerpartiet. Ibland är det Kristdemokraterna. Och ibland är det Centerpartiet.

Vad tycker du? Vilka är sämst på internet?

Vilka är sämst?

Daniel Swedin 

Vårdnadsbidraget omfattar ett förhållandevis litet antal personer men det ojämna uttaget mellan kvinnor och män bidrar på marginalen till att upprätthålla rådande könsskillnader i arbetsutbudet.

Så står det i jämställdhetsbilagan till regeringens budgetpropositionen. Vårdnadsbidraget är en kristdemokratisk älskling och 2008 fick så det förskolehatande partiet Anders Borg att införa det.

Bidraget har inte varit någon succé direkt. 113 av landets 290 kommuner har ansökt om att införa vårdnadsbidraget – fem av dem har sedan avskaffat det igen.

Och nu menar alltså regeringen själva att vårdnadsbidraget håller kvinnor borta från arbetsmarknaden. Är det ett problem? Inte om du frågar Kristdemokraternas familjepolitiska talesperson, Emma Henriksson.

– Det har aldrig varit en jämställdhetsreform, säger hon till TT.

(Henriksson vill för övrigt införa stämpelklocka på dagis, men det är en annan historia)

Kristdemokraterna har medverkat till att försämra socialförsäkringar och arbetslöshetsförsäkringar i tron att fler människor då ska börja jobba. Samtidigt vill partiet att friska mammor ska få bidrag i åratal för att stanna hemma med sina barn.

Det borde vara ett problem för Anders Borg, åtminstone vad det gäller trovärdigheten för hans ”arbetslinje”.

Daniel Swedin 

Socialdemokraterna har bestämt sig för att den kommande budgetmotionen ska kallas ”affärsplan”. En retorisk nyordning som väckt visst rabalder under dagen.

Själv fastnar jag dock för en annan språklig glidning i dagens partiledningsframträdande, ”rekryteringsgapet”.

Begriper jag saken rätt menar Löfven och Andersson precis samma sak som Tommy Waidelich försökte säga i den lite tafatta debatten om vårpropositionen 2011.

Det var då Waidelich lanserade missmatchen i det politiska samtalet. Uttrycket – som han fått av Svenskt Näringsliv – betyder helt enkelt att de arbetslösa som finns inte passar till de lediga jobb som också finns.

Så var det, och så är det fortfarande. Trots massarbetslöshet misslyckas många arbetsgivare när de försöker hitta rätt personer att anställa.

Lösningen är naturligtvis en aktiv arbetsmarknadspolitik och ett fungerande utbildningssystem. I båda fallen sådant som den nuvarande regeringen misslyckats med.

Ändå kände jag mig för ett och ett halvt år sedan tvungen att invända. Inte mot kursen i politiken, utan mot språket.

Missmatch, vad är det för sorts ord?

Ska den som är arbetslös verkligen känna att hon drabbats av missmatchen? Och hur böjer man ordet?

Nu i affärsplanen är missmatchen alltså utbytt, mot rekryteringsgapet.

Blir det bättre?

Ingvar Persson

I maj 2013 ska Miljöpartiet anta ett nytt partiprogram. I dag presenterade Yvonne Ruwaida, programgruppens ordförande, och partisekreteraren Anders Wallner ett förslag som nu ska ut bland medlemmarna.

Förslaget har fått uppmärksamhet eftersom man genomgående använder sig av pronomet ”hen”. Det är symbolpolitiskt begåvat, helt i linje med partiets självbild.

– Vi är ett parti som står väldigt långt fram i HBT-frågor och jämställdhetsfrågor, som Anders Wallner säger till Aftonbladet.

Men på sidan 32 i programförslaget återfinns en mening som känns ännu mer karaktäristisk för det gröna partiet:

Miljöpartiet de gröna är varken ideologiska motståndare eller förespråkare till om välfärdstjänster utförs privat eller offentligt.

Daniel Swedin 

Från Spara till Slösa. Man anar att något kommunikativt geni på Moderaternas partikansli är ganska nöjd med hur Agendas intervju med M-ledaren Fredrik Reinfeldt rubriceras.

Det här är berättelsen som Moderaterna och alliansen vill ska sätta sig. ”Vi investerar Sverige starkare”, som M-ledaren säger.

Och då verkar man kunna leva med att anklagas för glädjekalkyler, att man bryter mot det finanspolitiska ramverket och att man inte når överskottmålet.

Nu ska det sjösättas reformer! Det ska investeras!

Men årets budget handlar inte om järnvägsbyggen eller stora satsningar på forskningen. Allt det där ligger i framtiden och med prognospengar som – faktiskt – inte finns.

Sedan Fredrik Reinfeldt kom till makten har andelen unga vuxna som helt saknar inkomst ökat med 50 procent. År 2005 var åtta procent av personerna i åldersgruppen 20-34 år helt utan egen inkomst. År 2010 var siffran 12 procent. Andelen unga vuxna som helt saknar egen inkomst har alltså ökat med 50 procent under de fem åren.

Samtidigt är antalet långtidsarbetslösa svenskar nu uppe i 70 000 personer. Ungdomar i långvarig arbetslöshet har på bara fyra år ökat med 700 procent. Enligt SCB:s senaste arbetskraftsundersökning är 7,8 procent (säsongsrensat) av svenskarna arbetslösa.

I den verkligheten – när ekonomin samtidigt riskerar att bli ännu sämre – sänker Fredrik Reinfeldt och Anders Borg bolagsskatten. Av de 23 miljarder Anders Borg har i reformutrymme går drygt två tredjedelar till storbolagen, när bolagsskatten ska sänkas från från 26 till 22 procent.

Sverige behöver snabba och kraftfulla insatser för att bekämpa arbetslösheten. Det behövs utbildning, stöd för utsatta grupper på arbetsmarknaden och bättre villkor för sjuka och arbetslösa för att skapa efterfrågan i ekonomin.

Så den stora gåtan är inte varför Moderaterna gått från Spara till Slösa, utan varför de lämnat walkover i kampen mot arbetslösheten.

Daniel Swedin

I en monarki uppkommer det alltid en anda av undersåtlighet, som icke är fria medborgare värdig. Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk. Denna undersåtlighet kräver sina offer i de bästa kretsar.

– Vilhelm Moberg 1955 ”Därför är jag republikan”

Varför leds tankarna osökt till Carl Bildt?

Vet inte. Kanske för att Expressen på nyhetsplats utropar att frigivningen av Martin Shibbye och Johan Persson var:

kanske alliansregeringens största framgång den här mandatperioden.

Kanske när kritisk granskning blir att läsa Carl Bildts blogg, och berätta vad som står på den.

Kanske när man läser DN:s ledarsida. Exempelvis när de efter att rapporten om övergreppen i Sudan kom 2010 slog fast:

Anklagelserna i rapporten är till stor del så fluffiga att det är svårt att se att det skulle finnas någon grund för att väcka åtal.

Detta var alltså DN:s kommentar till den rapport som föranledde internationella åklagarkammaren att inleda en förundersökning om folkrättsbrott för det som hände under Lundins framfart i Sudan under den period då Carl Bildt satt i bolagets styrelse.

DN föreslår istället kreativt att Mona Sahlin borde ta time out, eftersom hon satt i regeringen samtidigt. De passar även på att försvara oljebolaget Lundin:

Sett ur ett annat perspektiv kunde vägbygget ha kallats ett biståndsprojekt.

Jo, och ur Lundins eller Bildts perspektiv kan man se många saker. Vill man till varje pris försvara makten finns alltid gott om argument. Fråga bara Wilhelm Moberg.

I dag går Hanne Kjöller på DN:s ledarsida till frontalangrepp mot mig och några till som kritiserat Carl Bildt. Jag bedriver partipolitik, är temat. Beviset är att jag fram till 2010 arbetade på Socialdemokraterna.

Svaret är ja, jag är socialdemokrat. Aftonbladet har en oberoende socialdemokratisk ledarsida.

Ett sakligt problem med Kjöllers argument är dock att i den här frågan tycker inte socialdemokraterna som vi.

Socialdemokraterna har kallat Carl Bildts agerande ”exemplariskt”.

Vi har kallat det helt andra saker.

Men bortsett från bristen på logik är Hanne Kjöllers angrepp typiskt för de borgerliga debattörer som nu försvarar och urskuldar Carl Bildt. All kritik tolkas som majestätsbrott, alla frågor ses som partiska, allt ifrågasättande som under hans värdighet. Allt besvaras med personangrepp på de som ställer frågorna.

Men jag vill fortfarande veta vad som händer i det slutna Ogaden och Lundins och Carl Bildts roll i det hela. Jag vill fortfarande ha svar på varför det tog så lång tid innan Sveriges regering började agera kraftfullt. Jag vill fortfarande veta hur kopplingarna mellan utrikesdepartementet, den etiopiska regeringen och Lundingruppen sett ut och ser ut i dag.

Varför leder Vilhelm Mobergs kritik av monarkin tankarna till Carl Bildt?

Kanske därför att vissa tidningar skulle spara både tid och arbete på att låta Carl Bildt skriva ledartexterna själv.

Anders Lindberg

Dagens Arena har nu på förmiddagen försökt ta reda på vad som egentligen händer med Jan Björklunds stolt uppslagna deklaration om att vi redan 2013 får ettåriga gymnasieprogram.

I budgeten finns förändringen nämligen inte med och Dagens Arena lyckas visa hur borgerligheten inte förmår hålla ihop. Kristdemokraterna och Moderaterna avvisar idéen,  Folkpartiets tjänstemän hänvisar till en luddig skrivning om yrkesintroduktion.

Och Björklund, han dansar och ler.

Daniel Swedin

Minns ni Christina Lugnet?

Generaldirektören tillika centerpartisten på Tillväxtverket. Hon som festade hårt på skattebetalarnas bekostnad och till slut hystades ut av näringsminister Annie Lööf – men får behålla lönen på 91 000 kronor i månaden.

Har ni saknat henne? Det verkar Lööf ha gjort, i alla fall. I dag meddelade hon att till samordnare för ”insatser i samband med gruvnäringens expansion i Norrbottens län, Västerbottens län, Gävleborgs län, Västmanlands län, Uppsala län, Örebro län och Dalarnas län” har utsett – Christina Lugnet!

Det lönar sig att ha partibok, tydligen.

Som född och uppvuxen i ett gruvsamhälle i Dalarna – Grängesberg – vill jag i all vänlighet tipsa Lugnet om att man kan ha riktigt flådiga partaj på Cassels donation, en pampig byggnad uppförd av en gruvmogul. Värdshuset Stopet kanske kan sköta cateringen.

Daniel Swedin

Från riksdagens talarstol förklarade Fredrik Reinfeldt i går att ”jobbpolitiken har fått effekt, med ökad sysselsättning och minskat utanförskap”.
Det är lite osäkert hur statsministern kommit till den slutsatsen. Så här ser det ut i verkligheten, enligt a-kassornas samorganisation.

Två små observationer biter sig liksom fast efter gårdagens riksdagsöppnande.

Den första, visst har Fredrik Reinfeldt lagt om kursen, trots den traditionellt mörka kostymen och den blå slipsen.

I sex år har alliansregeringen fört en politik för att lyfta fram och subventionera de minst produktiva delarna av ekonomin. Det har handlat om Rut-avdrag och om a-kasseavgifter. För ett år sedan var det stora slagnumret sänkningen av momsen på krogmat.

Samtidigt har exportindustrin gått i strykklass.

I USA yvas presidenten över att bilindustrin finns kvar. I Sverige har ministrarna varit stoltast när de lyckats få en fabrik nedlagd.

I går lät det helt annorlunda. Statsministern talade om exportinkomster och om global konkurrenskraft. Svenska företag skulle tävla med ”kunskap och kvalitet”.

Inte ett ord om småföretagande, hemservice till dem som kan betala eller större subventioner till krogbranschen.

Retoriken borde kännas bekväm för en traditionell moderat, men det är inte så det har låtigt sedan Moderaterna blev sitt nya jag.

Den andra reflektionen handlar om något av det Reinfeldt kunde se när han lyfte blicken från manuset och tittade ut över riksdagen.

På en av de första bänkarna satt hans näringsminister. För dagen bar hon en blå klänning, dock inte den på bilden. Annie Lööf log, precis som hon alltid gör.

Om statsministern ska göra verklighet av en ny inriktning av näringspolitiken får näringsministern naturligtvis en nyckelroll. Det är Annie Lööf – och hennes stab av unga centerpartister – som måste lyssna in förväntningarna från dem som dagligen möter den globala konkurrensen, och omvandla dem till konkreta politiska förslag.

Men om ord som storindustri, produktivitet och internationell konkurrens ligger illa i munnen på nya Moderater är det nog ingenting mot hur de smakar för unga – Timbroskolade – centerpartister.

Då handlar det inte bara om partiets rötter i den förmoderna ekonomin. I dagens Centerparti kryddas vurmen för landsbygdens småföretagande dessutom med en beundran för storstadens glittrande servicesamhälle och Stureplans snurrande nöjespuls.

Varken Annie Lööf eller Maud Olofsson blev näringsministrar för att backa upp industrin eller exporten. De tog jobbet för att tvinga på alla en F-skattsedel, subventionera städning och sänka skatten på krogbesök.
Nu vill statsministern att Annie Lööf ska göra något helt annat.

Och hon bara ler.

Ingvar Persson