Häromveckan krävde riksdagens trafikutskott att regeringens ska återkomma med planer för hur underhållet av järnvägen ska bli bättre. Jag såg att kommunikationsminister Catharina Elmsäter-Svärd tyckte att det var svårt att förstå vad riksdagsmännen menade.

Jag kanske skulle kunna förklara. Jag skriver nämligen detta ombord på Tågkompaniets Reginatåg mellan Västerås och Fagersta.

Inte Ludvikatåget som jag skulle ha åkt med. Det gick för en timme sedan, och eftersom SJ:s anslutningståg från Stockholm fastnade i ett signalfel mellan Enköping och Västerås missade jag anslutningen, med två minuter eller så.

Tågvärden har hjälpt mig kolla. Varken Tågkompaniets driftsledning eller lokföraren på det tåg jag skulle ha åkt med hörde ett ljud om att vänta från SJ.

Personalen – på tåget och på Västerås station – kunde bara uppgivet rycka på axlarna och hänvisa till ”nästa avgång”.

Det handlade inte om något storslaget sammanbrott. Inget snökaos som fyller Stockholms Central med uppretade resenärer. Inget elavbrott som stoppar trafiken och ger stoff till TV-nyheternas kvällssändningar. Bara vanlig, förbannad, vardag för oss som försöker åka tåg i det här landet.

Alltså sitter jag nu här en timme senare, på ett tåg som inte kommer att gå ända fram och som något ljushuvud dessutom har döpt till Thomas Di Leva. Och ändå har jag tur.

Just det här tåget har en anslutningsbuss som via krokiga vägar tar sig till Ludvika. Jag blir i alla fall inte kvar i Fagersta.

När jag förhoppningsvis kommer fram har naturligtvis alla lokalbussar slutat gå.

Så, Catharina Elmsäter-Svärd, jag tycker inte det är så svårt att förstå vad riksdagens trafikutskott menade. Jag är ganska säker på att de menade att ett rikt land som Sverige borde ha en järnväg som blir underhållen. En järnväg där signaler och kontaktledningar fungerar, och en järnväg där det går att lita på tågföretagens tidtabeller.

Det är nämligen vad ganska många utanför riksdagen – och departementen – tycker. Och det är faktiskt därutifrån mandatet för både riksdagsmän och ministrar kommer.

Själv skulle jag egentligen bara vilja lägga till ett litet krav.

Kan inte trafikutskottet också kräva att jag ska slippa åka i ett tåg som heter Thomas Di Leva?

Ingvar Persson

Sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen hösten 2010 har integrationsdebatten i Sverige förändrats. En kritik från höger av det mångkulturella har börjat få fäste. 

På Aftonbladets ledarredaktion bestämde vi oss förra vintern för tre saker:
Vi ska synliggöra det som sker.
Vi ska försöka höja det politiska priset för dem som använder sig av hatretorikens tankefigurer.
Vi ska argumentera för öppenhet, tolerans och ett mångkulturellt samhälle.

Det har vi gjort. I texter som Vi firar mångfald i dag – inte enfald (6 juni 2011) och Snälla, sluta SD-flörta nu (7 juli 2011) beskrev vi just detta – hur delar av svensk borgerlighet lånar bilder och retorik från den främlingsfientliga högern. 

Sedan hände Oslo och Utøya. Diskussionen förändrades. För oss blev det än viktigare att uppmärksamma läsarna på vad som pågått och vad som pågick. Vi skrev texter om den ideologiska mylla ur vilken terorristen Anders Behring Breivik är sprungen. Vi menar att det inte går att första händelserna i Norge om man inte inte förstår det politiska klimat i vilket de utförts. Hatretorikens konsekvenser (25 juli 2011), En fascism för vår tid (26 juli), Europa förgiftas (31 juli 2011) och De tror på vår tids undergångsvision (7 augusti 2011) är exempel på sådana texter.

När media för första gången fick stiga i land på Utøya ställde vi oss frågan Hur mycket rasism klarar demokratin? (9 oktober 2011). Delar av svensk höger hade då kommit till slutsatsen att det inte alls gick att diskutera Breivik och dåden i Norge i termer av högerextremism.

I Norge var tendserna liknande. Vänsterekonomen Ali Esbati – som var på Utøya – skrev i höstas på sin blogg om ett norskt ­samtalsklimat där varje försök att diskutera den rasism som fanns även innan Breivik nu stämplas som ”ett hot mot ­yttrandefriheten” av extremhögern och högerpopulister. Vår text Hans dåd var politiskt (11 november 2011) berörde denna förändring i samtalsklimatet.

Efter tragedin på Utøya intervjuade vi den brittiske terrorexperten Jamie Bartlett (8 augusti 2011). Han sa i intervjun att ”Breivik hade på grund av det politiska ­klimatet större anledning att tro att han faktiskt hade stöd för sina handlingar, än vad han hade haft för tio år sedan”.

I ett blogginlägg med titeln Varför det är dåligt att Sverige blir som Danmark (16 februari 2012) preciserade vi närmare hur och när den demokratisk högern flörtat med den extrema högern.

I april skrev vår politiska chefredaktör, Karin Pettersson, två texter på det temat – Breiviks hat mot en sexmånaders bebis (20 april 2012) och Dags att välja sida (27 april 2012). Texterna skrevs efter att Paulina Neuding – chefredaktör för tidskfriften Neo och kolumnist i Svenska Dagbladet – presenterat en teori om att antisemitismen i Malmö växer i takt med att muslimer föder barn. Ett kollektivt skuldbeläggande, där muslimer beskrivs som en grupp, bärande på värderingar och ideal som är oförenliga med västerländsk demokrati.

Pettersson skrev: ”Terrordådet på Utøya har ruckat på fundamentet till vårt öppna samhälle. Breiviks handlingar kommer, oavsett vi vill det eller ej, att få konsekvenser. Nu avgörs hur.”

Texterna var en uppmaning till den demokratiska borgerligheten att hålla rent, men också en efterlysning av röster från det liberala lägret. Nog borde väl också liberaler oroas över hur liberala kärnvärden öppet ifrågasätts av högern?

I dag kom ett svar, från Dilsa Demirbag-Sten och Johan Norberg, två av svensk liberalisms mest inflytelserika och profilerade tänkare. Läs deras viktiga text på DN Debatt – och särskilt slutorden:

Om vi inte tror på människans förmåga och föränderlighet, vad har vi då kvar av de grundläggande värden från den liberalism som skapade den fria och demokratiska delen av världen?

Vi vill uppmana borgerligheten att besinna vad ett sådant perspektiv kan leda till och vilka krafter som gynnas av det. Och vi vill försäkra alla andra om att det i denna mening inte finns en borgerlig åsiktsgemenskap. I en sådan strid står vi på andra sidan, för traditionellt liberala kärnvärden.

Under en radiointervju i P1 i går lät Moderaternas duktige partisekreterare Kent Persson förstå att Moderaterna minsann aldrig talat om att det råder ”massarbetslöshet” i Sverige. Timmarna gick. Det visade sig att Moderaterna – däribland M-medlemmen och statsministern Fredrik Reinfeldt – visst pratat om att det råder massarbetslöshet i Sverige.

Det där hade jag roligt åt i går kväll. Moderaterna har ersatt en historierevisionist med en annan historierevisionist! Andra tyckte också att det var roligt och på Twitter var det många som retade den stackars Kent.

Ytterligare några timmar gick. I Örebro vaknade Kent Persson (med ett TJOHO!, får man förmoda) och erkände i lokalradio att han också kan göra fel. Moderaterna har pratat om massarbetslöshet, det fick Persson medge. Men – och här får ge honom rätt – sa också att han tror att många människor ”snarare efterlyser besked om vad vi vill göra för att sätta människor i arbete, än att vi får en politisk debatt omkring ordval”.

Så hade saken kunnat vara ur världen. Vi fick skratta lite åt Kent och han hade kunnat få ta en liten – men ändå – poäng om att det nog finns viktigare saker att diskutera än vad han säger.

Men Moderaterna funkar inte så, tydligen. När P4 Örebro publicerade sin intervju med Persson på nätet så rubricerade de den med ”Twitterstorm mot Kent Persson”. Det var ett ordval som Moderaterna inte kunde tolerera. 

Kent Perssons pressekreterare, Anna Lööf, skred till verket. Hon har under dagen kartlagt vilka det är som retar hennes chef på Twitter. I Dagens Opinion deklarerar hon frankt:

– Det rör sig inte om en Twitterstorm. Det är en handfull betalda s-twittrare som ligger bakom.

Om hon – ursäkta ordvalet – retas på Twitter just nu? Gissa.

Daniel Swedin 

Det finns konstiga utredningsuppdrag och så finns det utredningsuppdrag signerade Jan Björklund.

I måndags proklamerade Björklund stolt att han tillsatt Skolverkets förre chef för att besvara frågan; när får de senaste årens stora reformer på skolområdet effekt i kunskapssamhället?

Inte nog med att ministern alltså frågar när, inte om, alla nya prov, betyg och regler ska få barnen att lära sig mer. Det märkvärdigaste är ändå den otåliga tonen i frågan, som ett barn som inte kan låta bli att fråga om man är framme var femte minut.

Sanningen är naturligtvis att det är högst osäkert om Björklunds reformer någonsin kommer att innebära bättre skolresultat. Sanningen är också att en seriös politiker borde ha en klar uppfattning om vilka resultat hans beslut får och när de inträffar redan när besluten fattas.

Att i efterhand otåligt kalla in en gammal generaldirektör för att svara på frågorna ger inte ett särskilt seriöst intryck.

Men det är kanske ingen som väntar sig att Björklund ska vara seriös.

Ingvar Persson

”Om Sverige hade räknat som Finland, skulle vår ungdomsarbetslöshet vara nästan hälften så stor”, skrev Dagens Nyheter i går.

Tidningen refererar en granskning som Riksdagens utredningstjänst, Rut, har gjort på uppdrag av Moderata riksdagsledamoten Elisabeth Svantesson.

”Granskningen visar att vissa länder, exempelvis Sverige, räknar med heltidsstudenter som söker jobb. Andra länder, exempelvis Finland, Nederländerna och Bulgarien, har valt att räkna bort dem helt”, skriver tidningen.

Men det stämmer inte. Finland har sedan 1999 mätt arbetslösheten enligt en internationell standard som utarbetats av FN-organet International Labour Organisation, ILO. I oktober 2007 övergick svenska SCB till att mäta arbetslösheten enligt samma metod. En metod som också rekommenderas av EU:s statistikcentral, Eurostat:

De två viktigaste skillnaderna i mätmetoden och redovisningen är:
att åldersgruppen ändrades från 16-64 år till 15-74 år
att arbetslösa studenter räknas som arbetslösa

När Statistikcentralen, Finlands motsvarighet till SCB, mäter arbetslösheten i landet gör de alltså ingen skillnad på om en person är student eller ej. Så här definierar man arbetslöshet:

Arbetslösa är personer som under undersökningsveckan är utan arbete (var inte i lönearbete eller arbetade inte som företagare) och under de senaste fyra veckorna aktivt har sökt arbete som löntagare eller företagare, och som skulle kunna börja arbeta inom två veckor. Också personer som är utan arbete och väntar på att börja ett avtalat arbete inom tre månader räknas som arbetslösa, om de skulle kunna börja arbetet inom två veckor. Som arbetslösa räknas även personer som är permitterade tills vidare och som uppfyller ovanstående kriterier.

Finland och Sverige mäter nu arbetslösheten på samma sätt. Det gjorde man inte innan riksdagsvalet 2006, något den Socialdemokratiska regeringen fick kritik för. Nu verkar Moderaterna tycka att mätmetoden man kritiserade Göran Persson för att inte använda är problematisk.

Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M) säger i DN att hon, efter Ruts undersökning, ska ta upp frågan om ”möjligheten till en internationell jämförelse” i regeringen.

Men den internationella jämförelsen finns ju redan, Engström. Och enligt den senaste rapporten från Eurostat är den finska ungdomsarbetslösheten något lägre än den svenska. Så har det sett ut i två år.

Dags för Moderaterna att göra något åt problemen i stället för att gå i opposition mot SCB, kanske.

UPPDATERAT 15:14

Statistiska centralbyrån har under dagen skickat ett pressmeddelande där man tar avstånd från Rut-rapporten.

Andreas Hagström är utredare på Riksdagens utredningstjänst och kommenterar kritiken mot granskningen så här: 
– Det är olyckligt att felaktigheter blir uppblåsta i Dagens Nyheter. 

Vad är det som har hänt?
– Vi har fått felaktiga underrättelser från våra kollegor i Finland. Vi har under dagen varit i kontakt med Finansdepartementet, SCB och finska Statistikbyrån och andra som påpekat felaktigheten för att reda ut det här. Det finns annat i rapporten som är rätt, men vi kommer att granska övriga svar som vi fått och hoppas kunna komma med en revideras version av rapporten i nästa vecka.

Hur känns det här för er?
– Det är självklart inte kul, så mycket kan jag säga.

Daniel Swedin

Etniska svenskar mitt i livet och invandrare som drar ner arbetslöshetsstatistiken. Invandrare som inte flyttar dit jobben finns. Och så en näringslivsfinansesierad rapport – förtjänstfullt slaktad av Expressen – om att invandrare inte diskrimineras på arbetsmarknaden. Det är mycket löst borgerligt tyckande nu. Fakta, någon?

I går berättade SR International om en levnadsundersökning bland utrikes födda – den första någonsin – som Stockholms universitets Linnécenter för integrationsstudier har utfört. I december kommer rapporten i bokform. Omkring 3 500 slumpmässigt utvalda utrikesfödda har djupintervjuats i hemmen för att kartlägga utbildning, arbete, löner och ekonomi samt religion.

Några slutsatser ur rapporten, citerat från Yasmine El Rafies blogg:

• Typinvandraren tillhör vid ankomst en urban välutbildad medelklass.
• Samtliga invandrargrupper (grupperat på region) har en högre utbildning i snitt än svenskfödda. Särskilt andelen högskoleutbildade sticker ut.
• De lägst utbildade invandrarna kommer från EU och de rika länderna.
• Trots detta får högskoleutbildade utlandsfödda män kvinnolöner.
• De flesta invandrarna från Mellanöstern och Nordafrika är inte muslimer.
• Det pågår ingen islamisering av Sverige. Åtminstone så sticker just muslimerna ut som den enda stora grupp som blir mindre religiös efter ankomst till Sverige, till skillnad från kristna och buddhister.
• Det är invandrarmän som har svårast att komma in på arbetsmarknaden, inte -kvinnor.

Jag har skrivit om det här tididgare, bland annat med utgångspunkt ur LO:s rapport om full sysselsättning och professor Jan Ekbergs regeringsrapport.

Här finns en del som hade kunnat vara utgångspunkter i en diskussion om invandrares position på svensk arbetsmarknad. Som omväxling till Ullenhags fria fantasier, alltså.

Daniel Swedin

EU-kommissionen har granskat svensk ekonomi, och finner i huvudsak tillståndet gott.

Fattas bara annat. Bryssel befinner sig knappast i en position där det duger att klanka på andra när det gäller ordning och reda i ekonomin.

Trots det finns det dåliga inslag i politiken, också i Anders Borgs Sverige.

Sänkningen av krogmomsen är inget effektivt sätt att skapa ungdomsjobb, investeringarna i forskning och utveckling är för små, hushållens skulder riskabelt stora och arbetsmarknadspolitiken för dålig.

Bitvis låter det nästan som Magdalena Andersson hade kunnat skriva EU-kommissonens rapporter om svensk ekonomi.

Ingvar Persson

Kvartetten som ska leda LO

LO-kongressen är avslutad och för den nyvalda LO-ledningen står vardagen för dörren. På en presskonferens i morse förklarade Thorwaldsson, Baudin, Edlund och Johansson unisont att den första uppgiften blir att ena förbunden inför kommande avtalsförhandlingar.

En lågoddsare.

Redan innan den första arbetsdagen kunde dock den nya LO-ledningen gratulera sig till ett slags framgång. I eftermiddag fick nämligen ILO en ny chef, och det blev till sist britten Guy Ryder.

Ryder har varit ledare för världsfacket IFS, och han är nu vice generaldirektör på ILO, FN:s organisation för arbetslivet. Han var dessutom redan från början den internationella fackföreningsrörelsens – liksom LO:s och TCO:s – kandidat.

Sedan dess har den svenska regeringen nominerat Mona Sahlin, och de svenska facken hade ingenting att invända.

Det kan – som Wanja Lundby Wedin uttryckt det – inte vara ett problem med flera bra kandidater till ett viktigt jobb.

Nu hade Sahlin inte en chans och, som sagt, Ryder var förstavalet för de fackliga.

Nu är han vald.

Ingvar Persson

Bild Johan Ödmann regeringskansliet

Mitt i kongressrapporteringen kan jag inte låta bli att ställa en helt annan fråga? Vad tänker egentligen vår näringsminister.

Tydligen sitter Annie Lööf på sitt departement och funderar på infrastrukturen, eller mer precis hur hon ska få stöd för fler så kallade OPS-lösningar.

I klartext betyder det att Lööf vill bjuda in privata investerare att satsa pengar i bygget av till exempel järnvägar. Lööf kan dessutom tänka sig rent privata projekt, där till exempel tunnlar eller broar byggs och drivs av privata företag.

Man kan fråga sig om det verkligen är vad debatten om förfallet i den svenska infrastrukturen behöver? Efter alla turer Odells kupp med Arlandabanan skapat borde det räcka. Det är knappast fler räntesnurror eller riskkapitalbolag människor frågar efter.

Men kanske finns det någon som viskar något annat i ministerns öra.

Med dagens räntor får staten dessutom i praktiken betalt för att låna, och används pengarna för att exportindustrin ska få ut sina varor och tågen ska komma i tid lär det inte vara många som protesterar.

Det är inte brist på pengar som är problemet för den svenska infrastrukturen, det är bristen på politisk vilja som skapar förseningarna.

Att då näringsministern – hon ansvarar som tur är inte för infrastrukturen, men som departementschef borde hon i alla fall kunna framföra företagens krav till finansministern – filosoferar om en modell för finansiering som bara har politiska motiv är lite obehagligt.

Och det är inte särskilt lovande för alla som tröttnat på sena eller inställda tåg.

Ingvar Persson

Det är lika bra att säga det direkt. Om Stefan Löfven fortfarande har en del problem med politikerrollen måste den nyvalde LO-ordföranden jobba en del med rollen som fackbas.

Det fanns spår av både SSU:aren och ABF:aren Karl-Petter Thorwaldsson i det timslånga talet han höll i eftermiddag.

Vid ett tillfälle kom han till och med på sig själv med att låta som om han talade till ett förstamaj möte, inte till en LO-kongress.

Det hindrar inte att det fanns konkreta idéer om framtiden.

En mer självständig – och vänsterinriktad – position i samhällsdebatten. Hårdare kamp för full sysselsättning. Mer jämställdhet – i lönebeskedet och i LO:s ledning. Sammanhållning i LO och mer samarbete mellan fackförbund för att göra den lokala organisationen starkare.

Thorwaldsson lovade kort sagt kongressombuden ett tuffare LO, och de gillade vad de fick höra innan det blev dags för kongressfest.

De uppgifter som ligger framför den nya LO-ledningen är gigantiska. Men den kommer i alla fall inte att misslyckas på grund av bristande entusiasm.

Ingvar Persson