Moderaterna vill återställa rut-avdraget. Det meddelar partiledaren Anna Kinberg Batra i dag. I dag är det så att staten betalar till hälften av räkningen om familjens rut-tjänster kostar upp till 100 000 kronor om året, men det är för snålt. Man ska kunna köpa städning för 200 000 och få tillbaka hälften, tycker M.

– Vi såg direkt när taket halverades att antalet företag minskade, säger hon i dag.

Tidigare har Moderaterna mest pratat om höjda rut-tak som mycket viktiga för de människor som köper jättemycket städning. Men när regeringen ändrade reglerna så sa städföretag rakt ut att att vanliga skattebetalare inte behövde oroa sig: Av de drygt 600 000 svenskar som gör rut-avdrag är det ­bara 1,8 procent som slår i taket.

Så vad säger Anna Kinberg Batra då? Jo, att ett antal svenska företag, enligt uppgifter som M har, inte klarar sig om inte staten betalar hälften av deras arbete. För det är så fakturamodellen för rut-avdrag fungerar.

I fjol kostade rut-avdraget staten 3,4 miljarder kronor och en stor del av den summan går alltså till att människor överhuvudtaget ska kunna driva sina städföretag, om man ska tro Anna Kinberg Batra. Är det riktigt rimligt med skattesubventioner till det privata näringslivet?

Ja, Anna Kinberg Batra måste tycka det. Plötsligt blir den debattartikel där M-ledaren öppnade för en ny syn på näringslivet och mer gemensamt ägande begriplig.

Varför inte klippa till och socialisera hela städbranschen i stället? Det är ju samma pengar.

Midsommarafton hade aldrig passat som nationaldag. Politikerna visste vad de gjorde när de valde 6 juni.På midsommar vill folk bara bort från betongen. Då vill man fyllna till på någon sommarsentimental äng långt från all ära och redlighet.
Den 6 juni däremot, då är människor kvar i stan. Då är medborgarna fortfarande uppkopplade och mottagliga för politiska budskap. Det var säkert därför politikerna valde 6 juni.
För att folk skulle lyssna på dem.
Politik passar inte med fylla.

Fullspäckad
Årets nationaldag var således fullspäckad av statsmannatal, kungen, statsministern och oppositionsledaren slogs om uppmärksamheten. Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra talade till och med samtidigt, även om de valda helt olika arenor.
Stefan Löfven gjorde sitt första framträdande i Sveriges radios lördagsintervju. Det handlade om jobb och ordning och reda i skolan. Stefan Löfven har ju redan fått beröm för sina krav på hårdare tag och på nationaldagen gasade han på med ett mobilförbud. Skolorna ska få omhänderta mobiler i klassrummen i förebyggande syfte.

För långt
Kanske tog han det ett steg för långt för lärarna protesterade direkt och ville hellre ha mer resurser. Det är klart att eleverna inte ska hänga på Facebook under lektionstid, men mobilerna kan också vara uppslagsverk i en skolvärld där det normalt saknas moderna skolböcker. Om Stefan Löfven vill styra och ställa kanske han ska undvika detaljnivån. Han behöver ju inte låta som Jan Björklund.
Men nationaldagen var lite upp och ner. Medan Stefan Löfven ville ha hårdare tag stod en svartklädd Anna Kinberg Batra på Södermalm i Stockholm och talade om feminism. Hon pratade om barn och behovet av förskolor. Anna Kinberg Batra presenterade förslag på mindre barngrupper och obligatorisk förskola från två års ålder.
Det vill regeringen också ha, så man kan säga att Kinberg Batra lät lite som Gustav Fridolin.

Lita på kungen
På nationaldagen kan man förstås vara snäll och dela med sig av förslagen, men i dag är det vardag igen. I dag är det Stefan Löfven som ska införa ytterligare en pappamånad medan Anna Kinberg Batra får fortsätta med sina hårda tag mot dem som har det svårast.
Om vi ska tro på någon av alla nationaldagstalarna så väljer vi kungen som ändå lovade vackert väder. Det var ett budskap att lita på.

Eva Franchell

Statsministerkandidaten – tycker lantisar är dumma

Finansministerkandidaten – flyttade in i hyreslägenhet som skulle gått till hemlös

Arbetsmarknadsministern – osäker på om våldtagen kvinna ska få genomgå abort

Bonus: Nio andra guldkorn från finansministerkandidaten.

Politik är att vilja, sa en gång Olof Palme. Men vad vill egentligen Moderaterna?

De lovade i valet att låta största block regera men lägger nu fram ett motförslag till Stefan Löfvens budget konstruerat så att Sverigedemokraterna får makt att fälla regeringen.

I går skrev jag en ledare om detta och uppmanade M att inte ge SD den makten utan istället själva lägga ner sina röster.

Jag tänkte här reflektera något över de svar jag fått från olika håll.

Kräver jag att oppositionen slutar driva sin politik?

Nej.

Men jag kräver att oppositionen tar ansvar för konsekvenserna av hur de röstar.

Om man är beredd att avsätta en regering måste man faktiskt kunna svara på vad man kommer att göra om man lyckas.

I sak har Moderaterna i princip tre möjligheter till parlamentarisk strategi.

1. Låta största block med Stefan Löfven i spetsen regera.

2. Svika sitt löfte till väljarna och själva regera med aktivt stöd av Sverigedemokraterna.

3. Tvinga fram nyval. Att döma av hur opinionsmätningarna ser ut är dock sannolikheten stor att väljarna tackar för visat intresse och väljer en riksdag med ungefär samma styrkeförhållanden. Sedan är vi tillbaka på ruta ett.

Oavsett vilken strategi M väljer är deras grundproblem det samma, M-C-FP-KD har färre röster i riksdagen än S-MP-V.

Det finns goda möjligheter för oppositionen att driva politik i sakfrågor. Men om man konstruerar sina förslag så att de kan fälla regeringen kan man inte samtidigt säga att man inte har något ansvar ifall man lyckas.

Det vore ett ansvarstagande i nivå med Ny Demokrati.

Är det oppositionens ansvar att regeringen sitter kvar trots värdelös politik, Bromma, Förbifart, osv?

Nej.

Men det är oppositionens ansvar att agera konsekvent om den ska betraktas som seriös. Man kan inte släppa fram Stefan Löfven som statsminister och sedan inte låta honom regera.

Man får välja antingen eller.

Dilemmat är även att om oppositionen inte har ett eget regeringsalternativ så kan den inte regera, bara skapa kaos. Frågan är då om deras väljare vill ha kaos eller om de vill att landet trots allt regeras.

Politiskt kaos har ett högt pris för svensk ekonomi, för jobben och välfärden. Det kan ta knäcken på den lilla konjunkturuppgång som nu börjar synas. Detta måste självklart ansvarstagande partier ta hänsyn till. De kan vara helt säkra på att deras väljare tar hänsyn till det.

Varför klagade jag inte på Mona Sahlin när hon la en budget med V och MP 2010?

För egen del började jag på Aftonbladet i december 2010 och missade nog den debatten.

Men oavsett detta är situationerna inte riktigt jämförbara. SD skulle aldrig rösta med Mona Sahlin, den rödgröna motionen var skrift i vatten, vilket alla visste.

Problemet med att de borgerliga partierna nu lägger en gemensam budgetmotion är att SD kan rösta igenom den, inget annat. Det problemet fanns inte 2010 men det finns i högsta grad idag.

Om M skulle lägga ner sina röster, visar det inte bara att SD är den enda oppositionen?

Inte mer än när M lade ner sina röster vid val av statsminister.

Varför tror jag inte på nyval?

Jag tror inte på tomma gester. Enligt de opinionsmätningar som finns skulle ett nyval inte ge regeringen majoritet utan leverera ungefär samma läge som idag. Det betyder det sämsta av två världar, först politiska kaos – sedan ingen lösning på de problem som utlyste krisen.

Det är ett politiskt klimat som påminner lite om det italienska, vilket jag personligen inte ser som en förebild.

Den mest intressanta frågan är nog ändå varför M med flera inte vill svara på frågan om vad de gör ifall de faktiskt lyckas fälla Stefan Löfven.

Vad vill de uppnå med detta?

Vad är deras nästa steg?

Och när jag ändå har er på tråden, vem blir i så fall allansens kandidat till statsminister?

Anders Lindberg