I dag berättar Dangens Nyheter historien om Hassan. Egentligen är den inte så speciell. Hassan har kommit till Sverige för att arbeta. Papperen från hans arbetsgivare – där det stod att han skulle få avtalsenlig lön – har granskats och godkänts av Migrationsverket.

I verkligheten har Hassan bara fått en bråkdel av den utlovade lönen, och hans arbetsgivare har dessutom struntat i att betala in skatt och sociala avgifter.

Vi har hört det förut. Från skogar där det plockas bär eller planteras träd. Från restauranger och städföretag.

Arbetare från andra länder som luras till Sverige med falska förhoppningar och med äkta, men värdelösa, papper från den svenska staten. Rättslöshet och utnyttjande.

Nu handlar det om den skattefinansierade äldreomsorgen i Stockholm. Det är nämligen där Hassan arbetar.
Ingen borde bli förvånad. Det är så systemet för arbetskraftsinvandring fungerar, och bland de företag som i dag är godkända av Stockholms stad hade bara drygt hälften kollektivavtal förra året.

Jag borde kanske bli förbannad på den borgerliga ledningen i Stockholm, som gjort omsorgen om våra äldre till en marknad där fifflare kan härja fritt. Eller på migrationsminister Tobias Billström, som vägrar inse att dagens ordning för arbetskraftsmigration är vidöppet för människohandel.

Men jag orkar faktiskt varken bli arg på kommunalpolitikerna i Stockholm eller på Billström. De vill ju ha det så här.

Däremot blir jag faktiskt sur på Miljöpartiet. Det är nämligen deras fel att Hassan utnyttjas.

Det är miljöpartisterna som drev igenom dagens system för arbetskraftsmigration, och som konsekvent vägrat tala om hur systemet missbrukas. Och det är miljöpartisterna som betraktar valfriheten som så viktig att alla invändningar kan viftas bort, antingen det rör fallande skolresultat eller människor som tvingas arbeta för skrupelfria arbetsgivare.

Då blir det så här. Så enkelt är det.

Ingvar Persson

Alliansregeringen upprepar att ”arbetslinjen” ska gälla i migrationspolitiken. Snacka går ju. Snarare är det linjen ”Ökade krav på flyktingar ska ge oss fler röster” som gäller.

Ett exempel:

Före jul bestämde regeringen att asylsökande måste kunna visa upp pass eller annan id-handling för att få arbeta i Sverige. Sedan dess har antalet asylsökande som jobbar minskat med hela 90 procent, visar Radioekots granskning.

En del av minskningen beror på att det kommer färre asylsökande till Sverige och på att asylutredningarna ibland går snabbare. Men huvudförklaringen är de nya reglerna. Som migrationsminister Tobias Billström försvarar:

”Å ena sidan så bjuder den asylsökande till och ställer upp med att visa sina id-handlingar, detta i ett läge då vi vet att ungefär 90 till 99 procent av de som kommer inte visar sina id-handlingar och uppger att de inte har tillgång till dem.  Å andra sidan så erbjuder vi tillträde till arbetsmarknaden under förutsättning att man visar sin goda vilja. Det tycker jag är en bra balans.”

BIllströms ordval är otroligt. Asylsökande ska ”bjuda till” och ”visa god vilja” genom att visa sina id-handlingar. Men om de faktiskt inte har några?

Radioekot berättar om Abebeche, asylsökande från ett afrikanskt land. Hon har inget pass, det tog polisen i hennes hemland ifrån henne när hon satt i polishäkte. Hon blev våldtagen och misshandlad. Hennes man är försvunnen. Själv är hon efterlyst och hon har ingen kontakt med sin familj. Hon kan därför inte styrka sin identitet och får inte arbeta i Sverige.

Sådana är konsekvenserna av Billströms politik, som ersätter arbetslinjen med arrogans.

Åsa