“Aftonbladets ledarsida är en farlig domstol”. Det slår Expressens ledarskribent, juridikstudenten Johannes Forssberg fast i en ledarkrönika i dag.

Vad står på?

Jo, undertecknad har i en text här i Aftonbladet argumenterat för att det är orimligt att en grupp män som har sex med en ung berusad kvinna mot hennes vilja frias i en våldtäktsrättegång.

Detta är en “ihopslarvad“ åsikt, enligt Expressen. Men det är nog en åsikt jag delar med större delen av svenska folket.

Det var efter en studentkryssning i mars som flera unga män greps misstänkta för att ha gruppvåldtagit en kvinnlig resenär i en hytt. För två veckor sedan friade tingsrätten de fyra män som åtalades, då kraven för våldtäkt inte ansågs uppfyllda.

Kvinnan har vittnat om att hon var så berusad att hon kände sig drogad. Den unga kvinnan har berättat att hon aldrig hade stannat kvar i den mörka hytten med de okända männen om hon hade varit nykter.

Hon har uppgett att hon ”kände sig avstängd och maktlös som ensam tjej bland tre killar.” Hon var rädd och ”visste inte vad de var kapabla att göra”. Utanför hytten höll dessutom ytterligare en ung man vakt under tiden.

Hade den unga kvinnan, ensam och berusad, sig själv att skylla?

Det Stockholms tingsrätt har prövat är om den unga kvinnan befann sig i en särskilt utsatt situation och av den orsaken behövde, som det heter, “straffrättsligt skydd för sin sexuella integritet”.

Här bör vi pausa lite och fundera.

Är inte händelsen som beskrivs själva urtypen för en “särskilt utsatt situation“? Är det inte exakt detta unga kvinnor alltid varnas för? Och är det inte just i sådana situationer samhället inte får svikta i de normer vi står för?

Tingsrätten tycker inte det, och Expressen håller med.

Den fråga vi rimligen borde ställa oss är denna: ville kvinnan ha gruppsex med männen i hytten, eller ville hon det inte?

Om det skedde mot hennes vilja borde det väl rimligen dömas som våldtäkt. Men det är hennes ord mot flera andras. Och om hon inte kan bevisa att hon var i en utsatt situation och att hon inte ville ha sex – så ville hon nog det, egentligen.

Att domen strider mot väldigt många människors rättsuppfattning är uppenbart. Det är därför frågan om samtyckeslagstiftning ofta lyfts efter uppmärksammade våldtäktsdomar.

Jurister, och juridikstudenter, brukar gå i taket när kritik mot domar luftas . Denna kåranda är ett problem, särskilt när den krockar med många människors rättsuppfattning.

Johannes Forssberg jämställer min kritik av tingsrätten med “diverse högerextrema sajter“. De nätsidor han pratar om har ägnat många veckor åt att hänga ut de misstänktas etnicitet och publicerat namn och personuppgifter.

Så fungerar det när kårandan spårat ur. Då dras all kritik dras över en kam och man börjar på allvar tro att jurister inte kan göra fel.

Den 18 maj kan 300 tidningsgrafiker som är organiserade av GS-facket komma att gå ut i strejk. Tidningar som Östgöta Correspondenten, Bohusläningen, Dagens Nyheter, TTELA och Expressen kommer i sådana fall att drabbas. Vad strejken handlar om kan man läsa här.

En som är mycket vred över strejkvarslet är Expressens liberale chefredaktör Thomas Mattsson. Det är ett ”historiskt misstag”, menar chefredaktören i en bloggpost på Expressen.se.

Mattsson tycker inte att en strejk som drabbar företaget där han är chef kan vara rimlig eftersom hans företag gör så viktiga saker. På så sätt är han ingen unik chef, men det finns ett resonemang som är lite intressant.

Så här skriver Thomas Mattsson:

Som chefredaktör för en privatägd kvällstidning på en konkurrensutsatt marknad där den andra aktören, socialdemokratiska Aftonbladet, delägs av LO är det naturligtvis också extra stötande att ett av LO:s medlemsförbund, alltså GS-facket, valt att strejkhota just Expressens tryckeri, men inte Aftonbladets…

Hoppla!

Tydligen vill Expressens chefredaktör ha en generalstrejk.

Tja, det är i alla fall konkurrensneutralt.

Expressens ledarskribent Eric Erfors fortsätter sitt lite yrvakna korståg mot den svenska fackföreningsrörelsen och den svenska arbetsmarknadsmodellen.
I förra veckan ville han att statsministern skulle tvinga facken att skriva ut medlemskort till rasister. Den här har han bestämt sig för att angripa strejkrätten.
Erfors har upptäckt att Brandmännens riksförbund inte kommer överens med kommunerna om ett nytt kollektivavtal och därför varslat om konflikt. Det gillar han inte. Regleringen av samhällsfara i dagens huvudavtal räcker inte för Expressen.
I hastigheten passar Erfors på att föreslå att någon – oklart vem – ska pröva om arbetsmarknadskonflikter gäller tillräckligt viktiga saker. Det är händelsevis en tanke som är populär bland direktörerna på Svenskt Näringsliv.
Visst borde brandmännen få bättre betalt men inte så här, tycks Erfors mena.
OK, låt oss ta det från början.
Om det finns ett kollektivavtal råder det fredsplikt, finns det inget avtal har parterna rätt att använda stridsåtgärder. Bara i extrema fall kan konflikter klassas som samhällsfarliga.
Ändå blir det väldigt sällan konflikt i Sverige. Jämfört med nästan alla andra demokratiska länder är arbetsmarknaden i vårt land rena trivselträffen. Fack och arbetsgivare kommer helt enkelt överens.
Det betyder inte att det inte skulle finnas motsättningar, till exempel om hur hög lönen borde vara. Arbetsgivaren brukar helt naturligt vilja höja så lite som möjligt, medan facken tycker tvärtom.
Att det ändå blir överrenskommelser beror på ömsesidig respekt, och på att alternativet är att det blir konflikt. Att blanda in rättsinstanser i den processen skulle sannolikt bara leda till större problem. Och till att brandmännen inte får de löneökningar Erfors så salomoniskt vill dela ut.
Erfors misstänker att han kommer att avfärdas som ”en liberal ledarskribent som käkar fackliga rättigheter till frukost”. Han borde inte oroa sig.
Problemet är inte Erfors frukostvanor. Det är att han pratar strunt.

Ann-Charlotte Marteus på liberala Expressen har fördummat offentligheten, givit politiker moralfeber och bidragit till att tysta samhällsproblem.

Detta berättar hon i en självmärkvärdig ledarkrönika i dag.

Men hon gjorde det inte genom att i sina ledartexter argumentera för ökade klyftor, otrygghet på jobbet, sämre a-kassa och försämrade försäkringar.
Hon gjorde det genom att säga att vi inte ska skylla samhällets problem på invandrare.

”Jag var med och byggde den korridor som har förhindrat en konstruktiv debatt om migration och integration”, skriver hon förment självkritiskt.

Marteus menar att politiker och opinionsbildare i media under åtminstone två årtionden förtigit de problem som per automatik kommer med invandringen. Människor som har försökt ta upp sagda problem – Lars Leijonborg, Jimmie Åkesson, Marteus chef Anna Dahlberg – har kallats rasister eller anklagats för att fiska i grumliga vatten.

Och på Twitter är det, förstås, allra värst. Där får man inte tycka som man vill.

”Åsiktskorridoren” kallar folk ibland det där för.

Vi har hört det förut. Då och då dyker det upp påståenden om att man inte får diskutera vissa frågor offentligt och allt som oftast är det just invandringen som man inte får prata om.
Det är ju inte sant. I fjol publicerades över 20 000 texter svensk i dagspress som innehåll ordet ”invandring”, ”integration”, ”migration” och ”invandrare”.

Men det är ju inte allmänt prat om människor som kommer till landet som efterlyses. Det som efterfrågas – mellan raderna – är ett samtal där dessa människor lite mer ensidigt ska kunna beskrivas som problem utan att man får betala något pris för det.

Och ja, det går inte att prata om invandringen utan att man ifrågasätts. Det gäller förresten alla frågor.
Till del kanske detta kan förklaras med det förhatliga Twitter och andra sociala medier. Genom dem har det offentliga samtalet vidgats, öppnats för människors egna berättelser, ofilterat, på deras egna villkor, om arbetslöshet, sjukdom, sexuella övergrepp och rasism.

Det är inte längre bara sådana som jag och Ann-Charlotte Marteus som bestämmer vad vi ska prata om och hur vi ska prata om det. För människor som tidigare satte dagordningen har det här förstås gjort vardagen lite jobbigare.

Min bild är därför att den smala åsiktskorridor Ann-Charlotte Marteus pratar om faktiskt har vidgats: fler människor tycker offentligt om fler saker. Fler människor säger emot en. Fler människor håller med en. Nya frågor kommer upp på bordet.

Samtalet förändras och politiken kommer att följa efter.

Samtidigt ska vi inte glömma att ”åsiktskorridoren” ska läsas på samma sätt som PK, politiskt korrekt. Det är en bekväm term man kan slänga mot människor som tycker att jämlikhet, antirasism, jämställdhet och tolerans är bra värden.

Men vad som faktiskt är politiskt korrekt i ett samhälle förändras förstås också över tid.

När Ann Charlotte Marteus nu överger sin åsiktskorridor innebär det också att hon också öppnar dörren till en annan.

Vilka människor är det man kommer varna för och skälla ut där? Vilka argument är det man kommer slå ner på och attackera där?

I dag berättar Expressen i en notis att Staffan Erfors – som tidigare var chefredaktör för Expressens sydliga edition Kvällsposten – blir ny kommunikationschef för Moderaterna i landstinget i Stockholms län.
En topposition och en valvinnarpost, enligt Expressen.
– Det är ett hedrande och roligt uppdrag och även ansvarsfullt med tanke på det politiska läget, säger han.

Erfors var tidigare USA-korrespondent på Expressen och tvingades bort från tidningen efter att det avslöjats att han haft ett nära samröre med det kriminella mc-gänget Hells angels förre president.
Erfors ska vid två tillfällen ha lånat ut sin lägenhet till Hells angels-presidenten. Den förre Hells angels-presidenten ska också ha hävdat att han kunde styra Expressen.

Det där nämner inte Expressen i sin lilla notis i dag.
Man kanske förstås bara misstänka att om Erfors haft ett annat parti som arbetsgivare – och inte skrivit så här fina saker om Expressens chefredaktör – så hade tidningen skrivit lite mer om vad det är för person som nu fått en ”topposition” och ”valvinnarpost”.

I dag skriver Expressens Ann-Charlotte Marteus att protesterna mot Sverigedemokraterna är ett hot mot demokratin. Det kommer vi få anledning att återkomma till.

Men det finns en formulering i Marteus text som jag inte blir klok på. Hon har registrerat att Sverigedemokraterna annonserar i tunnelbanan. Hon har också noterat att folk är arga på sagda affischer och att människor sagt sig vilja riva ner dem eller på annat sätt förstöra dem.

Så då skriver Marteus så här:

Förr klädde man upp sig i vuxenkläder för att gå att rösta. Man insåg att det var en ynnest att leva i en demokrati. Kanske var det lättare då. Det fanns mormödrar som inte hade fått rösta som unga. Det fanns diktaturer in på knuten: Sovjet, Grekland, Spanien. Demokratikämpar flydde till Sverige från Sydamerikas diktaturer och vittnade om förtrycket.
Då revs det inte ner några valaffischer. Det sker nu.

Så att Sovjet föll och att folk inte längre har på sig ”vuxenkläder” förklarar ilskan mot högerextrema budskap i det offentliga rummet? Och stämmer det verkligen att valaffischer inte revs när i det stora luddiga obestämda ”förr”?

Jag vet inte jag. Jag gjorde en sökning i vårt mediearkiv.

25 augusti 1985 rapporterade TT att ett flertal valstugor i Stockholm hade förstörts. I Bredäng hade någon försökt spränga Moderaternas valstuga. I Farsta slogs Vänsterpartiets, Socialdemokraternas och Moderaternas valstugor sönder. I Örnsberg slogs ytterligare en valstuga sönder samma natt.

Sex år senare, 30 augusti 1991 satte någon eld på Ny Demokratis och Socialdemokraternas respektive valstugor i Göteborg.

Sovjet skulle, för övrigt, upphöra först ett halvår senare.

Rapporter om nedrivna eller förstörda valaffischer hittar jag från bland annat Ludvika, Trollhättan, Storfors, Gävle, Östersund, Rosvik, Vallentuna, Sölvesborg med start i början av 1990-talet.

Att bränna ned valstugor och sabotera affischer är ett jävla oskick, men det tycks inte vara en helt ny aktivitet.

Författare, journalister och konstnärer världen över blir förföljda, hotade och fängslade för att de brukar sitt fria ord.

Det internationella nätverket International Cities of Refuge Network, ICORN, arbetar tillsammans med internationella Pen för att hitta fristäder åt förföljda författare.

Fristadsprogrammet innebär att författaren – som också kan vara en journalist, dramatiker eller skribent av annat slag – får ett stipendium och en lägenhet att bo i under två år. Han eller hon får i lugn och ro ägna sig åt sitt skrivande i staden under denna period.

I Sverige finns det i dag åtta sådana här fristäder och personligen minns jag hur den vitryska författaren Svetlana Aleksievitj bodde och verkade i Göteborg under två år i slutet av 00-talet.

I Gävle hade man bestämt att som första kommun bli fristad åt en konstnär på flykt. Men Moderaterna i kommunen vill inte vara med och i stället tänker man överklaga beslutet till Förvaltningsrätten.

Varför?

De tycker inte att kommuner ska syssla med sådant här, de tror inte att man ska ”fixa förtur i bostadskön” åt en hotad bildkonstnär och de tror att lokala konstnärer skulle bli avundsjuka. Dessutom: det skulle bli för dyrt att ta emot en hotad kulturarbetare.

Allt detta uppmärksammade Expressens kulturchef Karin Olsson i förra veckan. Nu har Gävlemoderaterna, anförda av Niclas Bornegrim, återkommit i ett oförskämt svar.

De är inte nöjda med uppmärksamheten de fick i Expressen: Karin Olsson vet inte hur det är att jobba i en demokratisk församling, Karin Ohlsson bor i Stockholm, Gävle har rekordhög arbetslöshet och man kan faktiskt inte hjälpa hela världen. Bryter inte detta mot kommunallagen? Och så kronargumentet: Skattepengarna behövs till annat!

Men Olsson har svar på tal:

Nyligen ställde sig han (Niclas Bornegrim, min anm.) och de andra i alliansen bakom ett förslag om att bygga en ny fotbollsarena med 6 500 platser i Gävle. Detta trots att Bornegrim själv tyckte att kostnadskalkylerna verkade mer än lovligt optimistiska. I bästa fall kommer arenan kosta 140 miljoner kronor att bygga. Driften hamnar på uppemot 14 miljoner om året. Skattebetalarna kommer att stå för tio miljoner av dem.

Fotbollsarena bra – skydda en person under två år dåligt, alltså.

Genant, Moderaterna. Genant.

Bert Karlsson är mediesveriges egen mysfarbror. Han berättar fräcka historier, han sitter i soffprogram, han sågar Melodifestivalvinnare. Och på torsdag gör Karlsson ”politikcomeback” i Expressens webbteveshow ”Bar & Politik”.

Comeback? Har Expressen helt glömt vilken politisk bakgrund Bert Karlsson har? Då är en påminnelse på sin plats. 1991 var Karlsson med och startade det politiska partiet Ny demokrati tillsammans med Ian Wachtmeister. Partiet tog sig in i riksdagen samma år och mellan 1991 och 1994 var Bert Karlsson riksdagsledamot och partiledare.

Vad var Ny demokrati för sorts parti, egentligen? Ett sätt att studera det är att titta på några uttalanden Bert Karlsson gjorde under åren som politiker.

Bert Karlsson om hiv (Expressen, 16 augusti 1992):
”Vi vet att de flesta som sprider smittan kommer från andra länder och ohämmat går ut bland svenskarna. Jag skulle vilja se Bengt Westerbergs få sin dotter smittad av en flykting. Han pratar så fint om flyktingarna, men han skulle bo ett tag i gettona de skapar.”

Bert Karlsson om kosovoalbaner (Expressen 26 december 1992): 
”Ta kosovoalbanerna till exempel. Jag tycker vi ska kasta ut varenda en. De är inga flyktingar. Många av dom organiserar stölder i Sverige för att få pengar till vapen till det krig dom vill ha igång i Kosovo.”

Bert Karlsson om romer (under politikerveckan i Almedalen 12 juli 1992):
”Zigenare står för nittio procent av alla brott mot svenska pensionärer.”

Bert Karlsson om kärlek (Expressen 16 augusti 1992):
”Man ska inte gifta sig med folk från andra kulturer, det visar sig gång på gång att det inte går.”

Berts partikollega Vivianne Franzén frågade sig vid samma tid ”hur länge dröjer det innan våra svenska barn ska vända ansiktet mot Mecka” och Ian Wachtmeister – som nu tycks jobba som Jimmie Åkessons coach – sade i riksdagen att ”de svenska svenskarna är i minoritet i sitt eget land om 60 år”.

För tio år sedan kom Gellert Tamas bok ”Lasermannen – En berättelse om Sverige”. I en samtida intervju som Dagens Nyheter gjorde med Tamas sa han att Ny demokrati ”var medansvariga till att skapa det klimat där enskilda förövare ansåg sig ha rätt att attackera invandrare”. I en intervju med samma tidning från i höstas sa Tamas:

John Ausonius har varit väldigt tydlig i de intervjuer jag gjort med honom att blev inspirerad av debatten om invandrare som fördes i början av 1990-talet. Han kände ett moraliskt stöd, att folk stod bakom honom. Men han kände också ett politiskt stöd, från Ny Demokrati framför allt, men även andra främlingsfientliga partier som Sverigedemokraterna.

Detta är Bert Karlssons politiska arv. Detta är vad Expressen nu erbjuder en comeback.

Daniel Swedin 

Redan innan dagen grydde var oddsen på hovjournalistik om Carl Bildt och regeringen låga. Att det tagit hela 14 månader att få Schibbye och Persson fria när andra länders journalister satts på nästa plan ut ur landet, spelar liksom ingen roll.

Frigivningen av de två Etiopiensvenskarna är kanske alliansregeringens största framgång den här mandatperioden.

Redan nu är mediebilden klar. Benådningen är resultatet av framgångsrik tyst diplomati.

KG Bergström, Expressen ”En efterlängtad revansch för Carl Bildt”

När Martin Schibbye och Johan Persson kliver ut från Kalityfängelset är det inte bara en befrielse och seger på det mänskliga planet, det är också en framgång för det bitvis hårt kritiserade diplomatiska arbetet som lagts ned för att få svenskarna fria.

Lars Lindström, Expressen

Min gissning är att UD varit mycket aktivt här

Thomas Mattsson, Expressen

Men Expressens tolkning får även mothugg internt:

Anders Lindberg