Det är inte partisymbolen som är problemet, M

Moderaterna ska byta partisymbol i helgen, erfar SVT. Eller byta och byta. De ska återupprätta det klassiska M som var partiets signum i över 30 år. Hur det ska tolkas är förstås uppenbart: epoken Nya Moderaterna är slut. Nu är Moderaterna bara Moderaterna igen.

Hur kan man se till att Moderaterna – av tradition och hävd ett ytterkantsparti – vinner politiskt inflytande i ett land där man traditionellt samarbetar i mitten och statsministern oftast är socialdemokrat? Det är ingen liten fråga, men varje tid och varje M-ledare har haft sitt svar.

Gösta Bohman valde att i alla lägen tycka tvärtemot Olof Palme. Fredrik Reinfeldts val var stenhård block­politik där de andra borgerliga partierna inordnade sig i en allians mot löftet att ­alla skulle få ministerposter och ansvar över sina hjärteområden när de fällt ­Göran Persson.

Hur ska Ulf Kristersson göra? Sverigedemokraternas inträde på den politiska arenan har förskjutit det politiska spektrumet till höger och samtidigt tvingat M mot mitten. Dessutom har SD:s framgångar ryckt undan förutsättningarna för den blockpolitik som var alliansens fundament. Socialdemokraterna – Moderaternas arvsfiende – har samtidigt visat att de inte måste regera ensamma, distanserat sig från Vänsterpartiet och ska nu göra budgetar ihop med Liberalerna och Centerpartiet.

Skvallrar symbolbytet om vilken sorts strategi Moderaterna nu anlägger? Att Moderaterna har tänkt något kring det där?

I en Fokus-intervju har moderatlegendaren Peje Emilsson berättat om hur det gick till när Moderaterna skaffade sig sitt M och hur tankarna gick: de saknar en trovärdig partiledning och de har inte tänkt en ny politisk idé de senaste tio åren.

”Vi hade sett hur tyskarna och andra positionerat sig, så det var breddning som gällde. Partiet bytte namn, från högerpartiet till moderata samlingspartiet. Och vi tog fram en ny partisymbol, M:et, som Carl-Henrik Winqvist målade röd. Vi ville ju få in andra grupperingar än tanter i persianpäls.”

Det är väl inte direkt breddning och flykt från tanter i persianpäls som återupplivandet av det gamla M:et symboliserar.

När Moderaterna skaffade sig sitt M för 49 år sedan så var ju Moderaterna Sverigedemokraterna – det vill säga partiet som ligger längst ut till höger. Expressens Torbjörn Nilsson har skrivit om det där, hur Moderaterna uppfattades när 1970-tal höll på att gå över i 1980-tal och den första borgerliga regeringen på 44 år skulle bildas:

”Moderaterna betraktades som ett extremt parti, i medierna och av många väljare. Centerpartisterna och folkpartisterna kunde inte ge högern något större utrymme. Istället för makt på kort sikt siktade Bohman och hans medarbetare in sig på inflytande på lång sikt. Eftersom regeringen sa sig stå för ’mittens politik’ kunde moderata företrädare utanför statsrådskretsen föra en lika stark oppositionspolitik som någonsin tidigare. Partiet fick påverka, men blev samtidigt fritt att kritisera offentligt. Samtiden hjälpte förstås – Friedman, Thatcher, så småningom Reagan – men det var det egna arbetet som avgjorde. Det gav resultat.”

Problemet för dagens moderater är att de varken har samtiden på sin sida eller på något naturligt sätt kommer vara uppsamlingsplats för borgerliga missnöjesröster. Nu står både Jimmie Åkesson och Ebba Busch Thor i vägen. Och vad värre är: partiet saknar en trovärdig partiledning och de har inte presenterat en ny politisk idé på över tio år.

Kanske ska vi bara förstå partisymbolbytet som att man rehabiliterar Bo Lundgren.