När klubban slog i bordet var vi många som inte riktigt trodde det var sant.

Söndagen 30 oktober 2005 kastade den socialdemokratiska partistyrelsen in handduken i frågan om könsneutrala äktenskap. Föredragande Jens Orback tvärvände efter en intensiv debatt och yrkade bifall till motionerna G3, G4 och G5:1.

Det var jag och Åsa Westlund som skrivit G3 och skickat till vår S-förening ett år tidigare. På den tiden var jag aktiv gräsrot i socialdemokratiska partiet.

Rubriken på motionen var det numera otidsenliga ”Homoäktenskap” och att-satsen löd ”att äktenskapslagstiftningen ändras så att även samkönade par kan ingå äktenskap med varandra.”.

Det som hände är en ganska bra studie i hur folkrörelsedemokrati och en S-kongress fungerar i praktiken.

Göran Persson och partistyrelsen ville ”besvara” motionen, vilket innebar att inget skulle hända.

I utlåtandet skrev partistyrelsen:

”När den allmänna debatten och tidens värderingar förändras är ofta lagstiftningen det sista ledet i en sådan process.”

Sen hänvisade de till en utredning.

När vi skrev motionen skickades den till vår arbetarekommun, alltså Socialdemokraterna i kommunen. Sedan skickades den vidare till Stockholms läns partidistrikt som godkände den och sände den vidare till partikongressen.

Där fick den sällskap av motion G4 från Norrbottens partidistrikt och G5 från Stockholms kommun.

Stockholms län är landets näst största partidistrikt, Stockholm är tredje största och Norrbotten är det ledande distriktet i norra Sverige. Så när Göran Persson sa nej började fotarbetet bland ombuden för att få partiledningen på fall.

Så här är det ofta. Delegationerna utser ansvariga för olika frågor som sedan pratar runt med övriga partidistrikt, räknar röster och i vissa fall kompromissar med partistyrelsens föredragande, i detta fall dåvarande jämställdshetsminister Jens Orback.

Det som hände var att allt låste sig. Trots att de som ville driva igenom motionerna samlade många ombud sa partistyrelsen nej.

Då blåste Stockholms län, Stockholm och Norrbotten till strid för sina förslag. Även ombud från Skåne, Östergötland, Södermanland, Göteborg, Skaraborg och Blekinge yrkade bifall. Liksom SSU och S-studenter.

Fotarbetet hade fungerat.

Det finns 350 ombud på en S-kongress. Hemligheten med att vinna är att bygga allianser och kunna räkna till 175.

När partistyrelsen insåg att de läst kongressen fel var det försent.

Votering var begärd och skulle verkställas.

Innan debatten ens var avslutad gav Jens Orback upp.

Många av de beslut som fattades på kongressen 2005 är idag genomförda. Antingen av S själva eller i samarbete med andra. Och om tio år kommer mycket av det som diskuteras i Västerås idag att vara verklighet. Det som sägs här, i korridorer och från talarstolen kommer att få betydelse för miljontals andra människor.

Varje röst kommer att räknas och minnas.

Oftast kommer partistyrelsen att vinna, de är också ganska bra på att räkna till 175, men då och då kommer ombuden att sätta ner foten och peka ut en annan färdriktning.

När partistyrelsen inte lyssnar på rörelsen brukar rörelsen vara ganska bra på att höja rösten.

Anders Lindberg

Egalia, det stockholmska ungdomshänget för hbt-personer, hotas av nedläggning. Projektpengarna är slut. Den politiska majoriteten i Stockholm har ännu inte bestämt sig för om de vill vara med och rädda Egalia.

Verksamheten är mycket viktig. ”Varje år har Egalia över 2500 besök av unga som alla har en berättelse om varför dom inte kan vara öppna bland vänner, i skolan, på fotbollsträningen eller hemma med sin familj. Egalia är en unik, åldersreglerad och drogfri satsning. Vi arbetar med evidensbaserade metoder och erbjuder ett konkret och personligt stöd från erfaren personal. I kombination med byggandet av ett socialt nätverk leder det till en ökad självkänsla, förbättrad psykosocial hälsa och ett liv i öppenhet”, skriver Egalia.

Inspirationen är hämtad från Harvey Milk School i USA.

Hittills har över 2000 personer skrivit under uppropet för att rädda ungdomsgården. I förra veckan fick Egalia pris från Sveriges ungdomsmottagningar. I dag fick Egalia 100 000 kronor ur Yvonne Ruwaidas Grön Fond, som gör att verksamheten kan drivas vidare i höst.

Politikerna i Stockholms stadshus borde ta sitt ansvar och garantera Egalias överlevnad på lång sikt.

Åsa

När Prideparader förbjuds i Riga och Moskva, när människorättskämpar slås ner och en våg av homofobi sveper över Europa, måste man lyssna på Harvey Milk’s tal från 1978.

”I know that you cannot live on hope alone. But without it, life is not worth living.”

Åsa

Jag känner Madeleine. Jag träffar henne i Luleå på somrarna. Oftast på någon konsert eller jazzklubb. Hon har alltid perfekt målade läppar. Hon är det mest försynta Luleå äger. Samtidigt det starkaste.

För Madeleine döptes inte till Madeleine – utan till Jan-Olov. Madeleine tar sig friheten att rymma ur det fängelse som förväntningarna på könen låser in oss i. Madeleine vill ha kjol och läppstift och örhängen, så då har hon det. Det är inget som behöver kommenteras. Det är självklart. Där kommer Madeleine.

Madeleine (Jan-Olov) vill heta Madeleine även officiellt, alltså lägga till det som extranamn. Det får hon inte för Skatteverket, eftersom Madeleine av tradition är ett kvinnligt namn. Just det. Det är liksom det som är meningen. Jan-Olov vill ha sitt kvinnonamn.  ”Vem störs av att jag byter namn”, säger han.

Det undrar jag också. Däremot har vi anledning att störas av att Sverige har myndigheter som anser sig ha rätt att bestämma vad vuxna människor ska heta. Det är inte Madeleine som stör samhället. Det är Skatteverket som stör Madeleine. Hennes rätt att leva sitt liv på egna villkor.

Både länsrätten och kammarrätten har gett Jan-Olov rätt att även heta Madeleine. Men Skatteverket ger sig inte. De driver ärendet vidare till regeringsrätten. Storebrorssamhället stavas uppenbarligen inte bara FRA eller Ipred.

Jan-Olov Madeleine Ågren är kvinna när hon vill, man när han vill. Istället för att bli förvirrade, provocerade och försöka rätta in Madeleine i ledet borde vi beundra hennes mod. Lära oss av henne. Inget är givet. Inget ”måste” vara. Valet är ditt. Bara ditt.

Inte skatteverkets.

Åsa