JERUSALEM Den amerikanske komikern Mark Twain skrev en gång: ”Det blir ingen Jesus återkomst. Han har varit i Jerusalem en gång och kommer inte tillbaka.”

Det var 1895.

Jerusalem väcker känslor. Här samlas drömmare och dårar, här möts det allra heligaste med den största förnedring.

Jerusalem är en politisk krutdurk, men samtidigt en stad med vanliga människor som inget hellre vill än vara ifred, gå till jobbet och skapa en bättre framtid för sina barn.

Med Jerusalem som utsiktspunkt har vi under några dagar rest i Israel och Palestina.

Vi har sett små barnskor ligga i rasmassorna efter hus i Gaza och pratat med de som försöker bo i ruinerna.

Vi har träffat den israeliska försvarsmakten, IDF, på deras högkvarter i Tel Aviv.

I Ramallah på Västbanken har vi besökt PLO:s kansli och i Jerusalem israeliska utrikesdepartementet och Knesset.

Vi har mött fiskare och journalister, experter och människorättsaktivister. Några har vi kunnat citera men de flesta kommer att förbli anonyma.

Genom en rad texter har vi försökt skildra det vi upplevt. Här på bloggen har vi skrivit om bosättarrörelsen och den senaste konflikten kring området E1. Vi har berättat om hur israeliska bosättare försöker göra sig av med palestinier genom att hälla avloppsvatten på dem.

I tidningen har vi skrivit om vårt möte med PLO-veteranen Hanan Ashrawi och om våra upplevelser i Gaza.

Vi har också berättat om bakgrunden till den nuvarande konflikten om Tempelberget som finns som en av flera undertexter till det som nu händer.

Efter det fruktansvärda terrordådet igår mot en synagoga i Jerusalem i går morse rapporterade vi direkt. Vi skrev också huvudledare i dagens tidning om hur terrorn påverkar Israel och hur extremisterna på båda sidor får allt större makt.

Det finns inte ett Israel, det finns inte ett Palestina. Utan många.

Vi skildrar för sällan hur komplex situationen är, hur många viljor och konfliktlinjer det finns.

Det är med en betydligt större ödmjukhet i bagaget vi nu styr kosan mot Stockholm.

Karin Pettersson
Anders Lindberg

Karta över bosättningar i östra Jerusalem. Gröna fält är palestinska områden, blå är israeliska bosättningar. Det röda strecket är muren.

JERUSALEM Daniel Seidemann, en av Israels mest prominenta kritiker av bosättningspolitiken, visade oss runt bland de olika bosättningar som byggs kring Jerusalem.
– Att Jerusalem är Israels odelbara huvudstad är något som bara finns i högerpolitikers fantasi, säger han.

Efter sexdagarskriget 1967 slog Israel ensidigt fast att Jerusalem ska ingå i staten Israel.

Sedan dess pågår en de facto annektering av östra Jerusalem. Successivt har bosättningar byggts ut för att bokstavligen omringa de palestinska områdena.

Daniel Seidemann, som man kan följa på Twitter här, och hans organisation Terrestial Jerusalem bevakar och rapporterar kring detta.

Just nu handlar diskussionen om exploateringen i området E1.

Som framgår tydligt av bifogad karta skulle en utbyggnad av bosättningarna inom E1 i praktiken göra det omöjligt för östra Jerusalem att ingå i en palestinsk stat.

Detta har varit en het potatis i flera år i Israel.

Frågan om Jerusalem är en av de svåraste hindren för en tvåstatslösning , både Israel och Palestina ser staden som huvudstad.

Bosättningarna ändrar dock dynamiken steg för steg medan diskussionen pågår.

– Det är som två personer som ska dela på en pizza, men att den ena av dem har rätt att äta pizzan medan de diskuterar hur den ska delas, säger Daniel Seidemann.

Bosättningarna är olagliga under internationell rätt och vid en tvåstatslösning kommer många att behöva utrymmas. I takt med att de blir större blir det scenariot allt mer politiskt omöjligt i Israel.

Området E1. Längst uppe till höger den stora bosättningen Ma’ale Adumim. Kvarteret framför är palestinskt.

Frågan är därmed vad alternativet är?

Det är väldigt svårt att se hur en gemensam stat skulle kunna fungera. Dessutom skulle inte judar självklart vara majoritet i en sådan stat vilket gör att själva tanken på Israel som en judisk stat skulle falla.

Inom den israeliska högern verkar man nära föreställningen om en slags framsida Palestinsk stat som ett hopkok av små självstyrande områden helt beroende av Israel men där palestinierna saknar israeliska medborgerliga rättigheter, en slags de facto permanent ockupation.

I det läget skulle konflikten aldrig upphöra och freden i praktiken vara omöjlig.

Hur så många inom högern och bosättarrörelsen kan tro att detta på sikt är till fördel för Israel är en gåta.

Anders Lindberg

Vi träffar Sameer Amro i en nedgången byggnad på en bakgata ett stenkast från Tempelberget.

Amro är föreståndare för Old City Association, en kombination av ungdomsorganisation, aktivitetshus och fritidsgård.

Verksamheten har bedrivits sedan 1990 men huset är 700 år gammalt och ombyggt i omgångar.

Sedan 80-talet har en familj med israeliska bosättare slagit sig ner på husets tak.

De har även byggt ut den tredje våningen på huset och försökt ta sig in i andra lägenheter.

På senare tid har bosättarna börjat försöka göra sig av med Old City Association. Bland annat har de satt på vattnet och låtit det rinna ner genom taket över föreningens datorer.

En annan gång öppnade de avloppet så avloppsvattnet rann ner på fritidsgården under.

Nu har Old City Association hängt upp plastfilm i taket för att skydda böcker, datorer och annat.

I väntan på nästa inomhusregn.

Anders Lindberg

”For some forty years, ever since my boyhood, I have been involved in the conflict, first in Palestine and later in Israel.”

Så inledde Israels sjätte president Chaim Herzog sin klassiska stridsskrift The Arab-Israeli wars – war and peace in the Middle East från 1982.

Citatet berättar så mycket om hur Israels regering, och även många andra, ser på konflikten.

Det finns egentligen ingen början – och inget slut. Konflikten är i sig ett mindset, en förutsättning, en fixpunkt i all politik i Mellanöstern sedan början av 1900-talet.

Herzog var född på Irland, en av alla de som emigrerade till Palestina på 1930-talet. Han slogs i den brittiska armen under andra världskriget och för den nyligen utropade staten Israel 1948-49.

Generation efter generation har sedan dess skolats in i samma dödliga spiral och i dagarna nås vi än en gång av nyheter om ond bråd död från Israel och Palestina. Flera människor har redan dött och det talas öppet om en ny intifada, ett palestinskt uppror.

Tårgasen ligger tung över Jerusalem, och i media.

För en stund sedan landade jag och Karin Pettersson från Aftonbladets ledarredaktion på Ben Gurionflygplatsen i Tel Aviv.

Under sex dagar kommer vi delta i en journalistresa med Olof Palmes Internationella centrum till Jerusalem och Tel Aviv, till Västbanken och Gaza.

Sådana här resor genomförs av flera biståndsorganisationer med ekonomiskt stöd från Sidas anslag för information i Sverige.

Vi kommer att skriva här på ledarbloggen och även i själva tidningen om de vi möter och vad vi upplever.

Sverige har nyligen erkänt Palestina som en stat. Israel kallade hem sin ambassadör och läget mellan våra länder är sämre än på mycket länge.

Norr om Israels gräns håller Syrien på att falla sönder. Lite till öster stormar terrorsekten Islamiska staten fram och ännu längre bort håller Irak på att falla allt djupare in i ett mångfacetterat inbördeskrig.

Läget är mörkt.

Men samtidigt håller palestinierna sedan flera år tillbaka på med ett effektivt statsbygge på Västbanken. De bygger institutioner som väcker respekt långt utanför Mellanöstern.

Staten Palestina håller steg för steg på att bli verklighet.

Det var alliansregeringen som uppgraderade palestiniernas representant i Sverige till ambassadör. Även om de borgerliga partierna tyckte erkännandet var för tidigt så är den rödgröna regeringens politik en fortsättning på den tidigare.

Och på marken, under storpolitikens radar, finns alla de miljoner människor som kallar denna del av världen sitt hem.

Häng gärna med de kommande dagarna, så berättar vi mer.

Anders Lindberg

Biståndsminister Gunilla Carlsson – hon som brukar använda konsulter för att prata med sin personal – tänker dra in det svenska biståndet till den palestinska myndigheten. Det handlar om 200 miljoner varje år.

Det blir ju ändå aldrig någon stat, argumenterar ministern.

Logiken är det inget fel på. Det svenska biståndet till den palestinska myndigheten har varit en del av fredsprocessen, och avsikten är att det självständiga Palestina ska kunna kliva ut ur aska och ockupation som en fungerande stat.

I dag pågår ingen fredsprocess. Kvadratmeter för kvadratmeter underminerar den israeliska bosättningspolitiken tvåstatslösningen och ingen ser något slut på ockupationen.

En palestinsk stat finns helt enkelt inte på kartan, och därmed – skulle man kunna argumentera – inte heller förutsättningarna för den svenska biståndspolitiken.

Dessutom visar ockupationsmakten – som har ansvaret för befolkningen i de områden man ockuperar – ingen som helst respekt. Det är bara ett år sedan en grupp internationella organisationer, däribland Diakonia, i en rapport kunde berätta hur Israel under ett år förstört 60 EU-finansierade byggprojekt på Västbanken. Rivningsorder väntade då på ytterligare 110 projekt.

Om Gunilla Carlsson – med eller utan konsulthjälp – skulle känna olust inför att betala brunnar, vattencisterner eller solpaneler som israeliska bulldozers sedan jämnar med marken skulle jag faktiskt förstå henne.

Men det är inte så Carlsson resonerar. I stället pratar hon om israeler OCH palestinier som inte VILL förhandla. Som om ockupationsmakt och ockuperade står inför samma val.

Och slutsatsen?

Inte sanktioner mot den stat som trots ockupationen har en gynnad ställning i handeln med EU. Inte hårdare diplomariska påtryckningar på en regim som med bosättningar, trakasserier och urskillningslöst våld regelmässigt bryter mot folkrätten.

Nej, i Carlssons värld blir slutsatsen att dra in biståndet som ska ge de ockuperade till exempel vatten och el.

De mänskliga konsekvenserna är svåra att överblicka. Den politiska signalen kan dock knappast misstolkas. Israelerna får fortsätta sin ockupation bäst de vill.

Det är så dumt att klockorna stannar. Frågan är vilken konsult som hjälpt Carlsson den här gången?

Enligt Israels version har de stöd i den internationella rätten för sitt agerande. Men stämmer detta?

Jag ställer frågan till Ove Bring, professor emeritus i Folkrätt vid Stockholms universitet och Sveriges tyngsta folkrättsjurist.

– Nej, enligt min tolkning bryter Israel mot folkrätten när man har etablerat blockaden. Det hade varit en annan fråga om det rått ett krigstillstånd, då hade Israel haft rätt att använda en blockad för att skydda sig, säger han.

Enligt den så kallade Palmer-rapporten som kom 2011 har Israel stöd i folkrätten både för blockaden och för att borda fartyg som bryter blockaden. Vad säger du om den?

– Jag delar inte slutsatserna. Palmer-rapporten var enligt min uppfattning inte tillräckligt insatt i den folkrättsliga doktrinen. Palmer själv var exempelvis inte folkrättsjurist utan politiker, säger han.

Palmer-rapporten var i praktiken en motrapport till den rapport FN:s råd för mänskliga rättigheter tog fram efter att israelisk militär bordade Ship to Gaza 2010 och bland annat dödade nio fredsaktivister.

I slutsatserna står bland annat (min fetning):

261. The Mission has come to the firm conclusion that a humanitarian crisis existed on the 31 May 2010 in Gaza. The preponderance of evidence from impeccable sources is too overwhelming to come to a contrary opinion. Any denial of this cannot be supported on any rational grounds. One of the consequences flowing from this is that for this reason alone the blockade is unlawful and cannot be sustained in law. This is so regardless of the grounds on which one seeks to justify the legality of the blockade.

I grunden är dock frågan om laglighet större en själva blockaden. Israel har under många år systematiskt vägrat genomföra resolutioner från FN:s säkerhetsråd, som resolution 242 efter sexdagarskriget 1967 eller resolution  336 efter Yom Kippurkriget 1973. Att Säkerhetsrådet inte tvingat Israel genomföra resolutionerna beror på att bland andra USA har vetorätt.

Det är därför ganska provocerande när Israel säger sig ha den internationella rätten på sin sida. Men de kanske syftar på vetorätten, för folkrätten har de inte.

Efter att Israel bordade Ship to Gaza 2010 krävde Sveriges tyngsta diplomat, numera biträdande generalsekreterare i FN, Jan Eliasson, på Aftonbladet debatt att Säkerhetsrådet antar en bindande resolution med kravet att Israel häver blockaden mot Gaza.

Så borde världssamfundet självfallet agera. Rätt borde gå före vetorätt.

Anders Lindberg

Bevisen på israeliska krigsförbrytelser under kriget i Gaza blir allt starkare. FN:s undersökningskommission har ifrågasatt de israeliska metoderna, liksom Amnesty International och flera av världens ledande utredare av brott mot mänskliga rättigheter.
I veckan kom dessutom en rapport från människorättsorganisationen Human Rights Watch som beskriver användningen av vit fosfor, ett av de inhumana vapen den israeliska armen anses ha använt i Gaza. I kontakt med lyft brinner fosfor med en temperatur på över 800 grader. Den är mycket svår att släcka och orsakar den fruktansvärda skador.
Rapporten konstaterar att den israeliska armén använt 15,5 centimeters artillerigranater som detoneras i luften och sprider över 100 brinnande fosforklot över en radie på 125 meter.
Granaterna får användas för att skapa rök till skydd för egna trupper. De får däremot inte användas mot tätbefolkade områden, över marknader, skolor eller biståndslager. Ändå har precis det skett, enligt Human Rights Watch.
De internationella rapporterna om krigsbrott kommer samtidigt som Israel skakas av vittnesmål från egna soldater. Det handlar om hur palestinska hem vandaliserats och om hur oskyldiga civila dödats, av misstag eller bara som en säkerhetsåtgärd.
I tidningen Haaretz beskrev en soldat den andan.
”Palestiniernas liv är något mycket, mycket mindre viktigt än våra soldaters liv”.
Så länge den andan fortsätter att råda – inte bara i den israeliska armén utan också i det israeliska samhället – kan landet aldrig bli den ”fredspartner” som den tillträdande premiärministern Netanyahu nu talar om.
IP