När fackförbundet Byggnads vice ordförande Lars Hildingsson fick frågan om Stefan Löfven inte borde ha kollat upp att det byggföretag han anlitade hade kollektivavtal fanns det bara ett svar att ge.

“Man bör ju alltid ställa frågan om kollektivavtal” sa Hildingsson, och det har han förstås rätt i. Särskilt när det gäller en statsminister och före detta fackförbundsordförande. Men ska sanningen fram är det egentligen en annan fråga som Hildingsson och alla andra försvarare av den svenska modellen med kollektivavtal borde ställa sig. Varför har inte Hildingssons region i Mellannorrland frågat Löfvens byggare om kollektivavtal? Det är nämligen så systemet är tänkt att fungera. Kollektivavtalen är en frivillig – nå ja, konflikträtten är också en förutsättning för modellen – överenskommelse mellan fack och arbetsgivare, och den kommer inte till av sig själv.

Kollektivavtal är inget de anställda får, det är något man kämpar sig till genom sitt fackförbund. Problemet är att i många branscher fungerar det inte längre. Att kollektivavtalen fortfarande täcker en så stor del av arbetsmarknaden beror till stor del på att arbetsgivarorganisationerna inte tappat medlemmar på samma sätt som facken. Det ger schysta villkor för de flesta, men inte för alla och framför allt inte i alla branscher. Småskalig byggverksamhet är absolut en verksamhet där kollektivavtalen inte längre styr villkoren.

Redan när jag för snart tio år sedan pratade med företrädare för Byggettan i Stockholm medgav att de inte längre betraktade villkoren på privatmarknaden som deras ansvar. Egenföretagare och bolag från andra länder gjorde det i praktiken omöjligt att hävda att det borde slutas avtal. Men byggbranschen är inte ensam. Samma problem finns i transportnäringen, i skogsbruket och på restauranger. Det finns exempel på nytänkande, som Hotell- och restaurangfackets system med Schysta Villkor-märkning av restauranger med avtal.

Märkningen ska göra avtalet till ett försäljningsargument. Men Hotell- och restaurang är undantaget. Det typiska är nog snarare att fackliga företrädare knyter näven i fickan och försöker försvara den terräng man fortfarande behärskar. Samt alltså att man hoppas att någon annan – till exempel statsministern eller kommunens upphandlingsenhet – ska lösa problemet.

Man bör ju, som Hildingsson uttrycker saken, alltid ställa frågan om kollektivavtal. Men den strategiska frågan återstår alltså. Hur ska facken samla mod och organisatorisk styrka för att väga kräva kollektivavtal, också till ett byggföretag utanför Ö-vik? Det är trots all inte statsministerns privatkonsumtion som ska rädda den svenska modellen på arbetsmarknaden.

I dag berättar Dangens Nyheter historien om Hassan. Egentligen är den inte så speciell. Hassan har kommit till Sverige för att arbeta. Papperen från hans arbetsgivare – där det stod att han skulle få avtalsenlig lön – har granskats och godkänts av Migrationsverket.

I verkligheten har Hassan bara fått en bråkdel av den utlovade lönen, och hans arbetsgivare har dessutom struntat i att betala in skatt och sociala avgifter.

Vi har hört det förut. Från skogar där det plockas bär eller planteras träd. Från restauranger och städföretag.

Arbetare från andra länder som luras till Sverige med falska förhoppningar och med äkta, men värdelösa, papper från den svenska staten. Rättslöshet och utnyttjande.

Nu handlar det om den skattefinansierade äldreomsorgen i Stockholm. Det är nämligen där Hassan arbetar.
Ingen borde bli förvånad. Det är så systemet för arbetskraftsinvandring fungerar, och bland de företag som i dag är godkända av Stockholms stad hade bara drygt hälften kollektivavtal förra året.

Jag borde kanske bli förbannad på den borgerliga ledningen i Stockholm, som gjort omsorgen om våra äldre till en marknad där fifflare kan härja fritt. Eller på migrationsminister Tobias Billström, som vägrar inse att dagens ordning för arbetskraftsmigration är vidöppet för människohandel.

Men jag orkar faktiskt varken bli arg på kommunalpolitikerna i Stockholm eller på Billström. De vill ju ha det så här.

Däremot blir jag faktiskt sur på Miljöpartiet. Det är nämligen deras fel att Hassan utnyttjas.

Det är miljöpartisterna som drev igenom dagens system för arbetskraftsmigration, och som konsekvent vägrat tala om hur systemet missbrukas. Och det är miljöpartisterna som betraktar valfriheten som så viktig att alla invändningar kan viftas bort, antingen det rör fallande skolresultat eller människor som tvingas arbeta för skrupelfria arbetsgivare.

Då blir det så här. Så enkelt är det.

Ingvar Persson

Pressens Morgontjänst, Premo, ska inte längre bära ut Dagens Nyheters bostadsbilaga – publikationen som en gång gjorde teppanyakihällen känd.

Hur läsarna ska få del av DN bostad vet jag inte, men för de anställda på Premo blir konsekvenserna dramatiska. Flera hundra riskerar inte bara att förlora sina jobb, utan dessutom sitt uppehållstillstånd i Sverige.

Bakgrunden är de regler som numer omger arbetskraftsinvandringen.
Efter en uppgörelse mellan regeringen och Miljöpartiet 2008 har Sverige i princip fri invandring för arbetskraft, också från länder utanför EU. Kravet är egentligen bara att det finns en arbetsgivare som anser att det är brist på arbetskraft, och som säger sig vara villig att betala en lön på minst 13000 kronor i månaden som dessutom motsvarar en kollektivavtalad svensk lön.

Rapporterna om fusk med systemet har varit otaliga. Advokater har blivit rika på att hjälpa skumma arbetsgivare, och många människor har skamlöst utnyttjats.

Det tycks dock inte gälla tidningsbuden hos Premo. Här är det reglerna själva som demonstrerar hur utsatta människor blir i ett system där någon annans behov av arbetskraft blir avgörande för rätten att överhuvud taget stanna i landet.

Den förlorade kunden innebär nämligen att tidningsbuden får mindre att göra, och att de därmed också får mindre betalat. För flera hundra av Premos anställda kan det betyda att de hamnar under gränsen på 13 000 kronor i månaden, och alltså förlorar sin rätt att stanna i Sverige.

Någon kommer säkert att dra slutsatsen att det är reglerna som är för hårda, att det vore bättre om kraven på en rimlig lön avskaffades.

Det är alldeles fel slutsats. Problemet är inte begränsningarna i arbetsgivarnas rätt att importera människor från fattigare länder för att utgöra lågavlönad arbetskraft.

Problemet är att dagens regler gör de människor utsatta och rättslösa, antingen problemet är fusk eller att en stor och viktig kund försvinner.

Ingvar Persson