Just nu diskuterar en stor del av Sverige om det möjligen kan vara så att ett riksdagsparti i all hemlighet blivit infiltrerat av antidemokratiska och religiösa extremister.

Samtidigt, på andra platser det offentliga samtalet, görs uttalanden som får mig att fundera på det här med demokratins tunna fenissa.

I stockholmspressen pågår det just nu ett stort bråk om ett stort bygge. Det gör det ofta, men ibland heter bygget Slussen och ibland heter det Förbifarten. Just nu heter det Nobelcentret.

Exakt vad Nobelcentret är – eller kan bli – kan man läsa om här eller här.

De som ogillar centret tycker att det är för högt, för fult, ska byggas på fel plats och dessutom kommer andra byggnader behöva rivas för att det ska kunna gå att byggas.

Så där får man tycka. Men det finns en politisk majoritet för att centret ska byggas.

Det är då det brister för en del personer, företrädelsevis personer med tillgång till Dagens Nyheters kultursida.

För en månad sedan uppmanade Maria Schottenius kungen att vägra dela ut Nobelpriset och på så sätt pressa fram ett byggstopp. Nu i april var hon ute igen och krävde att kungen skulle markera mot bygget.

I dag skriver Inga-Britt Ahlenius en text i samma tidning där hon ger uttryck för ungefär alla invändningar ovan. Men, hon lägger också till att Nobelcentret aldrig hade byggts om det var far och son Nicodemus Tessin som styrde över stadsbyggnadspolitiken. Herrar Tessin levde i skarven mellan 1600- och 1700-tal, och byggde med kungars mandat saker som Bondeska palatset, Stockholms slott, Tessinska palatset och Södra stadshuset – och det som i dag är Stockholms stadsmuseum.

Mycket kan man säga om dessa byggnader, men något samråd för detaljplanerna hölls nog inte och något beslut i en demokratisk församling som en stadsbyggnadsnämnd togs nog inte heller. Erbjöds alla stockholmare en möjlighet att överklaga byggena? Nja.

Man får förstås älska fördemokratisk arkitektur, men att börja längta efter fördemokratiska tider bara för att det ska uppföras ett nytt hus man ogillar är ändå bara för konstigt.

Midsommarafton hade aldrig passat som nationaldag. Politikerna visste vad de gjorde när de valde 6 juni.På midsommar vill folk bara bort från betongen. Då vill man fyllna till på någon sommarsentimental äng långt från all ära och redlighet.
Den 6 juni däremot, då är människor kvar i stan. Då är medborgarna fortfarande uppkopplade och mottagliga för politiska budskap. Det var säkert därför politikerna valde 6 juni.
För att folk skulle lyssna på dem.
Politik passar inte med fylla.

Fullspäckad
Årets nationaldag var således fullspäckad av statsmannatal, kungen, statsministern och oppositionsledaren slogs om uppmärksamheten. Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra talade till och med samtidigt, även om de valda helt olika arenor.
Stefan Löfven gjorde sitt första framträdande i Sveriges radios lördagsintervju. Det handlade om jobb och ordning och reda i skolan. Stefan Löfven har ju redan fått beröm för sina krav på hårdare tag och på nationaldagen gasade han på med ett mobilförbud. Skolorna ska få omhänderta mobiler i klassrummen i förebyggande syfte.

För långt
Kanske tog han det ett steg för långt för lärarna protesterade direkt och ville hellre ha mer resurser. Det är klart att eleverna inte ska hänga på Facebook under lektionstid, men mobilerna kan också vara uppslagsverk i en skolvärld där det normalt saknas moderna skolböcker. Om Stefan Löfven vill styra och ställa kanske han ska undvika detaljnivån. Han behöver ju inte låta som Jan Björklund.
Men nationaldagen var lite upp och ner. Medan Stefan Löfven ville ha hårdare tag stod en svartklädd Anna Kinberg Batra på Södermalm i Stockholm och talade om feminism. Hon pratade om barn och behovet av förskolor. Anna Kinberg Batra presenterade förslag på mindre barngrupper och obligatorisk förskola från två års ålder.
Det vill regeringen också ha, så man kan säga att Kinberg Batra lät lite som Gustav Fridolin.

Lita på kungen
På nationaldagen kan man förstås vara snäll och dela med sig av förslagen, men i dag är det vardag igen. I dag är det Stefan Löfven som ska införa ytterligare en pappamånad medan Anna Kinberg Batra får fortsätta med sina hårda tag mot dem som har det svårast.
Om vi ska tro på någon av alla nationaldagstalarna så väljer vi kungen som ändå lovade vackert väder. Det var ett budskap att lita på.

Eva Franchell

Som en del kanske noterat så fyller kung Carl XVI Gustav 40 år som monark. Just nu är konungen dessutom ute på en s.k. Eriksgata och visar upp sig i riket.

I slutet av augusti anlöpte regenten till värmländska Degerfors och fick se hur man pressar plåt på järnverket.

En som inte är imponerad av besöket i Degerfors – där över 48 procent av väljarna röstade på Vänsterpartiet i kommunvalet 2010 – är kommunfullmäktiges ordförande, Jan Ask (V).

I klippet nedan – från SVT:s Tvärsnytt – talar Ask ett befriande klarspråk om värdet av kungliga besök.

Högsta domstolen stoppar kalkbrytningen på Gotland. Allt arbete avbryts medan överklagandena mot brytningen behandlas. Naturvårdsverket är bara en av 20-talet organisationer som har överklagat den kontroversiella brytningen i Ojnareskogen.
Redan de inledande ingreppen på naturen kan orsakar förändringar av miljön och landskapet som kan vara svåra att återställa, konstarerar HD i sitt beslut.
– Just nu firar vi, men kampen går vidare, säger en lättad Alva Snis Sigtryggsson.
Hon är fältbiolog och hon har varit en av eldsjälarna i kampen för att bevara den gotländska skogen. Det är bland annat därför hon utsetts till Årets Miljöhjälte av Världsnaturfonden. I morgon, torsdag, får hon ta emot sitt pris – men det blir inte ur kungens hand.
Normalt brukar Carl XVI Gustaf dela ut priset, men i år hoppar han av. Han avstår ofta när det gäller större kontroversiella frågor, som hovets informationschef Bertil Ternet uttrycker det.
Att ta ställning för miljön innebär nästan alltid strid mot exploatörer. Greenpeace mot oljebolagen. Naturskyddsföreningen mot kemikalieindustrin. Fältbiologerna mot Nordkalk i Ojnareskogen.
Men kungen fegar ur. Vill väl hellre klippa band och klappa små djur.
Eva Franchell

För ett år sedan vände han blad, i år kommenterar han EU-politiken.Under den årliga jakten på Halle-Hunneberg brukar kungen ge sin synpunkt på sådant som ligger honom nära till hands.

I fjol kommenterade han kungaboken med rykten om hans romantiska eskapader.

I år försvarar han snarare släkten.

Årets utspel handlar nämligen om krisen i Grekland. Kungen kritiserar premiärminister Giorgios Papandreou för utspelet om folkomröstning. Och kanske inte så märkligt att kungen lägger sig i, inte om man betänker hans nära relation med en av Greklands tidigare statschefer.

Den avsatte kung Konstantin II är faktiskt gift med svenske kungens kusin Anne-Marie. På 60-talet fick Konstantin gå i landsflykt efter ett valhänt försök att störta militärjuntan. När juntan väl störtats avsattes kungen på riktigt – av en folkomröstning.

Eva Franchell

Sveriges konung ger råd åt Europas ekonomiskt krisande stater:

”Nu är det dags att spendera, det är så man löser krisen”
Kung Carl XVI i italienska Il Gironale