I dag skriver jag lite om John Cleeses twittrande om London som än inte längre engelsk stad. Många har tolkat det som att han anser att det bor för många med rötterna i Asien och Afrika i staden.

Och enligt den senaste folkräkningen så är nu folk som beskriver sig som vita och britter inte längre en majoritet bland de boende i London. Det beror inte bara på att folk från Asien, Afrika och Karibien flyttat in – utan på att vita flyttat ut. 620 000 vita britter lämnade huvudstaden under förra årtiondet.

Arbetarstadsdelen Barking och Dagenham i nordöstra London brukar tjäna som ett exempel på den sortens förändringar London gått igenom. I folkräkningen från 2001 visade det sig att 80 procent av invånarna var vita britter. 2011 var det 49 procent av invånarna som beskrev sig själva som vita och britter.

Däremellan hölls tre lokalval.

2002 röstade 55,6 procent av invånarna på socialdemokratiska Labour. 2006 backade Labour med över 14 procentenheter och 17 procent av invånarna röstade i stället på det öppet fascistiska British National Party, BNP. 2010 var BNP utraderat och Labour befäste sin makt.

Vad var det som hände?

Till Barking och Dagenham flyttade arbetarklass från Londons innerstadsslum under 20- och 30-talen och hit kom nya arbetarfamiljer efter Andra världskriget. I de offentligt ägda lägenheterna och radhusen fanns det toaletter inomhus, många fick tillgång till en liten trädgård.

Fords jättefabrik i Dagenham – öppnad 1931 – levererade välstånd och trygga jobb i årtionden. Under Thatcher-åren tog många chansen att köpa sitt boende för 30 procent under marknadspriset. När så Ford lade ner verksamheten 2002 sköt förvisso arbetslösheten i höjden, men många familjer kunde tack vare de stigande fastighetspriserna i London sälja sina hus och använda avgångsvederlag och förmånliga pensioner för att flytta till småhus på landet eller vid havet.

I de lediga bostäderna kunde så andra arbetarklassmänniskor – med rötterna i Ghana eller Jamaica – flytta in. Inte sällan arbetar de här människorna på otrygga anställningar i den så kallade gigekonomin.

Barking och Dagenham är en berättelse om ett etniskt förändrat London och om klassresor, men det är också en berättelse om ekonomins och arbetarklassens förändring.

Sverige är inte med när världsledarna diskuterar den ekonomiska krisen på G20-mötet i London. Vår frånvaro är en logisk följd av Sveriges syn på valutafonden IMF, menar finansministern. Anders Borg har fel, Sverige borde vara med, tycker Carl Bildt.

Hur som helst skriver fyra s-märkta nordiska politiker utmärkt om mötet i dagens Aftonbladet. Författarna (Svend Auken, Sinikka Bohlin, Kristina Persson och Ulf Sundqvist) påminner om den globala uppvärmningen och vill se nya gröna satsningar.

Norden skulle kunna spela en större roll, menar de fyra. Både genom att gå före i miljöarbetet och genom att stärka sitt gemensamma agerande internationellt:

”Tillsammans skulle Norden också kunna få en plats i G20-gruppen – om regeringarna ville och kunde enas om en gemensam representant.”

Vad den svenska regeringen vill är oklart. Medan mötet i London dominerar världsmedierna nöjer sig Fredrik Reinfeldt med att betrakta förhandlingarna på avstånd.

Mats