Beatrice Asks pressekreterare har hört av sig med synpunkten att Ask inte har föreslagit att förbjuda tiggeri, utan snarare att kriminalisera ”de som organiserar det hela”.

Vi har valt att inte rätta den uppgiften, av följande skäl.

Asks förslag att kriminalisera ”organiserat tiggeri” går svårligen att förstå som något annat än ett förtäckt förslag att kriminalisera just tiggeri. Det tycks ju nämligen vara så att den människohandel som Ask och Moderaterna påstår ligga bakom tiggeriet inte finns.

Frågar man Stockholmspolisen om kopplingen blir svaret att inget tyder på att tiggeriet är kopplat till människohandel eller organiserad brottslighet.

Frågar man Aaron Israelson, chefredaktör för de hemlösas tidning Faktum, är ”tiggarligorna” romska storfamiljer, inte sällan från Balkan, som tigger för att överleva. En av vår kontinents mest förtalade folkgrupper har genom arbetsfördelning inom släkten lyckats överleva i århundraden, trots förtryck och förföljelse. Inom storfamiljen organiserar tiggarna sin försörjning.

Frågar man Räddningsmissionen i Göteborg blir svaret att de inte kunnat kartlägga, se eller bekräfta några ligor eller organiserad kriminalitet bland Göteborgs romer. Däremot har Räddningsmissionen sett ”fattiga människor, familjer som far illa, men ändå har det bättre här än i sina hemländer”.

Det går bra för Sverigedemokraterna. Åtminstone i opinionsmätningarna. Trots skandaler kring våldsromantiker, uteslutningsärenden och avhopp växer partiet i opinionen.

I SvD/Sifo i går, i Aftonbladet/United Minds i dag och enligt Svensk Opinions snitt har Sverigedemokraterna i dag stöd av 7,8 procent av väljarna – att jämföra med de 5,7 procent partiet fick i valet 2010.

Orsakerna till extremistpartiets framgångar söks av många. Ett kreativt exempel står Andreas Johansson Heinö från Timbro för. Det är antirasisternas fel. Om de bara varit tysta hade Sverigedemokraterna inte gått upp. Han skriver på SVT Debatt:

Oväntad hjälp har eventuellt dykt upp genom de senaste veckornas debatter om rasism: Tintin på Kulturhuset, Bo Hanssons kommentar om ”svarting”, debatten om Stina Wirséns Lilla Hjärtat, avslöjandet om Statoils diskriminering av romer. Ett resultat av dessa debatter är nämligen att skillnaderna mellan Sverigedemokraterna och övriga partier suddas ut.

Ett hisnande perspektiv. Att föra debatt på kultursidorna om en filmaffisch är alltså samma sak som att romer systematiskt hindras att hyra bil? En kulturdebatt är att jämföra med ett sannolikt lagbrott?

Och om man protesterar mot att romer diskrimineras suddar man ut ”skillnaderna mellan Sverigedemokraterna och övriga partier”.
Med samma logik är feministerna skyldiga till kvinnomisshandeln, miljövännerna till miljöförstöringen och djurrättsaktivisterna till missförhållandena i köttfabrikerna.

Det kan också vara tvärtom.

Att de som sprider eller relativiserar främlingsfientlighet och rasism också har ett ansvar för att människor diskrimineras. Att de som hela tiden understödjer Sverigedemokraternas argumentation och världsbild har ett ansvar för att den parlamentariska rasismen växer. Att allt fler pratar om invandring och migration och lånar problembeskrivningen från SD (”hur mycket invandring tål Sverige?”, som SVT:s Agenda undrade).

Man kan tycka att diskussionen kring de flyttade Tintin-albumen stundtals blev väl manierad. Man kan tycka att det är märkligt att vandaliserade boenden för asylsökanden sällan får den medieuppmärksamhet som åsikter kring en filmaffisch får.

Men innebär det att vi aldrig ska kunna diskutera vardagsrasism och problematiska skildringar av minoriteter – av rädsla för att det ska gynna Sverigedemokraterna? Och mer explicit: att vi inte ska kunna diskutera hur romer systematiskt diskrimineras?

”Rasismen är en integrerad del av våra samhällen”, skriver ekonomen Ali Esbati i tidskriften Arena.

Att reducera rasismen till (passerade) extrema attiraljer – näs- och skallmätningar, skyltar som slår fast att en bänk bara är för vita – gör oss mindre förmögna att förstå detta, se historisk kontinuitet.
[…]
Att peka på betydelsen av rasistiska föreställningar och handlingsmönster i givna situationer i vardagen eller det offentliga samtalet, är inte att utpeka någon som raspropagandist eller okynnesheilare. Det är över huvud taget mer fruktbart att tala om rasism i termer av saker vi – alla, mer eller mindre – gör.

Sverige har nyligen fått svidande kritik från Europarådets kommission mot rasism och intolerans, Ecri. I sin senaste rapport menar Ecri att Sverige har mycket kvar att jobba med i sitt arbete mot diskriminering.

Kommissionen kräver att svenska myndigheter bekämpar arbetsgivarnas fördomar vid rekrytering och ser till att fackförbund och arbetsgivare aktivt jobbar för mångfald i sitt dagliga arbete.

Invandrare från länder utanför EU en sysselsättningsnivå som ligger 19,7 procent under inföddas. Andelen utrikesfödda som är överkvalificerade för sina arbeten är mer än dubbel så hög som bland infödda.

Ecri varnar för att rasismen i Sverige breder ut sig på internet och att få rapporterade incidenter om diskriminering leder till åtal eller till dom. Värst utsatta för diskriminering på svensk arbetsmarknad är romer och muslimer.

Med Johansson Heinös logik så bör vi väl inte ta Ecri på allvar. Det skulle ju kunna leda till att Sverigedemokraterna går framåt i opinionen.

Daniel Swedin