Något har hänt i Stockholms tunnelbana.

Jag åker med den nästan varje dag, till och från jobbet, till och från vänner. Den senaste veckan har jag för första gången – ja, faktiskt – hört hur mina medresenärer öppet pratar fientligt eller hånfullt om tiggare.

Det är förstås bara mitt eget intryck, men kan det ha något att göra med de rent lögnaktiga affischer som just nu syns på vissa tunnelbanestationer?

Efter Anders Behring Breiviks terrorattacker mot den norska regeringen och det socialdemokratiska ungdomsförbundet AUF påminde författaren Ola Larsmo i en essä om Sverige under 1990-talet:

 Jag mindes hur jag då, på nittiotalet, själv drog mig för att tänka på olika politiska utspel i termer av rasism – också efter att jag hade besökt ett torgmöte där Ny demokrati gick till attack mot ”muslimerna” som inte lät svenska barn äta köttbullar.

Men det politiska diskussionsklimatet i Sverige under de åren vreds runt i en rasistisk matris där det hela tiden var ”dom”, flyktingarna, som var problemet. Så lät det också på de stora tidningarnas debatt- och ledarsidor medan moskén i Trollhättan brändes ned och Ausonius sköt mörkhåriga människor. […]

Sverige var sjukt de åren. Jag levde mitt i det och såg inte helheten. Och det lönar sig inte att i efterhand försöka hitta syndabockar. Frågan är hur själva klimatet uppstod. Hur det offentliga språket tilläts glida tills sansade politiker drogs med av ett språk där de som var utsatta utsågs till förövare. Vi måste helt enkelt förstå hur sådant går till.

Men Larsmos text handlade också om den tyske litteraturvetaren Victor Klemperer.

I sin hemliga dagbok från Nazityskland skildrade Klemperer den politiska språkkamp som pågick i 1930-talets Europa, i medierna och på gatorna. Långt innan nazisternas propagandaministerium hade kommit igång hade hatet, mekaniskt och omedvetet,  prånglats ut och svalts tills det inte fanns något ­annat. Ordens betydelser omformades, uttrycksmöjligheterna utarmades. Främlingsfientliga ord ledde till främlingsfientliga tankar. Klemperer var övertygad om att språket formade den som använde det.

”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs hela obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå”, skrev Klemperer i sin ”LTI: Tredje rikets språk”.

Språkkamp. Larsmos text kommer till mig när jag hur hur mina medresenärer talar om tiggarna. Alla de vanligaste myterna utsägs, skamlöst. Åsikterna är sannolikt inte nya, men på stora affischer i tunnelbanestystemet har fördomen adlats och hittat sin väg in i våra vardagssamtal. Det som förr var ett mummel är nu prat.

Och ja, varför ska man tala tyst om sitt förakt för sina medmänniskor när ens fördomar bekräftas på stora affischtavlor i våra gemensamma utrymmen?

Kanske är det detta som är det riktigt farliga med de omdiskuterade affischerna: de riskerar riva gränser för vad vi brukar anse vara acceptabelt.

Just nu är det locket på från SL och högsta chefen Anders Lindström. En pressekreterare har skickats ut för att förklara att bolaget nu lärt sig att inte säga för mycket.

I morse undslapp sig dock kommunikationschefen en smula ånger.
”Jag är den första att beklaga att jag över huvudtaget tog ordet stöld i min mun” ska hon till TT.

Både SL och Arriva – det bolag som ansvarar för driften på Saltsjöbanan – har anledning att vara lite dämpade.

Inte nog med att säkerhetsbristerna på bolagens bana har orsakat en mycket allvarlig olycka, eller att en ung kvinna just nu ligger svårt skadad på sjukhus. En olycka som utan något slags försyn dessutom hade fått betydligt värre konsekvenser.

Det är inte svårt att tänka sig hur säkerhetsbristerna på Saltsjöbanan hade kunnat sluta med en massaker.

Det borde räcka för att få de ansvariga att känna sig lite ångerköpta.
Annat var det i tisdags. Då skyllde bolagens företrädare, tvärsäkert och utan reservationer, olyckan på den skadade kvinnan.

Inför svenska folket och hela världen pekades den 22-åriga städerskan genast ut för att medvetet och olovligen ha kört tåget genom stoppbommen på Saltsjöbadens station.

Nu säger åklagaren att det inte längre finns några misstankar mot kvinnan. Allt talar, enligt åklagaren, för att det hela varit en olycka som gjorts möjlig genom rader av säkerhetsbrister.

En arbetsplatsolycka av det mer spektakulära slaget, men långt ifrån unik.
Det betyder rimligen att cheferna på SL och Arriva bär ansvaret. Precis samma chefer som var så snabba att smutskastat den skadade kvinnan.
Det är inte bara skamligt, det borde vara brottsligt också.

Nu återstår att se vem åklagaren håller ansvarig för säkerhetsbristerna som gjorde att olyckan i tisdags kunde inträffa. Men redan nu är en sak klar. De chefer som valde att lägga ansvaret på den skadade städerskan borde skämmas.

Ingvar Persson

Det är inte ofta ett trafiklandstingsråd, inte ens ett stockholmskt, tillägnas sex uppslag i ett prestigemagasin med nationell spridning.
Men ibland händer det. I veckans nummer av nyhetsmagasinet Fokus får Christer G Wennerholm hela tolv sidor.

”För att vara en förlorare utstrålar Christer G Wennerholm förvånansvärt mycket energi, ett självförtroende som imponerar”. Så inleds texten och det är ingen smickrande bild av Wennerholm och hans fögderi som framträder.
Spårvagnskramaren, minglaren, den glade bloggaren. Allt finns med där. Men där finns också mannen som kört SL:s ekonomi i botten:

De politiskt tillsatta revisorerna berättar samstämmigt om en organisation, det vill säga SL där Christer G Wennerholm är styrelseordförande, som inte fungerar. Det är kostnader som uppstår på grund av dålig planering. Det är trygghetspaket som slukat miljoner men inte funnits i budget. Det är otydliga avtal som skrivs med entreprenörer eller tydliga avtal som SL inte ser till att de efterlevs.
[…]
Landstingsrevisorerna ger SL:s styrning och kontroll rött kort, kallar den »otillräcklig« och sämre betyg kan man inte få i en revisionsrapport. Så dåligt betyg får inte någon av landstingets övriga verksamheter.”
Gunilla Jerlinger, som leder landstingsrevisorernas arbete, berättar i Fokus om budgetar som spricker, bristen på strategi, obefintlig samordning och hur Wennerholm och den övriga SL-styrelsen ”plottrar sönder” och ”saknar kompetens.

Fokus reportage är nog inte en text Wennerholm och hans allianskollegor tänker ta sig an i helgen. Men för alla oss andra är det ett tragikomiskt läsmåste.

Daniel Swedin

Läs också:
SL:s ordförande minglar med Republikaner – missar trafikmöten
Var är Wennerholm?

Veckans stora debatt i Stockholm handlar om spärrar. Det vill säga de spärrar vi måste passera för att komma ner i tunnelbanan.
För att stoppa plankarna har Stockholms lokaltrafik, SL, installerat nya höga glasspärrar som inte går att hoppa över. När trafikanterna lägger sitt passerkort mot avläsaren är det tänkt att spärrarna ska glida isär tillräckligt länge för att en normalsnabb person ska kunna ta sig igenom.
I stället får många en smäll i huvudet. Blixtsnabbt slår spärrarna igen och passagerarna blir klämda. Barn och hundar lever särskilt farligt.
Det har gått så långt att SL uppmanar ängsliga passagerare att i stället uppsöka bemannade ingångar (även om man inte går säker ens där).
– Kan vara ett beteendefel, menar SL:s intäktsansvarige Thomas Silvander.
Sug på det ordet. Beteendefel.
Här får stockholmarna betala nästan 800 kronor i månaden för ett månadskort. Sedan får de stå i kö till spärrarna, trängas på perrongerna för att i bästa fall få en ståplats mellan T-centralen och Bagarmossen.
Och så har de mage att bete sig fel.
SL:s jakt på plankare har hämtat sin inspiration i gamla Sovjet. Alla behandlas som misstänkta. De nya brutala spärrarna är bara ett inslag. En annan favorit är att i värsta rusningen noggrant kontrollera vartenda färdbevis. Köerna blir så långa att de sista trafikanterna riskerar att ramla baklänges i rulltrappan.
Alla stockholmare måste kunna resa tryggt och säkert genom staden.
Öppna spärrarna och lägg energin på att få tågen att komma i tid. Var det serviceföretag vi betalar för.

Eva Franchell

Christer G. Wennerholm, moderat trafiklandstingsråd i Stockholm och ordförande för SL, har hoppat på ett flygplan och stuckit till Florida.

På sin blogg skriver Wennerholm att han ska göra några familjebesök, men han tänker också passa på att studera den amerikanska valrörelsen. Enligt Wennerholms pressekreterare, Sebastian Tham, befinner sig trafiklandstingsrådet just nu i Tampa.

– Han har fått möjlighet att gå på Republikanernas konvent, men det skulle lika gärna kunna vara Demokraternas, säger Tham.

Wennerholm kommer att befinna sig i USA till och med 5 september. Dagens möte med trafiknämnden är behändigt nog inställt, men han kommer missa Mälardalsrådets presidiemöte (23 augusti) och en presidiekonferens om svensk kollektivtrafik (23-24 augusti).

Dessutom kommer han inte kunna gå på landstingsstyrelsen där han är föredragande i en rad ärenden, bland annat ett om det regionala trafikförsörjningsprogrammmet. Han missar även det efterföljande arbetsutskottet.

Det är inte första gången som andra angelägenheter får gå före plikten. Den 20 augusti i fjol lämnade Wennerholm ett sammanträde med Stockholmslandstingets trafiknämnd för att gå på Polarprisgalan i stället.

Svenska Dagbladets moderata ledarsida skrev då:

Wennerholm bröt upp för att mingla i samband med utdelandet av Polarpriset. Det var säkerligen roligare att sola sig i kändisglans än att diskutera Slussens trafiklösningar, men det är ändå detta som borde vara prio ett även för ett ack så nöjeslystet trafiklandstingsråd.

Jag har tidigare skrivit här på bloggen om Wennerholm och hans prioriteringar. Den texten, med titeln ”Var är Wennerholm?”, är fortsatt aktuell verkar det.

Daniel Swedin

PS. Även tumblr-bloggen …och tunnelbanan går bra? är värd ett besök. DS.

Den första september förra året höjdes priset på ett 30-dagarskort i Stockholms kollektivtrafik från 690 till 790 kronor. Landstingsmoderaten Torbjörn Rosdahls kommenterade prishöjningen i tidningen Stockholm City: ”Hundra kronor, det är tre chipspåsar”.

Torbjörn Rosdahls syn på pengar väckte starka reaktioner. Inte bara saknade han uppfattning om vad en påse chips kostar (knappast 33 kronor). Han saknade även perspektiv. För en person som han själv, som tjänar en bra bit över en miljon kronor om året, är hundra kronor ingenting. Speciellt inte när han dessutom får SL-kort gratis som en löneförmån.

Situationen blev knappast bättre av att Rosdahl i samma Stockholm city-intervju ansåg att en hundralapp extra för ett SL-kort inte är mer än skäligt med tanke på jobbskatteadraget. ”Det vore orimligt om inte SL-kortet kostade lite mer. Jag har själv fått mer i plånboken.”

Sammanlagt har Torbjörn Rosdahl fått drygt 2000 kronor extra i månaden i och med skattesänkningarna.

Forskare varnade för att den kraftiga prishöjningen skulle minska kollektivresandet. Främst riskerade låginkomsttagare, äldre och skolungdomar, som ofta är mer beroende av kollektivtrafik, att drabbas.

Nätverket Planka.nu, som förespråkar helt skattefinansierad kollektivtrafik, märkte direkt i höstas en tillströmning av nya medlemmar. Nio månader efter prishöjningen visar SL:s statistik att antalet kollektivtrafikresor är 2,2 procent färre än de hade varit med ett oförändrat pris, skriver Svenska Dagbladet.

Under perioden har det sålts 47 000 färre periodkort.

Det är lika mycket som 1 237 667 stycken chipspåsar.

Stockholms Länstrafik (SL) dras med stort budgetunderskott, samtidigt som det krävs enorma investeringar i kollektivtrafiken i ett Stockholm som växer. Men en kraftig prishöjning var inte rätt väg att gå. Det slog klassmässigt fel och blev ett miljöpolitiskt misslyckande.

Stockholms län har nu 2 074 000 invånare. Bara under det senaste halvåret har Stockholm fått 20 000 nya invånare, rapporterar ABC.

Det föds många barn i Stockholm, men faktum är att bara varannan stockholmare är född i länet. Den stora ökningen beror i stället på att många flyttar till huvudstaden där det fortfarande finns gott om jobb. Befolkningsökningen är mycket större än man trott och den orsakar bostadsbrist, trafikkaos och överfull kollektivtrafik.

ABC har räknat ut att Stockholm ökar med två fulla SL-bussar varje dag och det är kanske något trafikpolitikerna borde fundera över. I stället för att planera en sofistikerad spårvagn mellan NK och Lidingö kunde till exempel en utbyggd tunnelbana var mer effektiv. Befolkningsökningen är som störst i Solna, Sigtuna och Upplands Väsby, vilket innebär att även pendeltrafiken förtjänar en översyn.

Trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm (M) måste släppa modelljärnvägen och inse att Stockholm håller på att bli en riktig storstad.

Eva Franchell