När välkammade kollegor på borgerliga ledarsidor ger sig på arbetsmarknaden är det förstås alltid lockande att komma med tillrättavisningar. Att påpeka självklarheter som att krav på kollektivavtal inte är protektionism eller att strejkrätten är en förutsättning för ballans på arbetsmarknaden hjälper förstås aldrig, men det är ändå svårt att låta bli.

När jag i dag läser Erik Hagström i Svenska Dagbladet är det dock en annan tanke som slår mig. Har dagens Timbroskolade opinionsbildare slutat läsa något annat än twitter och rapporter som deras kompisar fått betalt för att skriva?

På något annat sätt kan jag nämligen inte begripa hur någon just nu kan dra ut till oreserverat försvar för dagens regelverk när det gäller arbetskraftsinvandring.

Först varnade kritikerna enligt Hagström för lönedumpning och sedan för att de utländska arbetarna skulle ta “jobb som” svenskar annars skulle ha fått. Argumenten avfärdas förstås prompt, tydligen med stöd i någon Timbrorapport.

Att Hagström missat åratal av rapportering om utblottade bärplockare och lurade skogsplanterar kanske jag kan skriva på hans ungdom. Och att han inte gärna läser rapporter där fackföreningsrörelsen redovisar sina erfarenheter kan kanske skyllas på ideologiska skygglappar. Men det kan varken vara åldern eller ideologin som gör att han missade Josefin Skölds och Niklas Orrenius fantastiska och förfärliga artikelserie i Dagens Nyheter för en dryg vecka sedan.

Dagens Nyheters granskning kommenterades inte bara av ministrar och debattörer. Andra medier följde upp frågan om utsatta migrantarbetare. Daniel Swedin skrev till exempel om den här på Aftonbladets ledarsida.
Men den måste alltså ha gått Hagström på Svenska Dagbladet förbi. Kanske hade han fullt upp att läsa tweets från vännerna på Timbro.

En fantastisk morgon i Stockholm, och inte blir den sämre av att läsa hur kollegorna på Svenskans ledarsida ampert läxar upp professor Leif Lewin för hans inhopp i debatten om decemberöverenskommelsen. Man kan riktigt ana hur det lät när ledarskribenterna några våningar ner i det här huset kom fram till DN:s debattsida. “Rösträttsstriden – bara såååå lågt”.

Texten riktigt vibrerar av sårad rättfärdighet, innan den övergår i de vanliga ropen på “reformer”, alltså avskaffade rättigheter för löntagare och hyresgäster. Hur kunde språket förflackas på det sättet? Hur som helst är det uppenbart att den gode professorn trampat på en hel massa ömma tår, och det är förstås inte så konstigt.

Bland dagens unga Timbroutbildade högeraktivister är väl rösträttsstriden närmast förbunden med Sofia Arkelstens olyckliga försök att skriva om den moderata partihistorien. Och det slutade ju inte väl. Själv tänker jag förstås att de drygt 100 år gamla konstitutionella referenserna känns ovanligt relevanta.

Partiväsendet håller på att förändras, först genom Reinfeldts manövrer för att cementera blockpolitiken och i praktiken genomföra ett tvåparisystem, och sedan med Åkessons give them hell-politik. Det är möjligt att det faktiskt måste leda till konstitutionella slutsatser.

Men till att börja med är det förstås politikernas uppgift att hantera verkligheten med de redskap som står till buds, även om det kränker en eller annan superliberal ledarskribent.

Riktigt sunkigt, regeringen! ropar Svenska Dagbladets reaktionära ledarsida i en text som publicerades i dag.

Vad handlar det om? Jo, tydligen har regeringen beslutet att medlemskap i Hyresgästföreningen – som förhandlar om hyror – ska ingå i den så kallades riksnormen för socialbidrag.

Att en reaktionär ledarsida är emot att en fattig människa ska kunna vara medlem i Hyresgästföreningen är nu inget konstigt. Det riktigt konstiga är att regeringen inte alls har beslutat det som SvD påstår.

2013 skrev Hyresgästföreningen till regeringen och begärde att ett medlemskap i föreningen skulle ingå i normen för socialbidrag.

Och i torsdags beslutade nämligen regeringen att inte ändra i socialtjänstlagen så att medlemskap i Hyresgästföreningen ska ingå i riksnormen.

Så här skriver barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) i beslutet:

Riksnormen i försörjningsstödet, som beslutas av regeringen, ska täcka skäliga kostnader för sex utgiftsposter – livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälso- och hygien samt dagstidningar, telefon och TV-licens. Valet av utgiftsposter i riksnormen motiverades i prop. 1996/97:124 Ändring i socialtjänstlagen med att dessa poster var lämpliga att schablonisera och att de utgjorde nödvändiga vardagsutgifter. Utöver dessa poster ingår i försörjningsstödet även, vid behov, en rätt till bistånd till skäliga kostnader för boende, hushållsel, arbetsresor, hemförsäkring och medlemsavgift i fackförening och arbetslöshetskassa.
Dessutom kan den enskilde vid behov ha rätt till bistånd för sin livs- föring i övrigt, exempelvis skäliga kostnader för bredband, glasögon, hemutrustning, läkarvård etc. Biståndet ska tillförsäkra den enskilde en skälig levnadsnivå.
Regeringen bedömer mot bakgrund av vad som angetts ovan att det inte finns skäl att göra förändringar i socialtjänstlagen med anledning av Hyresgästföreningens skrivelse.

Det där beslutade man alltså om i torsdags.
I dag är det måndag, men det har alltså inte hindrat SvD från att gå loss.
Intressant nog så visste SvD:s ledarsida redan i fredags att beslutet var taget.

Uppdaterat:

Nu har Svenska Dagbladets rättat sitt misstag. Eller, ja, de har bloggat om att de gjorde fel.

Så här skriver skribenten Maria Ludvigsson:

I dagens ledare skriver jag om ett ärende på regeringssammanträdet förra veckan. Förslaget, som kom från Åsa Regnér, innebar att avgiften till intresseorganisationen Hyresgästföreningen skulle ingå i beräkningsunderlaget för socialbidrag. Ett mycket märkligt förslag.

Bra försök, men det blev fel igen.

Det var Hyresgästföreningen som, genom sin dåvarande ordförande Barbro Engman, skrev till regeringen i augusti 2013 (dnr S2013/5681/FST) och bad dem att vidta åtgärder för att se till att medlemskap i HGF skulle ingå i riksnormen. Det var alltså inte Åsa Regnérs förslag, som nu SvD låtsas.

Nytt försök till rättelse, kanske?

Sveriges just nu mest spännande kolumnist, Per Schlingmann, berättar i en Svenska Dagbladet-krönika att kreativitet, det är att hälla sprit i läsk. Hur kom han till den insikten?

Han har varit på ett mingel på Hotel Birger Jarl i Stockholm och sett festliga julgranar. Dessutom har han varit på ett annat mingel. Och vips så blev det en text!

Dessutom hinner Schlingmann med att nämna några varumärken och företag vid namn som han kanske, kanske inte får betalt för att nämna. Schlingmann är ju förutom en superspännande kolumnist även konsult (med uppdrag för bland andra Postkodlotteriet och Eniro).

25 november skrev Schlingmann en krönika om att skivbolag blir mer som banker. Kanske fann hans inspirationen till den texten på Polar Music Prize- minglet? 30 september skrev Schlingmann om att sociala medier flyttar makten och nämnde där det lovvärda initiativet FATTA – som bland annat har en samarbetspartner i skivbolaget Universal Music (som sedan 1989 äger Polar Music). Samma dag som Schlingmann skrev texten frågade han för övrigt ut FATTA:s initiativtagare på Bokmässan i Göteborg.

Ett intressant arbetssätt, minst sagt.

Mingla på så ses vi i spalterna snart igen, Per!

Svenska Dagbladets nya politiska chefredaktör, Tove Lifvendahl, har fått något av en flygande start. Vem hade kunnat ana att hennes bakgrund i det moderata ungdomsförbundet skulle bli så användbar. Det verkar faktiskt som Svenska Dagbladets ledarsida är redo att dra en lans för 1990-talets idédebatt i den unga högern.

Det är annars en period som de flesta som var med tycks angelägna att tala så lite om som möjligt.

Med liv och lust ger sig Lifvendahl i alla fall in i debatten om dramatiseringen av ”Det sovande folket”, Fredrik Reinfeldts angrepp på välfärdsstaten från 1993. På Svd:s ledarblogg skriver hon att boken påminner om Matrix och rekommenderar den för läsning. Bättre än sitt rykte, skriver Lifvendahl.

Just det är hon nog ganska ensam om att tycka.

Debatten om Reinfeldts bok är inte det enda exemplet på hur 1990-talets ungmoderata idédebatt nu kastar ett försiktigt eko från ledarredaktionen på Svenska Dagbladet. Lifvendahl har också nämligen städslat en ny krönikör, konsulten Jonas Hellman. Han ska skriva från Indien, med inriktning på internationell politik och asiatiska frågor.

Det blir förstås spännande. Men också Hellman har ett förflutet som författare i den unga högern. 1994 skrev han stridsskriften ”Non-working Generation” tillsammans med den nuvarande socialförsäkringsministern Ulf Kristersson.

Där lyckas Kristersson och Hellman hävda att den svenska arbetsmarknaden – med kollektivavtal, anställningstrygghet och förbud mot barnarbete – egentligen borde jämföras med det sydafrikanska apartheidsystemet. För ett år sedan skrev Eric Rosén om det där på Dagens Arena.

Då ville Kristersson inte lämna några kommentarer.

Nu håller Svenska Dagbladets nyrekryterade kolumnist med om att det är en ”ogenomtänkt formulering” att jämföra Sverige med apartheid. Så skulle han inte uttrycka sig i dag.

Det är nog Svenska Dagbladets läsare glada för. Men visst vore det spännande om tidningen kan blåsa liv i något av högerns idédebatt.

Ingvar Persson

Man ska inte missbruka sin forskarhatt, uppmanar ledarskribentskollegan Sanna Rayman på SvD:s ledarblogg i dag. Man ska särskilt inte missbruka hatten genom att dra in Chile i debatten om friskolor och fria skolvalet.

Uppmaningen kommer efter att ledamöter i Kungl. Vetenskapsakademien på SvD:s debattsida tyckt att man ska sätta stopp för det fria skolvalet. Detta eftersom den ökade segregationen och den minskade likvärdigheten som följer i spåren av skolvalet inte övertrumfas av några positiva effekter.

Bara det är provocerande för en del, kan man tänka. Men det stora misstaget – om man får tro Rayman –  är att de drar in den chilenske diktatorn Augusto Pinochet och hans chilenska diktatur:

Det svenska skolsystemet är i ett avseende närmast unikt och extremt i ett internationellt perspektiv. Med undantag av ett system som introducerades i Chile under general Pinochets styre, finns inget annat allmänt finansierat skolväsende som tillåter att skolor drivs av privatägda vinstdrivande bolag. En engelsk forskare betecknade under symposiet det svenska systemet som ”till höger om högern” och ur brittisk synvinkel så radikalt att det inte ens diskuterades under Margaret Thatchers tid som premiärminister.

Ja, jo. Det är måhända lite ostiligt att debattera sådär, särskilt om man vet att ens debattartikel kommer att läsas av vuxna och balanserade människor som inte vill höra talas om någon gammal diktator.

Fredrik Johansson, en arg man som jobbar med ”analys och policy” på mörkblå Stockholms Handelskammare, skriver på Twitter att dra in Pinochet i skoldebatten är ett ”argument som 14-åriga SSUare normalt anser sig stå över”.

Nåja. För sakens skull vill jag ändå påminna om några personer som faktiskt brukar argumentera så där. Och, nej, jag tror ingen av dem är fjortis.

• KD:s Göran Hägglund skriver om apoteken och drar in… Nordkorea.
• Centerns tidigare partiledare Maud Olofsson pratar om apoteken och drar in… Kuba.
• Timbros Markus Uvell skriver om en socialdemokratisk budgetmotion och drar in… Sovjet. 
• Folkpartiets Pär Gustafsson skriver om kårobligatoriet och drar in… DDR.
• Moderaternas Ulf Berg skriver om apoteken och drar in… Nordkorea.
• Moderaternas Roland Bjurström skriver om Systembolaget och drar in… Auschwitz.
• Företagarnas Örjan Hultåker som skriver om vinst i välfärden och drar in… de östeuropeiska ”folkdemokratierna”.

Man undrar vilken hatt Sanna Rayman anser att dessa glada gamänger missbrukar?

Den av folie?

Daniel Swedin

Det finns dagar när jag inte kan låta bli att häpna över den gren av journalistiken jag själv arbetar med. Att vara ledarskribent kan verkligen kräva ett snabbt fotarbete, och även om jag antagligen kastar sten i glashus måste jag lyfta fram kollegan på Svenska Dagbladet, Per Gudmundson.

I dag tar sig Gudmundson an sambandet mellan arbetslöshet och lönespridning. Eftersom liberala ideologer, både politiker och ekonomer, gärna pekar ut bristen på låglönejobb som den svenska arbetsmarknadens akilleshäl är det ingen liten fråga.

Gudmundson går också grundligt till väga. Han har studerat EU-statistiken i jakt på bevis för att arbetslösheten är resultatet av Sveriges höga ingångslöner.

Problemet är bara att siffrorna inte visar på något samband. Visst finns det länder med en stor andel lågavlönade som också har låg arbetslöshet, men det finns också länder som vid sidan av många lågavlönade också har många arbetslösa.

Åt andra hållet spretar Gudmundsons exempel på samma sätt. Höga lägstalöner betyder i bland hög arbetslöshet, och i bland låg.
”Siffrorna från Eurostat lånar sig inte till plakatpolitik” konstaterar Gudmundson, kanske med adress till vännerna på den lite tokliberala högerkanten.

I en avancerad ekonomi som den svenska skulle inte ens fri lönesättning leda till full sysselsättning, enligt Gudmundson.

Sedan kommer han till slutsatsen. Och gissa vilken den blir?

Svenska lägstalöner borde i alla fall sänkas. Några jobb borde det väl i alla fall kunna bli, kanske i servicesektorn, resonerar Per Gudmundson.
Och det är här han avslöjar ledarskrivandets innersta problem. När slutsatsen är given blir uppgifter om hur det ser ut i verkligheten bara till besvär.

Särskilt när verkligheten inte passar in i den ideologiska mallen.

Ingvar Persson

Jag skrev en text om krisen i tidningsbranschen i måndags. Och fick en del reaktioner och svar som jag gärna vill resonera vidare kring.

En del av kommentarerna (de flesta via mejl) har handlat om att jag skulle skriva utifrån ett egenintresse. Så är det inte. Aftonbladet är nog den tidning i Sverige som ligger bäst till för att ta sig igenom strukturomvandlingen med bibehållen lönsamhet. Aftonbladet behöver inget presstöd idag, och kommer inte behöva något i framtiden. Skulle jag resonera utifrån ett strikt egenintresse skulle det vara toppen om alla andra tidningar försvann.

Många andra kommentarer (de flesta via mejl) har handlat om att journalistiken redan är så dåligt att den inte är värd att rädda, och att diskussionen egentligen borde handla om att media inte gör sitt jobb.

Ja, mediekritik är väldigt viktigt. Jag har själv vid ett antal tillfällen diskuterat hur media väljer att vinkla och rapportera. Bland annat här, här, här och här. Men jag har nog i grunden ändå en mer positiv syn än vad många gett uttryck för. Jag tycker att svenska medier – med ett stort antal förbehåll, och fullt medveten om att jag kommer få äta upp detta i framtiden – fortfarande gör ett ganska hyggligt jobb. Och ibland ett helt briljant.

Jag tycker inte heller att det är viktigt att rädda specifika tidningar, distributionsformer eller varumärken. Frågan är principiell. Om vi har en demokratimodell som utgår från att det finns oberoende medier som granskar makten – vad händer då om det inte längre finns så många oberoende medier som granskar makten?

Det är det jag önskar att vi hade ett samtal kring. Ett samtal där de som är satta att värna allmänintresset – politikerna – också deltog. I dag kan man inte med den bästa vilja i världen säga att vi över huvud taget har en mediepolitik. Public service administreras och utreds, därutöver finns inget. Det duger inte, inte i en tid när förutsättningarna för media så fundamentalt är på väg att förändras.

Jag är ingen resursromantiker. Jag har själv varit med och startat en tidning som med knappa medel lyckas göra journalistik av hög kvalitet. Många tidningar har länge dragits med för stora kostnader, och en del av de besparingar som genomförts på de stora redaktionerna de senaste åren har säkert varit befogade. Man kan säkert jobba smartare och bättre på många ställen.

Men min bestämda uppfattning är att läget idag börjar bli riktigt illa. Så illa att det är rimligt att fråga om de stora nyhetsredaktioner som finns utanför Public Service-bolagen har resurser kvar att göra kvalificerade granskningar. Jag tror att den smärtgränsen är mycket nära, på en del ställen redan överträdd.

Andra har antytt att jag har en för negativ syn på den nya teknikens möjligheter för journalistiken. Tvärtom. Jag är övertygad om att journalistiken kan utvecklas och åstadkomma nya spännande saker om man använder kraften från läsarna rätt. Det finns många bra exempel på detta, både internationellt och här hemifrån. Exempelvis SvD:s räntekarta som fick pris förra veckan, Aftonbladets många öppna granskningar eller Carina Bergfeldt och Linda Hjerténs liverapportering från Utöya-rättegången, där läsarnas frågor och svaren på dessa blev en viktig del av storyn. Jag tycker att detta är helt okontroversiellt, en självklar del av en modern journalistik.

Jag tycker också att exempelvis aggregering kan vara ett verktyg för att utveckla journalistiken och tvinga fram nytänkande.

Journalistiken hotas inte av att medborgarna utmanar dem när det gäller nyhetsförmedling eller vassare analyser och åsikter än de gamla ledarredaktionerna.

Men journalistiken hotas från det andra hållet – av bristen på pengar som blir resultatet av fallande upplagor och annonsintäkter. ”Utan stålar, ingen journalistik”, som Fredrik Strömberg uttrycker saken.

Jag tycker inte att det finns något egenvärde i att rädda pappersupplagor med skattepengar bara för sakens skull. Men om inte makten kan granskas så är det ett gigantiskt marknadsmisslyckande som det allmänna behöver avhjälpa. Att tänka så är varken fult, farligt, omöjlig eller ens särskilt vänster. Fråga Mats Svegfors, avgående SR-chef, tillika före detta moderate statssekreterare, Timbrochef och chefredaktör på Svenska Dagbladet. Han skrev en kritisk artikel om Schibsted för en tid sedan. Jag delar inte alla hans åsikter, men däremot slutsatsen:

”Vår demokratiska handlingsförmåga är naturligtvis minst lika stor i dag som den var 1965 när presstödet beslutade eller 1925 när radio i public serviceregi startade sina sändningar.”

(Svaret från Schibsteds ledning finns för övrigt här.)

Jag har ingen färdig modell. Antagligen borde man ta fram en helt ny mediepolitik. Kanske borde man man stötta redaktioner, snarare än distributionsformer. Möjligen skulle man kunna göra någon typ av handslag med de stora medieföretagen, som skulle garantera att man inte skar ner resurserna till nyhetsredaktionerna under en viss nivå.

Jag tror att det går, och jag tycker det är viktigt. Men det skulle kräva initiativkraft, idéer och vilja.

Eller, för att återigen citera Mats Svegfors:

”Varför är det som var fullt möjligt att diskutera och genomföra i mitten av 1960-talet betraktad som en omöjlighet i dag?”

Karin Pettersson