Om M fäller Löfven – vad ska de göra sen?
Politik är att vilja, sa en gång Olof Palme. Men vad vill egentligen Moderaterna?
De lovade i valet att låta största block regera men lägger nu fram ett motförslag till Stefan Löfvens budget konstruerat så att Sverigedemokraterna får makt att fälla regeringen.
I går skrev jag en ledare om detta och uppmanade M att inte ge SD den makten utan istället själva lägga ner sina röster.
Jag tänkte här reflektera något över de svar jag fått från olika håll.
Kräver jag att oppositionen slutar driva sin politik?
Nej.
Men jag kräver att oppositionen tar ansvar för konsekvenserna av hur de röstar.
Om man är beredd att avsätta en regering måste man faktiskt kunna svara på vad man kommer att göra om man lyckas.
I sak har Moderaterna i princip tre möjligheter till parlamentarisk strategi.
1. Låta största block med Stefan Löfven i spetsen regera.
2. Svika sitt löfte till väljarna och själva regera med aktivt stöd av Sverigedemokraterna.
3. Tvinga fram nyval. Att döma av hur opinionsmätningarna ser ut är dock sannolikheten stor att väljarna tackar för visat intresse och väljer en riksdag med ungefär samma styrkeförhållanden. Sedan är vi tillbaka på ruta ett.
Oavsett vilken strategi M väljer är deras grundproblem det samma, M-C-FP-KD har färre röster i riksdagen än S-MP-V.
Det finns goda möjligheter för oppositionen att driva politik i sakfrågor. Men om man konstruerar sina förslag så att de kan fälla regeringen kan man inte samtidigt säga att man inte har något ansvar ifall man lyckas.
Det vore ett ansvarstagande i nivå med Ny Demokrati.
Är det oppositionens ansvar att regeringen sitter kvar trots värdelös politik, Bromma, Förbifart, osv?
Nej.
Men det är oppositionens ansvar att agera konsekvent om den ska betraktas som seriös. Man kan inte släppa fram Stefan Löfven som statsminister och sedan inte låta honom regera.
Man får välja antingen eller.
Dilemmat är även att om oppositionen inte har ett eget regeringsalternativ så kan den inte regera, bara skapa kaos. Frågan är då om deras väljare vill ha kaos eller om de vill att landet trots allt regeras.
Politiskt kaos har ett högt pris för svensk ekonomi, för jobben och välfärden. Det kan ta knäcken på den lilla konjunkturuppgång som nu börjar synas. Detta måste självklart ansvarstagande partier ta hänsyn till. De kan vara helt säkra på att deras väljare tar hänsyn till det.
Varför klagade jag inte på Mona Sahlin när hon la en budget med V och MP 2010?
För egen del började jag på Aftonbladet i december 2010 och missade nog den debatten.
Men oavsett detta är situationerna inte riktigt jämförbara. SD skulle aldrig rösta med Mona Sahlin, den rödgröna motionen var skrift i vatten, vilket alla visste.
Problemet med att de borgerliga partierna nu lägger en gemensam budgetmotion är att SD kan rösta igenom den, inget annat. Det problemet fanns inte 2010 men det finns i högsta grad idag.
Om M skulle lägga ner sina röster, visar det inte bara att SD är den enda oppositionen?
Inte mer än när M lade ner sina röster vid val av statsminister.
Varför tror jag inte på nyval?
Jag tror inte på tomma gester. Enligt de opinionsmätningar som finns skulle ett nyval inte ge regeringen majoritet utan leverera ungefär samma läge som idag. Det betyder det sämsta av två världar, först politiska kaos – sedan ingen lösning på de problem som utlyste krisen.
Det är ett politiskt klimat som påminner lite om det italienska, vilket jag personligen inte ser som en förebild.
Den mest intressanta frågan är nog ändå varför M med flera inte vill svara på frågan om vad de gör ifall de faktiskt lyckas fälla Stefan Löfven.
Vad vill de uppnå med detta?
Vad är deras nästa steg?
Och när jag ändå har er på tråden, vem blir i så fall allansens kandidat till statsminister?
Anders Lindberg
