Ibland kan man inte göra annat än att lägga sig platt.

Lars Henriksson i Göteborgs-Posten efterlyser fokus på ”riktiga och stora problem”, och i det har han ju helt och fullt rätt. Lars Henriksson efterlyser det också efter att ha skrivit en debattartikel om en tweet. Ironin lever, om någon undrat.

Den senaste veckan har jag och Aftonbladets ledarredaktion skrivit om rasism, om mäns våld mot kvinnor, om minimilöner i EU, om industripolitik, om migration, om situationen för personalen i vården, om kulturpolitik och klimatet. Brännande samtidsfrågor. Det är inte jag som gjort en tweet, skriven i förbigående, till veckans centrala debattfråga.

Men jag skrev, om att Volvo har en manlighetssymbol (och järnsymbol, tack för informationen!) som logotyp, och frågade om företaget reflekterat över om det är i full samklang med tiden.

Ni kan ana vad som hände sen.

Flashback-trådar startades, sociala medier kokade. Jag har fått veta att jag förtjänar att straffknullas, att jag borde ta livet av mig, jag har kallats hjärndöd och värre saker. Det har skrivits om vem jag lever med och var vi bor. Detta en vecka då den största – eller näst största kanske, efter en tweet om Volvo – diskussionen handlat om mäns våld mot kvinnor. Och det här har på inget sätt rört sig i internets undervegetation. Riksdagsledamöter och före detta kommunalråd har slutit upp i det som inte är ett ”drev” utan som är skolgårdens mobbarklunga upphöjt i hundra. Det har skett öppet för alla med tillgång till internet. De som inte mobbat har flabbat understöd bakom mobbens ryggar.

Jag tror inte att Lars Henriksson vill ställa sig i mobbarklungan, det verkar verkligen inte vara hans poäng. Han hävdar att det är allvarligt att verkliga problem hamnar i skuggan av pseudodebatter, och försöker leda det i bevis genom att debattera en 140 tecken lång, vänligt formulerad fråga på twitter. Är det naivt eller korkat att undra om Volvo funderat på att ändra en klassisk logotyp som associeras till järn och män? Må så vara. Men i så fall är stora delar av modern kommunikations- och reklamteori både naiv och korkad. Den som tror att det här inte är frågor som diskuteras inom stora, multinationella företag, är antingen oinsatt eller blåögd.

Själv skrev jag 140 tecken om det, och fick se internet (och Göteborgs-Postens debattsida, uppenbarligen) skaka i sina grundvalar. ”Världen är tillräckligt full av riktiga och stora problem utan att vi behöver hitta på tramsiga låtsasfrågor att debattera” skriver Lars Henriksson.

I detta, kamrat Henriksson, är vi synnerligen överens.

Jonna Sima

Gårdagens utspel från Volvo personvagnars chef Stephen Odell handlar bara om ”förhandlingstaktik”. Det slår Svenska Dagbladets Jonas Fröberg fast i en krönika i dagens tidning. Något får mig att tro att Fröberg fört långa samtal med Näringsdepartementet innan han fattade pennan.

Det är nämligen så det brukar låta när statssekreterare Hägglund förklarar varför den svenska regeringen gång på gång kommer på kant med ledarna för de stora industriföretagen.

Naturligtvis är hotet att flytta delar av Volvo PV:s produktion och utveckling till Belgien ett förhandlingsutspel. Men det betyder inte att det skulle vara en bluff. I dagens pressade läge är det politiska engagemanget en av de faktorer som kommer att avgöra fordonsindustrins framtid. Och på den punkten har Sverige en nackdel i konkurrensen. Vi har nämligen en regering som tycks mer intresserad av att till varje pris hålla ryggen fri än att skapa goda förutsättningar för svenska exportföretag.

Näringsministern har underkänt de svenska märkenas modeller och mer eller mindre uppmanat Saab att sluta bygga bilar. Finansministern har för sin del konstruerat ett stödpaket med villkor som gör att det ännu efter ett halvår inte resulterat i en enda krona i industristöd. Och statsministern…

Medan toppolitiker i Tyskland, Italien, Belgien och USA engagerar sig i fordonsindustrin håller Fredrik Reinfeldt ett bekvämt avstånd. Den svenska statsministern talar om företagens ansvar, men aktar sig noga för att bli indragen i det konkreta arbetet för att rädda jobb, kunnande och exportinkomster.

I Svenska Dagbladet avfärdar Jonas Fröberg sammanbrottet i förhandlingarna mellan Volvo PV och den svenska staten som något media ”försökt blåsa upp”. Problemet är bara att kritiken inte kommer från ”media”.

Den kommer från ledningen för några av Sveriges viktigaste industriföretag, och från anställda som varje dag arbetar med världen som konkurrenter. Och kritiken riktar sig mot en provinsiell regering som inte tycks ha någon känsla för vad en globaliserad ekonomi verkligen betyder.

Och det är verkligen ingen förhandlingsbluff.

Ingvar Persson

I går sa IF Metalls fackklubb på Scania nej till företagets bud om arbetstidsförkortning. Företagsledningens tal om gemensamt ansvar som argument för fyradagarsvecka och en löneminskning på tio procent övertygade inte verkstadsarbetarna i Södertälje. Och enligt klubbens ordförande, Johan Järvklo, beror det bland annat på att krisen inte tycks påverka aktieägarna. Planerna på att dela ut två miljarder till ägarna står fast.

Parallellen till protesterna bland de anställda på Volvo lastvagnar är uppenbar. Där ställs miljardutdelningen i förhållande till den industriella avrustning som vinterns upprepade jättevarsel innebär. Något som nu till och med får riskkapitalister som Christer Gardell att göra invändningar.

I Södertälje står generositeten mot aktieägarna i kontrast mot de uppoffringar de anställda förväntas bära.

Med besluten om rekordutdelningar till aktieägarna mitt i krisen har styrelserna i AB Volvo och Scania satt fingret på ägarnas roll. Trots talet om ansvar och sammanhållning får aktieägarna en frisedel. Det är klar det väcker vrede.

Frågan är om direktörerna i Volvos och Scanias styrelser anar vilka krafter de släppt loss.

Ingvar Persson

Jag har gjort en blunder. Igen.

På dagens ledarsida finns en kort text om Volvo AB. Den valde jag att bildsätta med en Volvobil. Fel! Volvo tillverkar inte bilar. Hur kunde jag vara så klantig?

Numera kan man bara vara säker på en biltillverkare. Ahlgrens.

Åsa

För en vecka sedan delade AB Volvo ut fyra miljarder till aktieägarna. Nu berättar E24 att företaget också beställt två nya direktörsjetplan. Prislapp 850 miljoner kronor.

Samtidigt varslas ytterligare femtonhundra anställda i Umeå, Göteborg, Eskilstuna, Skövde och Köping. Många, inte minst volvoanställda, upplever inte att företaget varit överdrivet intresserade av andra lösningar.

Krisen må drabba hela jorden, men den drabbar inte alla lika hårt.

Ingvar Persson