I våras köpte jag mig en spikmatta. Den har hjälpt framför allt mina spända käkar och nacke att slappna av i stressiga perioder. Den enda nackdelen är att den kostar ganska mycket pengar – runt 680 kronor verkar vara normalpris. Nu läste jag på Blondinbellas blogg att hon kommer att sälja spikmattan på sin webbshop Bellme nu i veckan (där säljs endast en produkt per dag till ett väldigt rabatterat pris). Så ni som är sugna på en spikmatta men vill få ett bättre pris kan ju hålla koll, tänkte jag.

Dagens sjuka insikt: jag har i 31 år trott att den obehagliga insekten som brukar attackera oss i Spanien om somrarna heter kackelacka. Tydligen ska det in ett R i ordet: kackeRlacka. Och genast såg det ut som ett riktigt ord – inte bara en barnramsa. Herregud.

(Här tänkte jag lägga in en bild på en kackeRlacka men ändrade mig då jag kom på hur de ser ut)

Nu blev jag glad när jag såg att kategorierna har börjat synas i bloggens vänstra marginal. Det är en funktion jag har saknat länge. Själv gillar jag att läsa nya bloggar efter kategorier – då kan jag välja ett par stycken som intresserar mig mest och om bloggen sedan råkar vara jättebra så har jag de andra kategorierna kvar. Jag har inte börjat med det gedigna arbete som kategoriindelning av gamla inlägg skulle utgöra. Det kanske kommer. Fem inlägg om dagen? Då tar det väl en sju år innan jag är klar. Men under tiden kan ni välja den kategori som intresserar er mest och läsa vad som finns där.

Min favoritmat är italiensk mat. Helst av allt äter jag pasta. Och helst av all pasta äter jag spagetti. Efter att ha tittat igenom lite gamla foton på datorn blev jag just nu mycket hungrig och sugen på alla rätterna nedan. Först en Capresesallad. Sedan en Carbonara. Därefter en Bolognese (åt visserligen det igår) och slutligen en pasta med kycklingfilé och sockerärter. Istället ska jag skrubba färskpotatis och laga fisk i foliepaket.

Jag missade lite att det var sommar idag och dog en smula i ullkofta. Under en snabb shoppingrunda shoppade jag noll grejer. Det enda jag egentligen ville ha var en söt liten trasa för 149 kronor på Gina Tricot men det var slutsåld på de tre Gina Tricot-butiker jag besökte. Försökte också hitta något på Mango men eftersom jag inte är en femtioårig Versaceälskande ryska med smak för Rivieran och med lite skral kassa så hoppade jag över deras korta kavajer och neongula, lila och turkosa ensembler. Istället kände jag doften av jordgubbar från Hötorget och bestämde mig för lite marknadshandel. Alla priser som erbjöds mig lät osannolikt billiga. Sedan fick jag min påse med grönsaker och frukt och allt kostade helt plötsligt massor. När jag kom hem såg jag att jordgubbarna var övermogna. Alltid samma känsla av övergrepp efter Hötorgsinhandling.

Min enda bild av skådespelerskan Cherry Jones är som USA:s president i säsong 7 av tv-serien 24. Där är hon en samlad kvinna som pekar med hela handen och sätter nationens bästa framför sin familj som fjantar omkring och pajar lite allt möjligt. Nu upptäcker jag helt plötsligt en annan sida än den pageklippta, pärlhalsbandsprydda medelålders kvinna jag hittills sett: hon är en raffig, lesbisk teaterskådis med flera Tony-awards i bokhyllan och med en betydligt yngre, cool skådisflickvän. Och med en urringning som heter duga. Kalla mig fördomsfull – men det här var det sista jag kunde tänka mig om henne. I mitt huvud var hon gift med en universitstsprofessor sedan 35 år med tre vuxna barn, stor vit villa och hund och med ett engagemang i kvarterets charity events. Sedan hoppade hon in som president i 24 blandat med lite småroller ”för att det är så kul”.

Jag inser att jag är oerhört ovan att se på film på tv. Just nu tittar jag på (den hittills sega) The Village. Det är reklampauserna jag håller på att bli tokig på. Jag fullkomligt avskyr att inte få bestämma själv när jag vill pausa filmen.

Konstig grej jag kom att tänka på: för många år sedan körde jag på en tenta i populärkultur på universitetet. Hur gick det till?

Jag är hemskt förtjust i lokalnyheter av någon anledning. Jag tror att det finns något i det futtiga lokalperspektivet till krig, diktaturer och naturkatastrofer som jag går igång på. Mina favoritdelar brukar vara:

1. Lokala insändare där folk fattar pennan för att skriva om sin ilska över att orten har bytt färg på stadsbussarna exempelvis (detta skedde i Helsingborg för några år sedan).

2. Den där lilla rutan där man får följa polisens uttryckningar under ett dygn som brukar finnas i Stockholms lokaltidningar (23.44 Götgatan. 34-årig kvinna nekas inträde på restaurang på grund av uppenbar berusning. Kvinnan går då bärsärkargång över uteserveringen och klär av sig sina kläder. Polisen kan gripa den nakna kvinnan i korsningen Åsögatan/Östgötagatan).

3. Oerhört lokala nyheter som behandlas lika vördnadsfullt som elfte september-attacken. (så fina journalister som med yrkesheder vägrar glida in på något ironiskt spår – de förtjänar sådan respekt).

För några dagar sedan började jag följa Helsingborgs Dagblad på Twitter. Eftersom jag kommer från Helsingborg (och HD är min favoritkälla till lokalnyheter) tyckte jag att det vore kul att hänga med lite i vad som händer där nere. Och idag fick jag min dos av älsklingslokalnyheter som jag bara väntat på hela helgen: ”Jacka stals från lägenhet: En man har polisanmält att han bestals på sin jacka medan han var och besökte sin mor.” En finstämd symfoni av ointressant vetande, säger jag. Att göra något av ingenting är en konst. Här är hela artikeln för den som är intresserad.

Jag bläddrade förbi ”nyheten” om att Ronnie Wood i Rolling Stones är himlastormande förälskad i en tjugoårig tjej och insåg ännu en gång att jag helt enkelt inte kan greppa relationer över generationsgränserna.

Jag menar inte att döma människor som lever i relationer med stor åldersskillnad. Jag försöker bara hitta något som får mig att förstå det: liksom tänka på det med öppet sinne på något sätt. Varje gång misslyckas jag.

Någonstans tror jag ändå att det finns en poäng att dela livet med någon som befinner sig i ens eget åldersspann – säg plus/minus fem, tio år. Man har gemensamma referensramar och ungefär lika lång tid till döden (om inget oförutsett händer).

Om jag skulle bli ihop med någon som är i pensionsåldern så tror jag först och främst en maktförskjutning skulle ske. Eftersom min hypotetiska pojkvän har levt ett halvt liv längre än jag vet han automatiskt lite bättre (även om han inte gör det så utgår han från det). Och dessutom skapade han sin identitet som man under en helt annan tid då varken pappaledighet eller strykning av tvätt hade hög prioritet. Jag tror att en omedveten (eller medveten) underordning som kvinna i den relationen är näst intill oundviklig. Jag har aldrig varit mycket för att reduceras till en ung, snygg och fräsch accessoar som osäkra äldre män skaffar istället för hörapparat.

Jag vill inte vara så förutsägbar så att jag säger att alla unga tjejer som är ihop med gamla män söker en fadersgestalt och/eller ett arv. Men sedan undrar jag vad det annars skulle vara som lockar. Kanske är det roligt att vara ihop med någon som är pensionär så man får mycket tid ihop? Vad vet jag?

Att mannen sedan blir tröttare, svagare och kanske sjuk när man själv är i 40-årsåldern är ju faktiskt också problematiskt även om romantiker brukar mena att man inte är så pragmatisk om man nu blir kär. Men själv har jag alltid varit lite överdriven när det kommer till konsekvenser. Det är kanske därför jag aldrig har intresserat mig för män annat än i min egen ålder.

Säkert finns det massor av lyckliga par där ute från olika generationer men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av att det låter besvärligt. Ungefär som när jag var ihop med en spanjor och aldrig kunde prata normalt – vilket i min värld i stor utsträckning innebär tusentals referenser till olika populärkulturella fenomen som kantat just min generations uppväxt. Att direktöversätta Leila K:s uppgång och fall eller valda dialoger ur Torsk på Tallinn är det bästa sättet att döda stämningen.

Eh?