Mitt envisa samvete tog över här i eftermiddags och jag kunde inte låta bli att ringa polisen och förtälja mitt vittnesmål från nattens brott. De blev glada. Eller jag fick i alla fall en lite uttråkad telefonist hos närpolisen att jaga upp sig på ett positivt sätt. Tyvärr hängde hennes registreringsskyltsystem sig flera gånger så jag fick aldrig reda på vem den vita skåpbilen tillhörde. Jag tror visserligen inte att hon hade gett mig namnet. Det sjuka var min personbeskrivning:

Polisen: Hur var gärningsmännen klädda?

Jag: Träningsbyxor – sådana där med vita ränder på sidan. Mörka jackor. Kepsar. Och snusnäsduk.

Polisen: Snusnäsduk?

Jag: Jag skojar inte. De hade snusnäsduk. Kanske inte allihop. Och jag tror inte de hade knutit fast dem över munnen som en bov i en Bamsetidning – men ändock – snusnäsduk.

Nu hoppas jag att jag slipper bli kallad till Tingsrätt eller liknande. Måste man svära på bibeln då?

Under de senaste månaderna har Garofalos pasta börjat dyka upp i hyllorna på Ica och Hemköp bland annat. Första gången jag kom i kontakt med detta märke var i Rom för drygt ett år sedan. Då hade jag nämligen lämnat halva resväskan tom för att kunna frakta hem så mycket pasta som möjligt. Eftersom det kändes trist att köpa Barilla så föll valet på några kilo Garofalo-pasta. Den var oerhört god och framför allt oerhört billig. Varje påse kostade 0,99 Euro och lyxpasta (papardelle och Schiaffoni) kostade väl 1,20. Jag var rädd att pastan skulle hålla låg kvalitet men det gjorde den som tur var inte. Ibland har man tur och det billigaste är också det godaste.

Det som irriterar mig lite med Garofalos sverigelansering är överpriset de har satt. Helt plötsligt ska Garofalopasta vara lyxalternativet och kostar ofta dubbelt så mycket som Barilla. Och i Italien är Barilla dyrare än Garofalo. Förstår ni hur jag menar? Inte för att Garofalo är en dålig pasta men det blir lite löjligt när man ska introducera en lågprisvara som superexklusiv. Själv väntar jag en och en halv vecka sedan fyller jag på mitt Garofaloförråd i Rom igen.

Elvir Laka till vänster och Davor Ebner, sångaren i Regina till höger

Så här i Eurovisionbaksmällan började jag fundera lite över Bosnien-Hercegovina. Förra året gick de ju all in och skickade iväg Elvir Laka som är en slags konstnärlig bosnisk mångsysslare och som spelat in skivor, bott i Brooklyn och är tydligen välkänd där nere i Bosnien. Jag älskade såklart hans låt. I år fortsatte Bosnien-Hercegovina på samma lilla vingliga stig av halvalternativ balkan-indie med bandet Regina. Jag var nog inte den enda som fick starka vibbar av My Chemical Romance-videon ”Welcome to the black parade” när jag såg det uniformsklädda bandet på Eurovision (jämför Regina med My Chemical Romance här och här). Trots att jag själv inte är ett emo-fan (har lite åldern emot mig där) så kunde jag ändå inte låta bli att hålla Bosnien som favorit även denna Eurovision.

Nu börjar jag undra om hela Bosnien-Hercegovina i själva verket består av en massa häftiga människor – att Sarajevo är en smältdegel av kreativa, musikaliska och galet klädda personer. Att slamriga små rockbarer kantar gatorna och vintageshoppingen är fulländad. Kan det vara så att utan att vi översittande svenskar har någon aning om det är det Sarajevo som är the place to be nu för tiden?

Under de senaste veckorna har jag förbannat en yngling som hör hemma på vår gata. Han har nämligen införskaffat en fyrhjuling som han kommer hem med varje kväll vid midnatt. Då brukar han roa sig med att rejsa längs gatan och sedan slajdparkera lite lojt i någon ficka när han är klar med sin alldeles outhärdliga bullerleksak. Senast igår kväll var jag sugen på att gå ner och punka däcken med brödkniven.

För några minuter sedan släckte jag lampor och befann mig vid fönstret ut mot gatan. Där ser jag följande scenario äga rum: en smutsig vit skåpbil tvärnitar vid den slarvigt parkerade fyrhjulingen. Tre unga män klädda i bomberjackor, snusnäsdukar, kepsar och träningsbyxor springer ut ur bilen och hjälps åt att baxa in fyrhjulingen i skåpbilen. Det tar ett par minuter då skåpbilen inte är jättestor. En till kompis kommer ut från förarsätet och argumenterar viskande med stressat kroppspråk. Slutligen går fyrhjulingen in i skåpbilen och killarna kastar sig in i bilen och sladdar därifrån.

Jag vet inte om detta är en skruvad hälsning från Gud som vill visa på att han hör mina önskningar eller om det bara är en vettig sammanfattning av hur min gata brukar se ut.

Oavsett vad så tog jag i alla fall registreringsnumret. Kunde inte låta bli.

De två sista 24-avsnitten av säsong sju ligger i pajpen. Det är lite sent att satsa på en sådan rafflande upplevelse nu. Vi tänker mer att vi laddar ett knappt dygn och kör det imorgon kväll. Igår såg vi nämligen säsongsavslutningen av Lost – vilken jag för övrigt tyckte var lite sådär – och därför kan man behöva en kväll fri från hög puls orsakad av tv.

Tv-serier jag ser fram emot nu när säsongsavslutningarna strösslas över oss:

• True Blood – säsong två (premiär 14 juni)
• The Wonderful Maladys (förhoppningsvis premiär i höst)
• The Tudors – säsong 3 (som går just nu men lär komma till svt till hösten)
• Gossip girl-spin off:en som ska utspela sig på åttiotalet men sedan ett par veckor sägs ha blivit inställd (jag hoppas fortfarande på motsatsen).

Jag lovade ju att skriva ett inlägg om mitt förhatliga bloggnamn. Jag tror många kan enas om det faktum att La Dolce Vita vs Hell i Stockholm kan vara ett av bloggvärldens mest pretentiösa och löjliga namn. 

Så här gick det till när jag valde det: Jag bestämde mig för att skaffa en blogg från en sekund till en annan och när jag fick denna idé befann jag mig hemma hos en kompis och hade några minuter över. När frågan: ”vilket namn ska du ha på din blogg?” dök upp så tänkte jag i ungefär 40 sekunder innan jag skrev det. Först och främst hade jag en ambition att byta namn så fort jag fick tid över. Det hände ju uppenbarligen aldrig. Sedan har jag alltid varit en sådan person som trivs lika bra med klackskor och champagneglas på lyllig fest som med skinnjacka och öl i plastglas på rockbar. Jag är så att säga lite både och. Personlighetsmässigt är jag nog också något åt det hållet. Ena dagen är det sol i sinnet medan nästa dag är ångestladdad gyttja. Alltså ville jag visa på två extremer: härligt liv kontra helvete. Så utspelar sig bloggen främst i Stockholm. Därför fick jag bloggvärldens längsta bloggnamn som innehåller inte färre än tre olika språk.

Detta fungerade ganska bra en tid. Sedan fick bloggen lite fler läsare och snart blev jag inbjuden till olika tillställningar som hade med bloggen att göra. Det var då jag på allvar började hata mitt bloggnamn. För tänk er själva att inför ett tjugotal andra bloggare tvingas ställa sig upp och presentera sig själv och sin blogg när den heter La Dolce Vita vs Hell i Stockholm. Dessa oändliga presentationer blir ju inte lättare när jag skäms så mycket för mitt töntiga namn så jag mumlar fram det urtyst och snabbt. Ingen hör och det är alltid någon som ber mig upprepa det jag just sa. Senast i fredags hamnade jag i en sådan situation och skäms fortfarande när jag tänker på hur sluddrigt jag uttalade orden och hoppades att fokus skulle försvinna från mig.

Problemet är ju att nu är det lite sent att byta. Visst – jag kan skaffa en ny blogg eller helt enkelt byta namn på den. Men det känns lite som att sparka på den här stackars  bloggen som redan ligger. Den får fortsätta heta ett löjligt namn. Däremot har jag varit mer skonsam i bloggadressen som numera är http://blogg.aftonbladet.se/malincollin. Om jag hade tagit hela bloggnamnet hade det antagligen inte fått plats i adressfältet.

Jag vill inte på något sätt verka gnällig. Jag om någon är den som har omfamnat och väntat ivrigt på det här nya bloggverktyget. Och trots att jag har varit förberedd på buggar och småproblem vid lanseringen av en så stor tjänst finner jag mig själv med en hjärtfrekvens på 400 slag i minuten och river mitt hår likt matadoren i Tjuren Ferdinand. Inget av det jag vill göra fungerar. 

 

1. Jag kan inte logga in i vare sig min verson av Firefox eller Internet Explorer. I Chrome fungerar det skapligt förutom att verktygsfältet försvinner då jag skriver inlägg.
2. Jag har sedan halv tre försökt ladda upp ett sidhuvud (en header) som stämmer perfekt med den angivna storleken. Problemet är att den vägrar synas. Däremot såg jag den dyka upp på en för mig okänd blogg – ovanpå denne persons egna sidhuvud. 
3. Mitt bloggnamn som jag har haft i tre år (det kommer ett inlägg senare som behandlar mitt hat till detsamma) är för långt och detta bloggverktyg tillåter bara bloggnamn som har ett fåtal bokstäver vilket gör att min blogg numera är känd som ”La Dolce Vita vs Hel”. Vadå hel? 
4. Jag vill absolut inte ha Aftonbladets notiser i min högermarginal. Lika lite vill jag ha ”senaste inlägg” och ”senast kommenterat”. I förra verktyget kunde man ta bort det men här hittar jag inte den funktionen.

 

Imorgon är det alltså dags för denna blogg att byta skepnad. Inte nog med att det tekniska kommer att blir bättre – (vilket ni visserligen inte märker men jag kommer att slippa använda tre olika webbläsare för att länka) utseendet kommer också att bli nytt. Sedan tillkommer fördelen att denna blogg efter tre år kommer att få en ordentligt bloggadress vilket innebär att ni slipper komma ihåg en omöjlig sifferkombination för att hitta hit. Ni som prenumererar behöver dock inte oroa er – denna adress kommer att fungera parallellt med den nya. Enligt uppgift kommer bloggen ligga nere under dagen och förhoppningsvis kicka igång framåt sen eftermiddag. Det är då jag hoppas att min bloggirritation (läs: trasig besöksstatistik, tre webbläsare för att skriva ett blogginlägg, avsaknad av kategorier, löjlig bloggadress etc) kommer att vändas till superpepp och kreativitetsfontäner och den här bloggen kommer att bli ett strå vassare. Är ni med mig?

(Jag lade upp ett foto enbart för att de flesta bloggare verkar vara besatta av att visa upp fem, sex bilder på sig själva varje dag och jag helt enkelt inte ville vara sämre. Dock var detta det enda jag hitta där jag inte hade lysande röda ögon, korsbett och fokus liggandes på okänd karl sju meter bakom)

Idag lyckades jag med den omöjliga prestationen: JOGGA! Jag kunde inte låta det gå två veckor sedan jag tränade sist så trots pollen, värmebölja och andnöd ”sprang” (blev omgådd av ett par pensionärer så det var väl inte hög hastighet direkt) jag i fyrtio minuter. Nu: död. Men istället för att lämna jordelivet tänkte jag leta upp en viss Popjunkie och Minijunkie på okänd parklek på Söder. Sedan ska jag förbereda middag då min kille återkommer till Sverige efter grabbhelg i Köpenhamn. Har inte pratat med karln sedan fredags så man vet inte så noga om vi fortfarande är ihop och sånt. Kanske är han kvar i den danska huvudstaden och har flyttat in hos en dansk donna?

Eurovisionkväll med syrran ikväll. Vi åt tortellinins Rolls Royce, chips med dipp och en brownie. Själva musiktävlingen var (om möjligt) mycket sämre än vanligt. När vi såg norrmannen (med vitryskt påbrå) såg vi en vinnare och rätt fick vi. När det var två länders röstning kvar skickade vi ett sms till vår minsta syster där det stod: ”Vi börjar tro att Norge står som segrare ikväll”. Det tyckte vi var kul i all sin anspråkslöshet. Mia svarade: ”Jag tror nog att Litauen drar ifrån och skräller framåt slutet” (Litauen låg näst sist). Ungefär lika anspråkslöst kul. Inte såhär i efterhand såklart. ”Man var tvungen att vara där”.

Sedan halvtittade jag och Anna på Hotshots 2 och insåg att mellanstadiehumorn och dagens humor inte längre var identisk. ”Om tre glas vin kommer vi möjligen att börja skratta men då är vi väl också på en mental mellanstadienivå”, menade Anna. Vi provade inte att gå så långt.

Annars har jag efter en timme i solen på Nytorget lyckats bränna mitt ansikte. Det är inte sommar på riktigt förrän Malin är röd i fejan.