Mitt envisa samvete tog över här i eftermiddags och jag kunde inte låta bli att ringa polisen och förtälja mitt vittnesmål från nattens brott. De blev glada. Eller jag fick i alla fall en lite uttråkad telefonist hos närpolisen att jaga upp sig på ett positivt sätt. Tyvärr hängde hennes registreringsskyltsystem sig flera gånger så jag fick aldrig reda på vem den vita skåpbilen tillhörde. Jag tror visserligen inte att hon hade gett mig namnet. Det sjuka var min personbeskrivning:

Polisen: Hur var gärningsmännen klädda?

Jag: Träningsbyxor – sådana där med vita ränder på sidan. Mörka jackor. Kepsar. Och snusnäsduk.

Polisen: Snusnäsduk?

Jag: Jag skojar inte. De hade snusnäsduk. Kanske inte allihop. Och jag tror inte de hade knutit fast dem över munnen som en bov i en Bamsetidning – men ändock – snusnäsduk.

Nu hoppas jag att jag slipper bli kallad till Tingsrätt eller liknande. Måste man svära på bibeln då?