Ord jag avskyr: pub. Det finns inget ord som kan få mig att känna så stort avstånd från mina medmänniskor som när ordet ”pub” används istället för ”bar”. Naturligtvis talar jag inte om de där näst intill karikatyrartade brittiska eller irländska pubarna – för de är just en pub. Jag talar om vanliga barer. Och själva aktiviteten: ”att gå till en mysig pub”. Jag går aldrig till en mysig pub. Jag går till en bar. Jag inbillar mig att människor som gillar att gå till mysiga pubar också gillar Per Gessle, stamp med fot i takt med pub-livemusik och flirtar med ambulansförare. Och där har du en av mina fördomar, Mymlan.

När vi kom till Rom berättade kvinnan som ägde hotellet att det även pågick ett G8-möte (och något som jag och Niklas uppfattade som ”arméns tatueringsmässa” (?)). Detta innebar att staden kryllade av poliser. Det var lokalpoliser, militärpoliser med röda revärer på byxorna och stora maskingevär och det var stidsvagnsliknande fordon som körde omkring.

Vid ett par tillfällen fick jag förmånen att skymta italienska civilspanare. De uppfyllde alla mina fördomar med råge och lite därtill. I en polisbil såg jag två äldre herrar klädda som de skulle på ett bättre bröllop med mörka kostymer, stärkta vita skjortor, mörka slipsar och stora Armani-solglasögon. Hade jag vågat skulle jag ha knäppt ett foto. Några timmar senare såg jag en karl som blev skjutsad runt Piazza Navona av en vanlig poliskonstapel. Karln i förarsätet bar ljus sommarkostym, vit skjorta och en bjärt turkosfärgad slips. Håret på hans överkammade flint vajade i vinden och i munnen satt en gigantisk cigarr. Jag var hänförd av den filmiska stämningen.

Om man hade varit en kvinna i fyrtioårsåldern som gillar polis/brandmän-killtypen så hade man blivit helt tokig av de stiliga militärpoliserna som i skottsäkra västar, grova kängor, baskern på sniskan och perfekt utmejslade ansiktsdrag som tog en kaffe på stående fot med ett öga på Giro D’Italia.

Själv är jag kanske inte så mycket för polistypen (trots det jag just har skrivit) men om ni vill läsa en historia om hur jag och min syrra hamnade på dejt med spanska poliser tycker jag att ni ska läsa det här blogginlägget.

Här kommer några foton från Rom. Det är tre rätter mat men i sanningens namn kommer efterrätten från en annan kväll. Efter en boll mozzarella är man inte jättesugen på exempelvis Tiramisu (pastan är en slags napolitansk ragú med ricotta). I lördags kväll avslutade jag och Niklas med några Corona på takterrassen med Santa Maria della Vittoria (Änglar och demoner-kyrkan) i bakgrunden efter en supermiddag på mysig, slingrande gata.

Samtal jag och min syster Mia just fört angående det mystiskt försvunna Air France-planet:

Mia: Det här med planet alltså – så sjukt uppenbart Lost-stämning. Har du läst mitt blogginlägg förresten?

Jag: Nej, jag har inte hunnit.

Mia: Charles Widmore borde de ju ta in i förhör. Ett plan försvinner ju inte bara sådär i ”en blixt” om det inte är Lost-öns blixt om du fattar hur jag tänker.

Jag: Jag kan bara hålla med. Det finns för många lösa trådar för att man ska gå på det liksom.

Mia: Stackars dem ändå. Sitta på den där jäkla ön. Inte vad de hade förväntat sig liksom.

Jag: Hur obehagligt skulle du känna att det vore om just dessa människor dyker upp i säsong 6 av Lost? Att liksom hela flygkraschen visas och ett gäng fransmän och brasilianare får bygga läger på stranden liksom.

Mia: Eh! Spooky!

Jag: Jag tror det är en fransk tv-kanal som ska börja göra en realityversion av Lost som sänds till hösten. De har plockat ner planet. Sedan smygfilmar de alla överlevande och utsätter dem för läskiga saker och sånt.

Mia: Halvjobbigt för de anhöriga som liksom har begravt sina nära och kära och så dyker de upp på primetime i september och smygfilmas.

Jag: Men det känns lite så: Frankrike ska försöka knäcka USA genom att dra realityformatet så långt det övervhuvudtaget är möjligt.

Mia: Statlig tv-kanal it is! Air France är väl också statligt? Enkelt att koka ihop den här idén.

Jag: Fransmännen lär ju starta en strejk som vanligt när de inser grejen men man kommer aldrig att kunna skoja bort de där tittarsiffrorna.

Nu kom jag just innanför dörren efter en lång resa från Rom. Idag vräkte regnet ner när vi vaknade så efter en frukost på rummet och lite slappande checkade vi ut och begav oss mot Termini för att leta upp ett tåg till Parco Leonardo som är ett stort köpcentrum nära flygplatsen. Efter lite hjälp av en liten italiensk gubbe som verkade jobba lite ideellt på stationen (man kan tänka sig att han jobbade i tågbranschen förr men efter pensionen längtar tillbaka och går dit och hjälper turister på egen hand) så hittade vi ett tåg som tog oss till Trastevere var vi sedan kunde byta till nästa tåg. På Parco Leonardo åt jag en pizzaslice och shoppade sedan mat: en stor parmesanost, en provolone som såg ut som en kalebass, karl johansvampsbuljong, min favoritpasta bucatini, lite pesto, dyra körsbärstomater i burk och annat smått och gott. Sedan följde flygplatsköande från sin värsta sida och slutligen Stockholm och hem. Nu är det jag som ska sova.