Så sitter vi här slutligen – ute på landet. Två personer med varsin Mac i knät med lika trådlös uppkoppling som i stan. Den enda skillnaden är att här är det tyst och jag sitter som en makaron. Lite väl tyst känns det som nu. Jag tycker jag ser skuggor ute i mörkret mellan träden hela tiden. Spökångesten/galen mördare-ångesten verkar tydligen krypa fram. Den slipper man ju i stan. Just nu tackar jag min lyckliga stjärna att jag inte är här själv. Då hade jag inte sovit en blund. Men imorgon, när vi vaknar kommer det vara underbart att sitta och äta frukost med utsikt över sjön.

Ni som känner er osäkra på huruvida man borde kallas sig feminist eller ej, eller ni som inte är helt säkra på vad feminism egentligen innebär – alla ni borde läsa Sandra Beijers välarbetade svar. Hon bad sina bloggläsare ställa frågor om just feminism och har sedan tillsammans med en genuskunnig vän och Stockholms Universitets Centrum för genusstudier svarat på frågorna på ett enkelt sätt utan svåra akademiska ord. Läs här.

De senaste dagarna har jag känt mig så överdrivet irriterad på medmänniskor. Inte på folk jag känner utan på alla andra. Ni vet de som går långsamt före en på trottoaren, tre personer i bredd när man själv har bråttom. Eller pensionärerna på Ica som betalar hela veckoinköpen (fiskgratäng med dill, rullsylta (finns det något som heter så?), en citron, kokt medvurst och Bullens pilsnerkorv på burk) med småslantar och långsamt, likt sengångare, lägger i femtioöring efter femtioöring i de där kontantmaskinerna i kassan. Eller de två mammorna med varsin barnvagn som låste in mig i ett hörn på Twilfit genom att bilda Bugaboo- och gravidkilos-mur så jag inte kom ut från tränings-bh-hyllan. Inte ens när jag hade sagt ”ursäkta” tre gånger. Eller de svajiga heroinisterna som blockerar Ringens utgång för att ”Sonny” just raglade förbi och de måste hälsa. Lika långsamt som pensionärerna men en aning ryckigare.

Med stor sannolikhet är det jag själv som är problemet. Att störa sig osunt mycket på folk runt omkring brukar vara ett mycket tydligt tecken på att man är stressad och behöver lugna ner sig lite. Därför är det extra skönt att jag drar till skogen ikväll. Efter sommarmiddag hos min killes familj hoppar vi i bilen och kör en dryg timme tills vi kommer till sjö, skog, 1600-talstorp, en tomt som är lika stor som mitt kvarter och tystnad. Ungefär precis vad jag behöver nu.

Det är inte förrän nu jag får dras med sviterna av Sterings konkurs i höstas. Jag bokade nämligen precis flygbiljett till Barcelona i augusti. Under många fina år har jag alltid kommit över prisvänliga direktbiljetter Stockholm-Barcelona. Flyg med byten känns som det hör till nittiotalet. Men nu ska jag alltså flyga över Prag både dit och hem. Dubbelt så lång restid på nervägen och tre gånger så lång tid tillbaka. Det hade varit okej om min slutdestination vore Barcelona – men nej, jag ska åka snigeltåg till byn som går typ en gång om året i rusning. Det här kommer att bli en mycket lång resa, känner jag. Men samtidigt: urskönt att ha fått det gjort.

När jag började ettan var jag oerhört nervös. Jag kände inte så många barn i min egen ålder. I min by var jag nämligen den enda som var född -78 och den enda tjejen förutom min lillasyster. 1800-talsskolan låg i grannbyn, en tvåkilometerssträcka på spikrak landsväg mellan enorma sockerbetsfält. Men snart var vi 14 klasskamrater som spelade kula, hoppade hage och twist på rasterna.

Min fröken var vansinnigt snäll men lite sträng. Hon var en grannbys kyrkoherdes fru. Varje morgon gick hon fram till orgeln som med största sannolikhet kom från tiden skolan grundades och satte sig och började spela. Vi barn stod upp bredvid våra bänkar och sjöng ”Din klara sol går åter opp”. Efter morgonpsalmen började lektionen. Så fort någon vuxen kom in i klassrummet ställde vi oss upp och hälsade unisont: ”Godmorgon”.

Ettorna skulle lära sig läsa. Jag hade redan läst och skrivit i tre år. Min fröken samlade ihop Läsa Tyst-böckerna från både låg- och mellanstadiet och tog med mig till materialrummet. Där placerade hon en skolbänk och en stol och sa att jag gärna fick sitta här och läsa i lugn och ro så skulle hon rätta mina svar i lektionens slut. Materialrummet kändes som mitt eget lilla himmelrike och skrivuppgifterna var de allra roligaste. Jag tror jag gjorde klart sexans bok i tvåan.

Jag tycker att det är lite småroligt att äntligen ha tillgång till ett bra statistikverktyg till den här bloggen. Jag har funderat på att göra lite sökordspoesi då jag emellanåt fnissar lungorna ur mig hur vissa personer har hittat hit. Idag började jag för första gången titta lite på nätverksplatserna och fick helt plötsligt kalla fötter. Nu vet jag att människor dolda bakom dessa nätverk läser min blogg. Inte bara en gång utan regelbundet och ganska länge varje gång:

• Rikspolisstyrelsen
• Domstolsverket
• Ett tiotal väl ansedda advokatbyråer
• Riksdagen

Förstår ni om jag känner mig som en brottsling?

Gud vad jag älskar småungar i solglasögon! Och visst är det befriande att se ett kändisbarn (Violet Affleck – Ben Affleck och Jennifer Garners äldsta dotter) som inte ser ut som en utklädd docka av kött och blod. Joggingbyxor och galen vetenskapsmans-look slår alltid Armani när man är typ tre år gammal.

Den här hemliga filmen – direkt från Sverigedemokraternas valvaka förra söndagen får i alla fall mig att skratta idag. Hahahaha. På riktigt – ta er en titt! (Tack Prankmonkey för spridning av film).

Hemliga bilder från Sverigedemokraternas EU-valvaka from Avanti Video on Vimeo.

Här är två låtar som jag avgudade när jag var 13 år. Jag minns hur jag älskade mystiken kring The KLF och deras The Justified Ancients of Mu Mu-föregångare. Allt var liksom höljt i dunkel kring de där två acid house-snubbarna. Sedan blev jag helt besatt av U96:s technoversion av Das Boot-filmens tema. Suggestiv så det gick in i märgen (och mer likt Speak – The Hungarian Rapper idag kan man tycka). Jag vet inte om jag tycker att de fortfarande håller men jag kastas tillbaka 18 år med fasansfull kraft. Och nostalgi går ju för det mesta hem.

Jag drabbades just av ett mycket starkt sug efter lax och dillstuvad färskpotatis. För en sekund kom jag inte ihåg hur jag brukar göra dillstuvningen men då slog det mig att jag en gång har skrivit ner det i min matblogg. Så nu kan jag laga efter eget recept. (Måste börja uppdatera den igen. Har bara haft lite problem med batterierna i min kamera vilket har gjort att jag har tappat sugen lite. Ska köpa nya och börja fota mina middagar igen).