Jag läser just nu de sista sidorna i mastodontboken Blonde av Joyce Carol Oates (som för övrigt är fantastisk) och började fundera på hur kul det hade varit att se en filmatisering av just denna bok. Döm om min förvåning när jag trillar över en CBS-miniserie från 2001 som bygger på boken. Jag hade inte en aning om att den hade gjorts. Nu försöker jag se om jag kan beställa hem den över Atlanten. Lite besviken blev jag dock när jag såg att de hade satt Poppy Montgomery som Marilyn. Det är ju den där lite trista blondinen i den halvkackiga tv-serien som heter Without a trace. Inte i närheten så snygg som Marilyn Monroe var.

Jag kom att tänka på tre skånska uttryck/ord som jag aldrig har använt (jag är liksom en halvfalsk skåning som talar med skorrande R men med sparsamma diftonger och i princip inga skånska uttryck då mina föräldrar inte alls kommer från Skåne).

-I fjor (nu använder jag aldrig i fjol heller – jag brukar föredra att säga exempelvis ”förra hösten”. Det som fascinerar mig med detta uttryck är att det skrivs i skånska dagstidningar.)

-Bytat (istället för bytt. Så snackade alla i min by)

-På jobb (istället för på jobbet. Det är en av de mest skånska uttryck jag känner till – alla skåningar slänger bort bestämd form i detta ord.)

Den här rubriken tillsammans med bilden kan vara det roligaste jag har sett idag. Jag ser framför mig hur någon redigerare har letat upp en bild med katter vars ögon säger ”skjut mig INTE” och sedan bara slängt ut den här kallsinniga och ondskefulla rubriken. Jorbruksministern framställs i bästa fall som Cruella De Vil.

I natt kunde jag inte somna. Jag låg vaken till kanske fem. Det var ljust i alla fall. Det enda jag kunde tänka på var att jag inte kom på hur man säger ”Det var en gång” på franska och spanska. Jag blev helt tokig men ville inte gå upp och slå på datorn då det skulle paja min sömnlöshet ännu mer. Jag böjde verb för mig själv helt enkelt. Ett alternativ till att räkna får.

Idag kom jag på: Il était une fois – så heter det ju på franska. Spanska googlade jag fram och Había una vez heter det ju såklart. De där uttrycken satt bara långt inne.

Det är sådana problem som uppstår när man kvällen innan har tittat på en barnfilm om sagor.

I lördags var jag inne i en katolsk kyrka i Rom ett slag. Det var en till storleken liten kyrka, kanske mer i närheten av ett kapell och därför blev de utsmyckningar som brukar känneteckna just katolska kyrkor nästan överväldigande. Knubbiga kerubmålningar och guldfärgade sirliga mönster trängdes i taket. Hela väggarna var täckta av marmordekorationer. Statyer av Bernini ramades in av guldstrålar i meterstorlek och på ena kortsidan hade någon stoppat ner en skyltdocka, utklädd till ett kvinnligt helgon i en plexiglaskista bara sådär.

Det var då jag såg den uppenbara kopplingen mellan katolsk och lutheransk inredningsstil. När reformationen på femtonhundratalet nådde Sverige rev man ut alla påkostade guldkrucifix, överpimpade helgonstatyer och dyrbara utsmyckningar som påminde om katolicismen. Kyrkan skulle vara stram och simpel.

I dagens Sverige eftersträvar vi minimalism: vita kök med borstat stål, ljusa träslag, vitmålade knarriga trägolv, en enkel matta med accentfärg som återkommer i den stora vasen på golvet i vilken några smala strån sticker upp. Några värmeljus i enkla Iittalaljusstakar placerade på soffbordet, rena linjer, en diskret gardinkappa och genomtänkt punktbelysning.

I sydeuropeiska hem brukar man finna en gigantisk tv-möbel och bokhylla i ett gjort i något mörkt träslag. Denna möbel är oftast intill bristningsgränsen full av torkade blommor i guldfärgade vasar, några gamla fotbollspokaler från sonen i huset, små porslinsfigurer föreställande lilla Jesusbarnet i otaliga utföranden, ett par guldkors, en enhörning i pärlemorsskimrande porslin, guldinramade familjefoton i alla storlekar och nio olikfärgade virkade små dukar krönta med handmålade glas fyllda med småmynt. Ikea har fortfarande inte helt tagit över varpå soffan ofta har ett par decennier på nacken och dekoreras med virkade kuddar och plastöverdrag på ryggstödet. Det bästa porslinet används inte utan har en hedersplats längs en hel kortsida i vardagsrummet och inte sällan finner man ett krucifix på väggen med ett litet bord under där stearinljus trängs i guldljusstakar.

Våra svenska hem ser helt enkelt ut på samma sätt som femtonhundratalets Luther hade önskat. Överdrivet plåtter anses vara smaklöst och tacky. I sydeuropa är man präglad av skönhet genom katolicismen. Och själva påven skulle vara stolt om han steg över tröskeln.

En skyltdocka i plexiglaskista – Santa Maria della Vittoria-kyrkan i Rom. Foto: Niklas Jakobsen

Intressant reaktion: Jag och min kille sitter framför varsin dator här hemma (med Facebook, Twitter, Jaiku, msn och mailen öppen) och plötsligt ringer det på dörren. Båda tittar på varandra med fasa i blicken, lyfter frågande på ögonbrynen – ”väntar du besök?” frågar våra miner. Vi skakar på huvudet och ingen gör någon ansats till att resa sig för att öppna. Plötsligt säger min kille: ”Just det – min brorsa skulle ju komma förbi!” och går bort till dörren.

Förr i tiden utgjordes den sociala samvaron av att folk ringde på hos varandra lite hipp som happ för att låna en kopp socker eller ta en kopp kaffe. Nu existerar den sociala samvaron på internet och panik infinner sig varje gång någon försöker umgås utan förvarning IRL.

Imorgon invaderar min släkt Stockholm för att på fredag fira att min minsta lillasyster tar examen. Mormor och Morfar ska även göra en avstickare i form av en liten lyxkryss på gigantisk båt full med rika amerikaner. Jag frågade var kryssningen gick. ”Till Leningrad”, sa de i kör. Och helt plötsligt uppgraderades den där lyxkryssaren till en tidsmaskin också.

Jag förstår inte hur jag kan ha missat att den första officiella New Moon-trailern har släppts! Här är den i alla fall att beskåda. Är det bara jag eller ser vargarna lite töntiga ut? Typ dåligt gjord shapeshiftning.

Jag tror att jag under de senaste månaderna har gått igenom något av en 30-årskris. Konstigt nog slog den inte till förrän jag fyllde 31. Plötsligt kändes det som att livet kom i kapp. Att det börjar bli försent att göra en del saker. Att jag enligt alla mått och synsätt borde vara vuxen. Problemet är väl att jag inte känner mig särskilt vuxen bortsett från det självklara i att betala räkningar, laga middag, tvätta regelbundet och inte vilja gå ut fem kvällar i veckan.

Hur definierar man vuxen? För mig är det ett ord som inkluderar ett mer inrutat liv, förutsägbarhet och familjebildning. För mig är det tre ganska trista kriterier. Nog för att jag numera kanske föredrar en viss förutsägbarhet jämfört med nollkoll-livet man levde i nittonårsåldern men samtidigt vill jag inte bara stanna upp – liksom fastna och vissna i ett liv som bara levs på tomgång. Och inrutat liv: jag hatar själva tanken på det. Men samtidigt vet jag ju att jag skulle må urdåligt om jag bara släppte all kontroll och tog alla dagar som de kom, hej hopp och utan någon som helst planering. Vad skulle vinnas med det, liksom? Diskberg, otvättade underkläder och avsaknad av glädjen att se fram emot saker och ting?

Och barn är jag så oerhört icke-sugen på. Helt ointresserad. Inte för att jag känner någon slags barnaversion i allmänhet utan bara för att jag inte på något sätt känner mig redo för den typen av åtagande. Det är kanske där krisen har sin grund: när man är 31 borde man kanske enligt gängse regler vilja bilda familj. Men jag känner inte det. Jag är helt enkelt inte klar med mig själv. Och kom inte med motargument som ”när man får barn slutar man vara så självanalyserande och självupptagen – man lägger fokus någon annanstans och mår mycket bättre”. Det är inte så jag menar. Om jag någonsin ska skaffa barn vill jag inte att det redan innan barnet ens är påtänkt ska kännas som en fruktansvärd börda – något urjobbigt, ångestladdat och oerhört pressat. Så känns det nu: som att jag i min ålder borde längta, borde tycka att det vore underbart och berikande med en unge. Just nu känns det som att jag inte kommer att tänka på fortplantning förrän pressen är borta – vid fyrtioårsstrecket ungefär. Om ens då. Sedan kan man ju ändra sig. Problemet är väl att jag inte har ändrat mig alls sedan jag ”blev vuxen” – om vi räknar från att jag tog studenten.

Egentligen kan jag ju bara sälla mig till de som är frivilligt barnlösa – de som inte vill ha barn. Men samtidigt är jag så intryckt i den samhälleliga normen att det känns fel att ens tänka mig en framtid som består av att odla växter och läsa finkulturell litteratur istället för att skaffa dagisplats, agera tandfé och fira konfirmation. För någon gång i den avlägsna framtiden vill jag kanske ha en familj trots allt och då börjar det bli dags att fundera över det ganska snart och då är vi tillbaka från början att jag bara känner press och ångest inför familjebildning. Det är den här loopen som känns besvärlig och på grund av den försöker jag fatta ett beslut som ska vara här och nu – liksom inte springa iväg fyrtio år in i framtiden. Det innebär att jag aktivt bestämmer mig för att jag inte vill ha barn nu. Om fyra, fem år kan jag ta upp ämnet med mig själv igen och fatta ett nytt beslut. Fram tills dess: bara vara jag (och min kille förstås) och kunna välja vilken vuxennivå jag vill ligga på efter dagsform.

Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk blev en av mina semesterböcker (ja, jag läser oerhört snabbt). Egentligen borde jag inte ha gillat den eftersom den innehöll flera av de beståndsdelar jag ogillar när det kommer till böcker: dravliga relationsproblem, ”skriva på näsan”-språk (jag älskar lite isbergsteknik och känslor dolda bakom meningar och den där biten) och medelklass/medelåldersångest. Konstigt nog tyckte jag istället att boken var urbra. Jag plöjde den på något timme. Så här lyder baksidetexten:

”Anna och Mats åker på en veckas semester till Sicilien i närheten av vulkanen Etna tillsammans med sina två barn, Molly, sju år, och Sebbe, elva. Våren har varit tung och veckan på Sicilien, som de egentligen inte har råd med, är ett försök att bryta en ond cirkel. Barnen är förväntansfulla och ser fram emot att få blicka ner i en riktig vulkan.

Ändå håller på att förgifta varandra och barnen med surhet och bitterhet. Mats tystnar och Anna förlorar sig i fantasier om Den Andre. De driver varandra till en gräns där de håller på att tappa kontrollen. Ett spänningstillstånd som börjar bli farligt…
Resan skulle bli en början till förändring. Men kan de mötas igen? Och vill de det?

Helena von Zweigbergks nya bok Ur vulkanens mun är ett laddat relationsdrama om konflikter, svek, drömmar och kärlek som fullkomligen tar andan ur läsaren.”

Ett varningens tecken till de som inte känner för en rejäl dos ångest då givetvis – för den känslan är oundviklig när man läser den här boken.