Britney Spears är ju som bekant i Stockholm och Aftonbladet fångade stjärnan på bild när hon klev på en lyxjakt för en tur i skärgården innan idag. För en liten stund sedan skrev Britney följande på Twitter:

”Went for a boat ride with my boys. Sweden is one of the most beautiful places in the world! Back in the studio with Max! Tmw Helsinki – Brit”

Jag vet inte vad det beror på – kanske mindervärdeskomplexet som alltid ligger någonstans inom en då man råkar vara svensk – men jag blir alltid så glad när andra inser att Sverige inte är Schweiz men ändå fint. Jag har alltid gillat chocken som framför allt amerikaner får när de beträder svensk mark: ”Oj, ni har ju riktiga städer med snygga människor – inte bara isbjörnar”. Eller: ”Inte visste jag att ni hade ett så härligt nattliv här uppe i norr! Jag som trodde att alla skulle vara ohyfsade vikingaättlingar”.

Foto: lånat av aftonbladet.se, fotograf: Ola Axman

Folk brukar ofta få för sig att jag har bott i Spanien en tid i mitt liv. Missförståndet bygger nog på att båda mina systrar har bott där några år var. Själv har jag enbart bott i Frankrike. Däremot har jag tillbringat väldigt mycket tid i Spanien och pratar hjälplig spanska. Därför satte jag mig nu och gjorde ett snabbt överslag på hur länge jag egentligen har varit i Spanien sammanlagt i mitt liv. Det blev ett och ett halvt år – nästan exakt. Trots att dessa veckor har varit utspridda under ungefär hela mitt liv (fem,sex veckor ibland, en vecka en annan gång och så vidare) så kan man ju nästan säga att jag har bott där. Jag har till och med jobbat i Spanien under en hel sommar en gång. Och pluggat där en annan sommar.

Här är jag exempelvis i Barcelona under Festa major de Gràcia

Här satt jag och slöläste några tidningsartiklar om mördaren Anders Eklunds vänskap med Hagamannen (fråga mig inte ens varför) och får syn på den här lilla informationen som gått mig förbi:

Jobbar ihop

Både ”Hagamannen” och Anders Eklund jobbar i anstaltens verkstad. Där tillverkar de två pellets och snickrar möbler åt Jysk.

Jag hade ingen aning om att Jysk ”anställde” mördare istället för mer konventionella producenter. Min första reaktion var förvirring. ”Inte vill man köpa en säng som Eklund har snickrat ihop”, tänkte jag. Men sedan kom jag på att jag aldrig har varit på Jysk vilket innebär att jag inte heller har några mördarpinaler liggandes här hemma.

Fast å andra sidan – eftersom det råder arbetsplikt i svenska fängelser så verkar det ju vansinnigt om internerna inte jobbade med något mer eller mindre meningsfullt. Att gräva djupa gropar som sedan ska fyllas igen på fängelsets bakgård känns helt enkelt lite medeltida. Men ändå: tillverka produkter för ett företag i öppen konkurrens – är inte det bara en variant på barnarbete? Lönedumpningsmässigt då, menar jag (obs! tycker mer synd om femåringar som snickrar ihop trädgårdsmöbler till radhusfamiljen i Småland än vad jag tycker om mördare). På något sätt hade det känts mer okej om interner tillverkade saker för stat och landsting. Typ spykoppar till sjukhus. Vad jag menar är bara att det kanske finns en förklaring till varför Jysk kan hålla så låga priser. 

Jag sitter på bakgården och solar och fick just sällskap av en katt som spinner och hoppar upp i mitt knä. *Hoppas den inte har loppor*

Jag har tänkt på det här med fobier. Alla människor brukar ju ha något de känner viss irrationell rädsla inför: ormar, spindlar, höga höjder och så  vidare. Eller som jag då: fingernaglar längre än en millimeter och allt med kompakta kroppar och för många ben (spindlar, pappa långben och krabbor (!)). Det är fobier som hänger kvar sedan barnsben (en sommar drog jag på mig mina ridbyxor som hade hängt ute i trädgården på tork och kände ett smärtsamt bett. När jag drog av mig byxorna sprang en stor spindel upp längs benet och ut på golvet och jag hade ett spindelbitmärke i typ en vecka. Efter det: ser jag en spindel så går jag. Bokstavligen. En gång kom mina föräldrar hem från jobbet och fattade inte varför jag inte var hemma. Då såg de en lapp på köksbordet där jag hade skrivit att jag sett en spindel och sedan rymt – ”ring när den är död” – så avslutades brevet).

Sedan kan man ju bli av med fobier genom KBT-terapi. Men det är jag inte det minsta intresserad av. Det är ju inte direkt så att man ligger på en divan och pratar om parenteser i sitt liv i KBT – man måste MÖTA sin fobi i små steg och sista dagen får du typ en gigantisk spindel i handen. Kanske som en avskedspresent och husdjur. Nej tack.

Istället håller jag numera på att kväva nyfödda fobier i sin linda. Spindlarna får jag leva med (det vill säga: springa när jag ser). Men klaustrofobin som blir lite starkare för varje år får helt enkelt inte ta över mitt liv. Jag vägrar att sluta åka hiss och börja ta trapporna. Jag vägrar att sluta åka tunnelbana när det är rusningstrafik. Jag vägrar sluta flyga bara för att planen är så små.

Förstår ni hur jag tänker: jag hatar att göra allt det där men jag vägrar att undvika det. Då låter man inte fobin ta över ens liv. För när den väl gör det brukar något nytt dyka upp som man känner obehag inför. Efter ett par år sitter man väl inlåst i en såpaskurad lägenhet och är med i femmans program ”Outsiders”. Och det vill man ju gärna slippa. Alltså är lite egen-KBT det bästa man kan göra.

Den här låten heter Razzmatazz och bandet som, en gång när musiken var bättre, gjorde den heter Pulp. När jag gick i gymnasiet var Razzmatazz på många sätt indie-Helsingborgs soundtrack. Jag vet inte riktigt varför. Det släpptes säkert två, tre Pulp-skivor efter den här gamla låten. Men ändå var det denna låt som fick dansgolven att panikfyllas. Den skapade allsång av rysarkaraktär. Glädjetjuten blandat med armar i luften och svett i popluggarna fick ett litet Helsingborgsdansgolv att kännas mycket närmare London än vad det verkligen var. Helsingborgsindiebanden gjorde covers på den och alla i publiken blev stjärnögda. Den här låten sammanfattar helt enkelt tre år av mitt liv och under de 3.39 minuter den pågår spelas varenda fest och utekväll upp framför mina ögon.

En sommar för några år sedan hade jag ett långt sommarlov från universitetet och vädret råkade vara fenomenalt hela juni och juli. Det ledde till att jag låg i bikini och solade hela juni och halva juli. Därefter drog jag till Spanien en månad drygt och tillbringade såklart varje dag på stranden. När jag kom hem såg jag ut som en tant från The Orange County med vitt hår och läderartad hy.  Jag har aldrig innan eller efter blivit i närheten lika brun eller fått lika solblekt hår. Man kan sammanfatta det som att det inte blev så snyggt.

Men när jag ser fotona från Britney Spears samarbete med Candie’s så kommer jag bara att tänka på hur jag såg ut i augusti den där legendariska sommaren: inte klok. Till mitt försvar sitter de där fotona på mig i ett familjealbum (och numera på en blogg visserligen) och jag saknade stylist. Britney däremot blev stylad på samma sätt för en oerhört påkostad annonskampanj. Det är sådana saker som går över mitt förstånd.

Gissa hur roligt det här scenariot som vi befinner oss i just nu är: igår dog bilen i en tunnel under rusning här i Stockholm. Det kostar ungefär lika mycket som en mindre begagnad bil att reparera. Det kommer också ta flera veckor för verkstaden att få det gjort. Den 28:e har vi bokat en resa till Gotland med bilbiljett då vi ska bo på Gotlands östkust och köra runt och se lite grejer. Biljetten går varken att boka om eller avboka. Eftersom det är semestertider är alla billiga hyrbilar redan uthyrda vilket innebär att man måste gå på de lite dyrare och större hyrbilsalternativen. Känns så sjukt olönt. Om någon har en bil över så är jag mycket intresserad av att låna den. Bara så att ni vet.

En film som jag älskar är The Royal Tenenbaums. Det är en så snygg, småsurrealistisk film med underbara skådespelare så man blir tokig. Tydligen ska Wes Anderson ha inspirerats av J.D Salingers välkända Glass Family och jag som är som tokig i rika New York-familjer med ett misantropiskt skimmer över sig kan ju såklart inte få nog. Min favorit är ju såklart Margot Tenenbaum – den annars så trista Gwyneth Paltrows kanske enda roll med lite edge. Ibland bildgooglar jag just på Margot Tenenbaum bara för att få min vardagliga dos av smutsblond page, stor päls och svartkajalade ögon. Så oerhört snygg!

Christian Bale är ganska välkänd för sin method acting. Eller så skyller han bara på ”rollen” när han får ilskna utbrott som fastnar på film. Vad vet jag? Jo, det jag vet är att han just nu har bantat ner sig nästan 29 kilo för att göra en filmroll i Mark Wahlberg-rullen The Fighter som handlar om två halvbröder i boxningsringen och drogproblem och lite sånt. Bale spelar Dicky Eklund och på grund av hans crackberoende krävdes det alltså en rejäl viktminskning och en frisyr med tunnare hår.

Det är sånt där som gör att jag är glad över att slippa vara Hollywoodkändis. För att plocka hem lite prestigefulla priser måste man ju antingen banta ner sig minst 25 kilo eller gå upp minst lika många (det sista hade jag ju i och för sig lätt kunna ta mig an). Eller så måste man bli väldigt ful. (Det är jag visserligen också ganska duktig på – synd bara att jag inte kan spela särskilt bra teater – annars hade jag haft en lysande karriär framför mig).