Var på Filterfesten på Nalen i kväll med massor av härliga vänner, kollegor, syster osv.

Den fortsatte ganska sent, gick till och med en liten runda inom Kåken med bästa Lisa Magnusson.

Mitt soundtrack för den här kvällen

På ett sätt vill man ju åka på festival i sommar. Tusen band som måste ses osv.

Men samtidigt ser min festivalkravlista ut som J.Lo:s raider:

– Måste sova på hotell med eget rum med dusch, toalett och bufféfrukost.

– Min stil måste se ut som Kate Moss 2005 på Glastonbury, som bonus: gärna flankerad av Pete Doherty pre-knarknedåtspiral.

– Det får inte vara kallare än 21 grader, men heller inte varmare än 25.

– Det får absolut inte regna.

– Alla köer till matstånd, öltält och toaletter måste vara minimala, max en minuts väntan.

– Jag måste kunna ”gå in” någonstans när jag är på området. Tål inte utomhusluft för många timmar i sträck.

– Det får inte vara för långa avstånd mellan scener, bekvämligheter och annat man ska besöka.

– Folk får inte vara så där Lasse Kongo-fulla och liksom ”bröla” eller börja Rage against the machine-dansa spontant.

– Jag vägrar behöva se ”roliga” hattar; tänk jokerhuvudbonad med bjällra, hög sammetshatt eller nån vikingahjälm?

– Det måste vara god mat – inte dyra owokade grönsaker och lite ris som blåser i väg när kastvindarna slår till (ja, exakt det hände mig i somras på Sweden rock – helt plötsligt låg något kycklingspett 25 meter bort och såg ledset ut).

Med andra ord: jag kommer väl bara att åka på festival om jag blir beordrad i jobbet?

Jag har alltid varit besatt av horoskop. Under tidigt 00-tal köpte jag mitt hatmagasin Cosmopolitan bara för att få veta hur min månad skulle te sig. Jag läser alla horoskop jag kommer över; dagstidningarnas, Svensk damtidnings, de glossiga magasinens och ja, nu har jag börjat läsa avancerade analyser av stjärntecken på internet (något som lätt uppstår då internet ”tar slut” en vanlig tisdagsnatt).

Det var då något fruktansvärt slog mig. 

När jag läste den här sammanfattningen av vädurens stjärntecken (mitt), insåg jag att jag har läst exakt det där förut någonstans.

När sanningen kom i kapp mig trodde jag för en sekund att jag skulle avlida av skam.

Det är ju mitt personliga brev som jag skickar in med mitt CV när jag söker jobb. 

Jag upprepar: Jag skickar alltså in ett A4 där jag beskriver mitt stjärntecken till seriösa redaktioner i hopp om att få en anställning.

Jag har med andra ord läst alldeles för många horoskop och stjärnteckenanalyser i mitt liv så vädurens egenskaper undermedvetet hamnar i mina ansökningshandlingar när jag ska beskriva mig själv. 

Det, om något, är fullständigt sjukt.

Får väl bli en ny Saida, eller hon den där ”Sol-Britt ser svaren” som går i Allers eller Året runt eller vad det nu är för någon tidning.

Gud, dags att byta Maud Olofsson-klädstilen mot långa häxkjolar, hennafärgat hår, långa halssmycken med nån silverplatterad alruna som hänger och dinglar på magen och odla ett ohälsosamt intresse för rökelser och kristallanalys.

Typ bli ihop med en yngre man som sysslar med ”performance”?

Ryser.

Livet på nöjesredaktionen nu för tiden ser ut så här. Man går till nyhetschefen som sitter under ett somrigt parasoll, får något jobb utlagt på sig och sedan skålar man i paraplydrinkar och hyr någon sån där banan som fästs bakom en motorbåt. Därefter ringer man några kändisar medan håret fortfarande är saltvått. Jobbar man natt, är det ett så kallat Full moon-party efter midnatt fram till tidningen skickas till tryck. Härlig stämning. 

Anledningen till varför jag plåtades utklädd till gatflicka för någon vecka sedan, beror på att jag är med på ett hörn i vår hårdrockssatsning.

När jag ser bilden ovan blir jag alldeles iskall. Det är som att en annan människa har tagit över allt det som är jag. 

Kvinnan på bilden är någon som heter Suzzie. 

Här kommer lite information om henne:

Namn: Suzzie Nilsson-Karlsson. Ålder: 39. Yrke: Affärsbiträde i livsmedelsbranschen. Familj: Singel och fyra barn: Nikki Sixx, 20, Neo, 14, Nova, 4 och Natascha, 1. Bor: Lägenhet i Teckomatorp. Inkomst: ”Så det räcker, men inte så det blir över, som jag skämtsamt brukar säga”.

Suzzie använder mycket smink för att ta bort fokus från den begynnande 40-årskrisen.

– Jag älskar kajal och sånt där läppglans som irriterar huden och gör att man får plutläppar. Då sparar man in pengar på läppoperationer, säger hon med ett hest skratt.

När hon storhandlar springer ungarna omkring som handgranater bland hyllorna, så pass att det aldrig har hänt att någon inte efterlyser Suzzie i högtalarsystemet för ”att komma och hämta sina barn i informationen”.

– Jag tror på fri uppfostran, säger hon med ett hest skratt.

Sommarens höjdpunkt är besöket på ”Sweden rock festival”.

– Jag brukar slänga in ungarna i husvagnen så kör vi till Blekinge. Det är fest i en vecka i sträck. Småkidsen brukar jag hitta på söndagen i festivalens informationstält. De blir alltid väl omhändertagna där av de trevliga volontärarbetarna, säger hon med ett hest skratt.

Förr gick jag till frisören kanske en gång varannan månad. Sedan kanske ett år tillbaka sitter jag i den där frisörstolen en gång i månaden. 

Jag kan heller aldrig bara klippa topparna – det blir alltid minst fem centimeter, oftast mer.

För ett år sedan hade jag midjelångt hår. 

I dag klippte jag det till axlarna.

Det värsta: Jag ekonomiklippte min lugg. Tänkte att jag ska vara i New York om ett par veckor och då måste luggen vara helt perfekt så när frisören skulle börja föna håret, bad jag henne klippa av en halv centimeter till så jag är ful nu, men kommer att vara het när jag sätter foten på Manhattan.

När jag skriver ful – så menar jag JÄTTEFUL. Som ett lite lätt underbegåvat barn som hittat en sax och gått loss.

Herregud – i september kommer jag väl ha samma frisyr som Maud Olofsson? Köper knälånga kjolar i en bjärt kornblå nyans. Råsiden? Någon härlig sjal att svepa om axlarna? Syrenlila, va?

Eric Saade hamnade på en tredjeplats i Eurovision. 

Man kan väl sammanfatta det som att hiphop som genre drog ett rosslande dödsandetag när Kattarpspojken gav Nöjesbladets reporter följande citat i natt:

I fredags kom jag till redaktionen efter radion. Det var en konstig stämning vid nöjesdesken. Ingen pratade – alla tittade apatiskt framför sig och tårar trillade på cheferna.

Jag frågade vad som egentligen pågick.

När näsdukar hade delats ut och alla verkade ha lugnat sig, säger nyhetschefen att jag MÅSTE kolla på ”Schulman show” för ”då gråter man ihjäl sig”. 

Eftersom min vän och vapendragare Zandra är någon typ av fixstjärna på ”Schulman show”, hade jag fått förhandssnack dagen innan om att hon, Martin Stemarck, Anders Timell och Alex Schulman gemensamt hade brutit ut i tårar kring ett visst klipp där amerikanska barn överraskas av sina pappor som kommer tillbaka från kriget i Irak.

Jag visste att det var känsliga saker vi pratade om. 

När alla gråtchefer hade gått hem, satte jag på just det klippet från ”Schulman show” och laddade för en gråtfest. Placerade näsdukar på skrivbordet, ställde upp en nässpray, ja, jag placerade även sminkväskan där ”in case of emergency” osv.

Det tragiska: Jag grät inte en droppe. 

Hatade mig själv resten av kvällen.

Träffade Zandra några timmar senare på Strand och berättade mitt trauma över att inte ha brutit ihop. 

Zandra (lite trött konstaterande): ”Nä, men då är du väl psykopat då?”

Vad jag gör? 

Går hem och googlar exakt vad det innebär att vara psykopat. Darrar av rädsla för att utveckla ett ohälsosamt intresse för att stena smådjur, köpa stora stålbågade glasögon och flytta in i någon källare i mitt föräldrahem.

Lyckligtvis verkar jag inte uppfylla några kriterier (förutom ”munvig och charmig” som jag smickrar mig själv att tillskriva mig).

Var alltså på en urtrevlig Eurovisionfest på Kungsholmen i går. 

Sedan skulle vi alla ut. 

Då var det som nyårsafton i Stockholm – inga taxibolag hade en enda taxi i innerstan.

En hel fest fick således promenera genom hela Kungsholmen, sjungandes ”Popular”, tills vi nådde Sheraton inne i stan.

Där hittade vi olika taxibilar och eftersom vi hade sagt något om Debaser Slussen, åkte jag dit.

De andra i min taxibil skulle hem så jag stod där på uteserveringen i någon Lady Gaga-body med en öl och väntade på resten av gänget.

Ingen kom. 

Ringde frenetiskt – de andra hade mitt i allt tumult åkt till ett annat ställe. 

Jag var ensam kvinna på uterservering och skickade mass-sms till folk: ”Ute?”

Inkasserade svar som: ”nej, har gått och lagt mig”, eller inga svar alls.

Åkte hem.

🙁

Eurovision-festen hos Webbtv-Kris är strålande. Jag tippade Saade som trea och vann. Det är allt som spelar roll i min värld: vinna.