Sitter och tittar på reprisen av ”Så mycket bättre”.

Niklas: Ser inte Lill-Babs väldigt sliten ut nu för tiden?

Jag: Men hon är ju 72 år!

Niklas: Va??

Haha, Lill-Babs alltså. Hon är den eviga 51-åringen som måste dras med de rynkor som trots allt är oundvikliga när man blir 70+.

Jag tänker på hur det känns att bli kändis. Att helt plötsligt inte kunna gå och handla mat utan att barn springer fram med matteskrivboken och en vässad blyertspenna och kräver en kram och autograf samtidigt som man klämmer på tomaterna i grönsaksdisken på Ica.

För deltagarna i ”Idol” tog det en vecka av TV4-sändningar innan de behövde plöja sig fram bland falsettflickor i horder. 

Jag råkar bo ett stenkast från ”Idol”-deltagarnas hotell och kan enbart på gatans ljud avgöra vilken av idolerna som är på framfart. Lågmälda flämtningar: Daniel och Elin är på väg till stan. Ljudet av framrusande småflicksskor mot asfalt och panikskrik: Olle och Andreas Weise kommer ut från pizzerian mittemot.

En gång blev jag också kändis. Fast det råkade vara ett rent misstag.

Det var under Spice Girls storhetstid under 1998 och jag befann mig i Barcelona med tre vänner. På grund av just detta årtal råkade vi också se ut som ett hopkok av Ginger Spice, Baby Spice och Sporty Spice. Jag bar en päls som i bästa fall såg ut som en överkörd Bichon Frisé-valp och matchade det med en blå plastklänning och Buffalo-platåskor.

Vi satt och åt på en restaurang i det spanska vintermörkret när vi plötsligt märkte en susning genom de andra borden. Kyparen skymtades en bit bort, i full färd att viska något i örat på en nioårig flicka. Någon minut senare kommer det första barnet fram och ber med darrande röst om en autograf. Snart följer fler. Föräldrar ler saligt och letar i väskan efter kameran. 

Vi förstår ingenting.

Så kommer kyparen fram och ler lite generat.

– Vi är stolta att Spice Girls vill komma till vår restaurang, säger han och sträcker fram sitt lilla block där han nyss skrivit upp vår gambasbeställning. 

– Till min dotter, säger han och ler blygt. 

– Men vi är inte Spice Girls. Vi ser bara…eh, ut som dem, säger vi.

Ingen tror oss. För det är klart att Spice Girls inte vill göra en stor sak av deras privata middag. Kändisar vill ju också kunna leva ett vanligt liv. Det förstår man ju.

Så vi skrev några autografer. Ställde upp på bild med en flicka med lysande ögon. Kramade några spanska barn och åt våra räkor.

Dagen därpå gick vi på en shoppingrunda som CSN fortfarande vill ha pengarna tillbaka från.

En annan klädstil. Ett nytt liv borta från kändisskapet.

I natt drömde jag att Serena van der Woodsen i ”Gossip girl” hastigt dog då skådespelaren Blake Lively hade fått så många filmerbjudande så hon omöjligt kunde kombinera tv-serie med filmjobb. Jag var fruktansvärt upprörd och jämförde känslan med när Brenda Walsh flyttade till London i Beverly Hills 90210. 

Det är ger ändå en trygg känsla av att ens värsta mardrömmar nu för tiden handlar om tonårsserier och inte om allvarliga saker. (Eller det är ju väldigt allvarligt om Serena van der Woodsen skulle dö. Herregud, det skulle ju paja hela serien!).

I dag var jag och gjorde ett syntest. Jag har nämligen svår huvudvärk efter varje jobbnatt och tänkte att det kanske är dags för brillor. Och mycket riktigt. Jag behöver det osexigaste i synfelsväg: terminalglasögon. Får man kalla det läsglasögon för att låta mer intellektuellt innerstadshipp i stället för 56-årig tunikakvinna på kommunen?

Först tänkte jag gå all in med tanke på att glasögonen enbart behövs när jag sitter vid datorn och välja ett par helt galna bågar. Sedan insåg jag att det enda man tänkte när man såg mig i dem var ”förståndshandikappad eller en sådan som Filip & Fredrik snart castar till nästa tv-program”.

Det blev helt enkelt ett par svarta wayfarers-style-bågar. Inget uppseendeväckande med andra ord. Om åtta till tio dagar kommer jag att se bättre.

Noomi Rapace gör succé. Det vet vi alla. I de senaste fyra långfilmerna (”Millennium”-trilogin och ”Svinalängorna”) skildras också rollkaraktärerna som barn (Lisbeth Salander och Leena). Den skådespelare som gör succé som Noomi Rapace som barn i alla fyra filmerna heter Tehilla Blad. 

Alla sätt att nå en framgångsrik filmkarriär må vara bra men är det inte lite konstigt att ständigt gestalta en känd skådespelare som barn?

Det påminner mig om den spanska dubbningen. En gång var jag på fest i Barcelona med en tjej vars mamma var Sharon Stones röst i de spanska filmerna. Hon var urkänd.

Lite samma typ av grej.

Skärmdump från wikipedia.

Hej bloggen.

Jag gör inte så mycket mer än att jobba, sova lite, glömma bort middag och jobba igen. Men det är urhärligt. I dag hoppade Idol-Alice av Idol så då blev det åka av. Jag är personen med väldigt rakt hår som pajar bilden nedan. 

Annars då? Min kille köpte en bil i dag bara helt apropå. Den var söt och verkar snabb.

I morgon jobbar jag natt och harvar runt på Idol-studion ännu en dag. På lördag ska jag åka i den nya bilen och sedan gå på 30-årsfest hos Henrietta. På söndag ska jag äntligen få se ”The Social Network” a.k.a ”Facebook-filmen”.

Sedan är jag konstigt nog sugen på en slottsweekend. Jag har lagt åtskilliga timmar på att surfa slott i Mellansverige på sistone. Drömmer om bilfärd till krattad grusinfart. Afternoon tea i en salong som heter typ ”Baronessrummet”. Rask promenad i park med anlagd engelsk trädgård. Blicka ut mot sjö. Ombyte innan middag. Sexrätters i ”Rubinsalongen”. Utsökt vin. Lågmäld men vänligt sorlande stämning. Sova i säng av dyrt märke i Laura Ashley-inrett tornrum. Äta frukostbuffé och dricka alltför starkt te. Gå ut och skjuta något iklädd chica fritidskläder. En enkel lunch och sedan köra mot Stockholm.

Sånt drömmer jag om.

Nu börjar min helg kan man säga. After work på lördagskvällen. Snart ska jag trilla bort till Mississippi Inn vid Nytorget och äta något härligt grillat. Jag har inte varit där sedan i somras men hallucinerar inte sällan om deras hamburgare. Sedan öla på Skånegatan lite. (Och spara pengar till en näsoperation ser jag nu när jag kollar på de här bilderna. Orkar inte det också).

Jag ber på förhand om ursäkt för denna till synes aldrig sinande källa av ”Idol”-tjat men det är svårt att undvika då mitt i princip enda inkommande stimuli består av denna TV4-produktion just nu.

Nästa veckas tema är The Beatles. Det är nu agnarna ska sållas från vetet i min värld. De som väljer uttjatade publikfrierier som ”Imagine”, ”Hey Jude”, ”Let i be” eller ”Yesterday” går helt bort på grund av ointresse från min sida. De som skulle få för sig att välja The Beatles magplask ”Yellow Submarine”, ”Ob-La-Di, Ob-La-Da” eller någon av hitsen från de första två albumen (förutom eventuellt ”Help!”) kommer jag att rata rakt av. 

Jag menar, tänk att kunna gräva i hela The Beatles låtskatt och sedan drämma av ”Lucy in the sky with diamonds” – ja, sjukt bra låt, men sönderlyssnad. 

Nu har ju Daniel redan kört min absoluta favorit-The Beatles-låt ”Golden Slumbers” så nu kan väl ingen tyvärr få köra den. Då finns det en låt kvar som skulle funka som alternativ om jag får bestämma: ”I am the walrus”. Åh, min bästa favoritlåt! 

Den som kör den (utan att snegla för mycket på Oasis-covern – eller jo, vid närmare eftertanke får det göra det också) förtjänar att gå rakt vidare till Globen.

(Om man är sugen på ballader hade jag funderat på ”Across the universe”, ”A day in the life”. Annars eventuellt ”Eleanor Rigby”).

I går var det  ”Idol”-direktsändning och jag och Zandra var överladdade. Man kan se här på en skärmdump från TV4:s eftersnack hur jag pekar ut vilka som ska bli kvällens byte för vår fotograf. Jag visste dock inte att jag samtidigt var på national tv. Livsfarligt det där, när de kommer med direktsändningskameror. Jag stod och intervjuade Olle i godan ro när TV4-folket ryckte mig i nackskinnet och släpade bort mig mitt under en fråga och slängde upp sin kamera på honom. Det är därför jag ser lite slug ut i bakgrunden, redo att attackera igen. 

Man kan ju lugnt säga att vi rodde hem segern när man tar sig en titt på dagens löp. Konkurrentens löp gjorde vi för över två veckor sedan. Vi bara: ”high five på den”, som Peter Jihde skulle ha sagt.

Idol-direktsändning med Zandra. Vi jagar vinklar, fnissar och tar bylinebilder. 20 minuter kvar, sedan kör allvaret i gång.