Jag har sedan första avsnittet varit hemskt förtjust i tv-serien Lost. Den tilltalar mig på nästan alla plan och framför allt kanske på det där Urban Exploration-sättet som jag alltid fascinerats av – att på en till synes öde plats hitta tecken på att civilisation en gång funnits för inte allt för många år sedan. Övergivna platser och lite övernaturligt på det och vi har en Malin-cocktail som heter duga.

I avsnitt tre av den senaste säsongen (säsong 5) görs en liten avstickare till femtiotalet på Lost-ön. Där får vi möta Eloise ”Ellie” Hawking som 17-åring. Hon är i serien en samlad gråhårig kvinna i sjuttioårsåldern med hemlig kunskap om ön. Men i det här avsnittet får vi alltså se henne som vapenromantiserande tonåring. Och så oerhört URSNYGG hon är! Precis så här skulle jag vilja se ut. Det är något med militärkläder, gevär och gullig blond frisyr som är så tilltalande.

Jag har aldrig varit mycket för finkläder och kliande strumpbyxor. Inte heller stilettklackar är min favorit. Men jag har alltid älskat grova kängor (Dr Marten’s i tonåren), svarta tajta jeans instoppade, tajt linne och exempelvis två hårknorvar högt uppe på huvudet. Och mycket mascara.

Med andra ord: fotona nedan är mitt drömutseende.

I huset mittemot fotbollsplanen i den lilla byn med drygt 400 invånare växte jag upp. Mamma och Pappa planterade två björkar när vi flyttade dit. En för Malin och en för Anna. De var inte högre än en halvmeter då. En gång långt efter vi flyttat därifrån tog vi bilen och körde förbi vårt gamla hus. Då var mitt träd nedhugget. Jag bodde ju inte där längre. Det andra hade kronan högt upp i skyn.

En buss varannan timme i rusningtrafik. Busshållplatsen bestod av en pinne vid en åker. Ett fält som sträckte sig bort till grannbyn. Två kilometer. På hösten, vinter, vår blåste det. Och bussen var nästan alltid sen. Man frös men man måste bort. Bort från blågula flaggor slarvigt påsydda på bomberjackärmar. Bort från ”Jävla Collin-jävel”-skrik. Bort från ”ingen förstår mig och jag förstår inte dem”. Bort från de mest trångsynta, skvallriga, småaktiga människor jag kanske någonsin skulle komma att träffa.

Så man åkte 506:an. Den tog oss in till stan. In till dem som var som oss. Förutom att de slapp dölja namnet på var de bodde. Fyra gånger om dagen åkte man 506:an. Ibland sex. 18 minuters bussresa men en helt annat värld. Borta var allsång till Ultima Thule. Borta var tjejer som vände bomberjackans foder ut och in och trodde att de besatt danstalang på skolavslutningsshowen bara för att de tillsammans brukade tjuvröka i gångtunnen borta vid kiosken. Borta var jämnåriga med streck i alla ämnen som ändå kände sig manade att berätta hur man skulle leva sitt liv.

(”Get me away from here I’m dying”. För Belle & Sebastian sa det bäst på den tiden)

            ————————————————————————–

Inspiration kommer härifrån och från låten Färjemansleden med Vapnet (med Annika Norlin på sång) som ej finns på youtube – dock en helt okej cover som ni hittar här.

Färjemansleden (text)

Hundralevan heter bussen
För hundraleva timmar
Tar det in till stan
Och nu med David bredvid mig

Vi bär lite grejer tillsammans
Vi bär likadana kläder
Bär hat och lantlig skam
Vi döljer våran lukt

Höstljus
Kastar bussens skugga
Ner mjukt över vattnet
Ner mjukt över sjön
Och över Färjmansleden

Vi byter skog mot parker
Vi byter våra bänner
Till ingenting finns kvar
Av Valla och Kastal

Jag var ju på förhandsvisning av filmen The Proposal ikväll. En film som matchade exakt de förväntningar man hade (det kan ni tolka som ni vill så slipper jag stöta mig med någon). I dörren stod en person med gästlistan i handen och frågade lite lojt vad jag hette.

Jag: Collin*

Gästlisteperson: Heter du det i förnamn?

Jag: Nej.

Gästlisteperson: –

Jag: Malin heter jag.

Gästlisteperson: Här ser jag det. Och Collin* i efternamn.

Jag: Typ.

*obs! uttalas som ungefär som ”Wallin”

*uttalat på engelska som ”Collins” fast utan s

Sådär är det alltid. Jag uttalar mitt efternamn så som jag är uppväxt med hur det ska låta. Sedan ska alltid någon annan komma och ändra uttalet – liksom rätta mig. Herregud. Jag vet ju bäst själv vad jag heter.

Jag känner mig en aning urlakad. Det blir lätt så efter superspäckad och hektisk släkthelg. Bara för att alla råkar vara i Stockholm samtidigt så är det ju ändå vissa logistiska problem som uppstår när jag sitter på Södermalm, en syrra sitter vid Telefonplan, en annan syrra i Västra Skogen, mina föräldrar på hotell på Östermalm och mina morföräldrar hos ytterligare släkting i Danderyd. Lägg då till ett par vänner till minsta lillasyster som är på besök från Skåne och ni har en härlig blandning människor som inte får plats i en bil utan så fort man ska göra något krävs en mobilkedjeringning av avancerat slag och parallellåkning med tunnelbana. Men till slut fick vi väl ihop det och trots att Mamma och Pappa körde över 17 mil bara inne i Stockholm på två dagar så har vi hunnit ha torsdagspizzafest, fredagsexamensbuffé för 14 personer, lördagslunch med tre generationer på Söder och slutligen lördagmiddag med föräldrar, tre barn (alltså vi – jag räknas till barn i min släkt. ”Barna” brukar Mormor säga. ”Flickorna” brukar Mamma säga när hon talar om oss) och en extra syster och en fin lillasystervän. Nu har Mamma och Pappa åkt och det är lika sorgligt som alltid.

Det här är bara en jul för några år sedan då hela släkten fick för sig att dansa ”Follow The Leader” (en modern klassiker av följa-john-dans som förekommer på alla spanska uteställen – se här för exempel). Här kör vi. Helt vanligt.

Intressant reaktion: Jag och min kille sitter framför varsin dator här hemma (med Facebook, Twitter, Jaiku, msn och mailen öppen) och plötsligt ringer det på dörren. Båda tittar på varandra med fasa i blicken, lyfter frågande på ögonbrynen – ”väntar du besök?” frågar våra miner. Vi skakar på huvudet och ingen gör någon ansats till att resa sig för att öppna. Plötsligt säger min kille: ”Just det – min brorsa skulle ju komma förbi!” och går bort till dörren.

Förr i tiden utgjordes den sociala samvaron av att folk ringde på hos varandra lite hipp som happ för att låna en kopp socker eller ta en kopp kaffe. Nu existerar den sociala samvaron på internet och panik infinner sig varje gång någon försöker umgås utan förvarning IRL.

Jag tror att jag under de senaste månaderna har gått igenom något av en 30-årskris. Konstigt nog slog den inte till förrän jag fyllde 31. Plötsligt kändes det som att livet kom i kapp. Att det börjar bli försent att göra en del saker. Att jag enligt alla mått och synsätt borde vara vuxen. Problemet är väl att jag inte känner mig särskilt vuxen bortsett från det självklara i att betala räkningar, laga middag, tvätta regelbundet och inte vilja gå ut fem kvällar i veckan.

Hur definierar man vuxen? För mig är det ett ord som inkluderar ett mer inrutat liv, förutsägbarhet och familjebildning. För mig är det tre ganska trista kriterier. Nog för att jag numera kanske föredrar en viss förutsägbarhet jämfört med nollkoll-livet man levde i nittonårsåldern men samtidigt vill jag inte bara stanna upp – liksom fastna och vissna i ett liv som bara levs på tomgång. Och inrutat liv: jag hatar själva tanken på det. Men samtidigt vet jag ju att jag skulle må urdåligt om jag bara släppte all kontroll och tog alla dagar som de kom, hej hopp och utan någon som helst planering. Vad skulle vinnas med det, liksom? Diskberg, otvättade underkläder och avsaknad av glädjen att se fram emot saker och ting?

Och barn är jag så oerhört icke-sugen på. Helt ointresserad. Inte för att jag känner någon slags barnaversion i allmänhet utan bara för att jag inte på något sätt känner mig redo för den typen av åtagande. Det är kanske där krisen har sin grund: när man är 31 borde man kanske enligt gängse regler vilja bilda familj. Men jag känner inte det. Jag är helt enkelt inte klar med mig själv. Och kom inte med motargument som ”när man får barn slutar man vara så självanalyserande och självupptagen – man lägger fokus någon annanstans och mår mycket bättre”. Det är inte så jag menar. Om jag någonsin ska skaffa barn vill jag inte att det redan innan barnet ens är påtänkt ska kännas som en fruktansvärd börda – något urjobbigt, ångestladdat och oerhört pressat. Så känns det nu: som att jag i min ålder borde längta, borde tycka att det vore underbart och berikande med en unge. Just nu känns det som att jag inte kommer att tänka på fortplantning förrän pressen är borta – vid fyrtioårsstrecket ungefär. Om ens då. Sedan kan man ju ändra sig. Problemet är väl att jag inte har ändrat mig alls sedan jag ”blev vuxen” – om vi räknar från att jag tog studenten.

Egentligen kan jag ju bara sälla mig till de som är frivilligt barnlösa – de som inte vill ha barn. Men samtidigt är jag så intryckt i den samhälleliga normen att det känns fel att ens tänka mig en framtid som består av att odla växter och läsa finkulturell litteratur istället för att skaffa dagisplats, agera tandfé och fira konfirmation. För någon gång i den avlägsna framtiden vill jag kanske ha en familj trots allt och då börjar det bli dags att fundera över det ganska snart och då är vi tillbaka från början att jag bara känner press och ångest inför familjebildning. Det är den här loopen som känns besvärlig och på grund av den försöker jag fatta ett beslut som ska vara här och nu – liksom inte springa iväg fyrtio år in i framtiden. Det innebär att jag aktivt bestämmer mig för att jag inte vill ha barn nu. Om fyra, fem år kan jag ta upp ämnet med mig själv igen och fatta ett nytt beslut. Fram tills dess: bara vara jag (och min kille förstås) och kunna välja vilken vuxennivå jag vill ligga på efter dagsform.

Ord jag avskyr: pub. Det finns inget ord som kan få mig att känna så stort avstånd från mina medmänniskor som när ordet ”pub” används istället för ”bar”. Naturligtvis talar jag inte om de där näst intill karikatyrartade brittiska eller irländska pubarna – för de är just en pub. Jag talar om vanliga barer. Och själva aktiviteten: ”att gå till en mysig pub”. Jag går aldrig till en mysig pub. Jag går till en bar. Jag inbillar mig att människor som gillar att gå till mysiga pubar också gillar Per Gessle, stamp med fot i takt med pub-livemusik och flirtar med ambulansförare. Och där har du en av mina fördomar, Mymlan.

Igår hamnade vi på en mysig gata nära hotellet – Via Flavia – där det låg flera restauranger. Vi valde en och tog in pasta och rödvin. Sedan gick vi en promenad och nedan kan ni ser undertecknad framför Fontana di Trevi. Idag har har vi gått runt en himla massa genom den gamla stan och strosat förbi bland annat Pantheon. Jag tog en Fettucine Bolognese till lunch på en uteservering. Supervarmt och än så länge inget regn – snarare ordentligt soligt.

Så sitter man här och varvar ner lite framför datorn på kvällskvisten och får syn på ett test ”Vad kan du om Adolf Hitler” i Svenska Dagbladet som man lite oengagerat gör. Sedan visar det sig att man har alla rätt. Då börjar man ifrågasätta hur man egentligen vet att Hitlers pappa hette Alois och att hans företrädare som rikskansler var Kurt von Schleicher. Då kommer man på att ett fördjupningsintresse väcktes efter att ha sett filmen Der Untergang och inte på grund av att man hade en snedvriden syn på livet och ställde upp i junior-kvitt-eller-dubbelt som liten med Hitler som specialkunskap.

Dagens sjuka insikt: jag har i 31 år trott att den obehagliga insekten som brukar attackera oss i Spanien om somrarna heter kackelacka. Tydligen ska det in ett R i ordet: kackeRlacka. Och genast såg det ut som ett riktigt ord – inte bara en barnramsa. Herregud.

(Här tänkte jag lägga in en bild på en kackeRlacka men ändrade mig då jag kom på hur de ser ut)